Träningsmonstret inom mig skriker om att få börja träna högintensivt igen, men kroppen vill inte lyssna på monstret och det tycker jag är helt ok utan att bli frustrerad.
Ser vältränade människor här på stranden, massa aktiviteter ordnas och det triggar inte mig på samma sätt som det gjorde tidigare. Kan det vara så att acceptansen krupit sig in hos mig?
Kan det verkligen vara så ?
Självklart känner jag att jag vill igång som jag skrev i början, att monstret skriker att jag ska RESA MIG UPP …. LATMASK!?
Ett litet hopp om att det kanske blir verkligt inom 1 år tycker jag känns rimligt, försöka börja riktigt lugnt ( vilket jag gjort med promenader) och se till att kroppen och psyket hänger med.
Tankar om att det kanske kommer att se ut så här ett bra tag i mitt liv, känns inte riktigt lika dramatiskt som det har gjort de senaste åren. Ingen hysteri och evigt förbannade för att jag inte fungerar som vanligt! ( Självklart är vissa dagar riktigt jobbiga och gropen känns riktigt svår att komma ur, men grund känslan är inte panik och det tycker jag är sjukt skönt!
En dag i taget…
JAG VET!!! Det är sjukt svårt!!!
Ge dig själv lite tid!
JAG VET!
Sjukt jobbigt, allt ska ju gå fort och jag har inte hela livet på mig att vänta på att bli bra, jag vill bli bra nu! PÅ EN GÅNG!
Lugn, bara lugn….Ta ett djupt andetag och andas in och andas ut!
Det kommer att bli bättre!
Det vågar jag skriva då jag precis fått nytt hopp om livet och kan känna en glimt av tro och bättre hälsa för framtiden!
Om jag kommer att krascha/kollapsa igen återstår att se… Men jag hoppas att jag denna gången… 3:dje gången gillt blir visare och förståndigare!
Styrkekramar till oss!!
Puss
Puss & Kram
Nina
Nina
