Jag tror att jag är redo! Mer redo än jag vågar erkänna för mig själv.
Den insikten fick jag idag när jag var på arbetsintervju hos Laila. Även om jag inte skulle få jobbet så känns det som att det är det här jag vill göra och lägga min energi på.
Min rädsla och ångest har hängt med mig länge nu eftersom jag hela tiden trott att jag måste jobba med något som jag inte kommer att tycka om.
Katastroftankarna har länge styrt mitt liv och jag tror att jag fick en positiv kick framåt när jag hörde mig själv berätta om mitt liv och det jag vill jobba med. Det jag är bra och dålig på.
Allt jag gjort tidigare innan jag blev sjuk. Jag blev faktiskt lite imponerad av mig själv, om man nu får säga så utan att låta för skrytig. Shit alltså… jag är inte förvånad över att jag kraschade, så hårt.
Självförtroendet har inte varit på topp de senaste åren, men att sitta så här och berätta! Shit, vilken ögonöppnare! Jag kan ta mig tillbaka. Jag har gjort det förut och jag ska göra det nu med.
Jag älskar att fotografera människor, först och främst men allt som kommer i min väg fotar jag mer än gärna. Blommor, djur, natur, byggnader… ja allt!
Att skapa youtube videos på amatörsnivå är sjukt kul men jag lär mig gärna mer om det.
Marknadsföring på sociala medier är alltid lika kul. Bilder och text är min passion, lika mycket som moral, värderingar och omtanke om andra människor.
Jag har alltid varit och jag är en person som uppmuntrar och stöttar andra. Jag vill se kvinnor lyckas och bli framgångsrika i deras liv oavsett vad de väljer att jobba med. Min styrka ligger i att stötta så att visioner och drömmar blir sanna.
Tänk att det behövdes en arbetsintervju för att jag skulle hitta tillbaka till den jag är och alltid har varit, trots psykisk ohälsa som försökt krossa mig. Jag är en kämpe och jag kämpar till sista blodsdroppen. Sån är jag!
Nu hoppas jag självklart på att få jobbet, som troligtvis börjar med arbetsträning och sedan ett riktigt jobb!
Självklart blir jag inte frisk på en gång, men på något sätt fick jag ny styrka att kämpa vidare. Även om det skulle innebära att jag aldrig mer kan jobba heltid.
Tänk att ångesten styrt och kontrollerat mitt liv de senaste åren så hårt att jag glömt av hur mycket jag kan bidra med. Nu får det vara slut på ångest och deppiga inlägg…
Nu börjar min återhämtning på riktigt!
Tack Laila!
