Att återhämta sig från en utmattning tar verkligen tid

Vad händer om jag skulle krascha igen?

Skulle jag klara av att göra det en gång till? Särskilt när det gick så fruktansvärt djupt denna gången och det tagit så lång tid att återhämta sig. Jag är verkligen långt ifrån återställd och jag tror inte att jag kommer att vara det på länge, men jag är tacksam för att jag inte längre är/går i en ständig koma !

Tröttheten är inte riktigt lika brutal och jag sover aningen bättre på nätterna, men jag känner hur det kryper i kroppen emellanåt och en önskan uppstår om en väldigt snabb återhämtning nu när jag äntligen fått smak på “livet” igen.

Låter hemskt att säga/skriva så, smak på livet?
Man ska vara tacksam för livet, men den som aldrig varit i det här djupa hålet kan ALDRIG någonsin förstå djupet på gropen man ligger i.

Det har funnits ett desperat rop inom mig om att få lämna min kropp, men så har man fått en pytteliten glimt av hur mycket nära och kära ändå betyder för mig och har funnits där bredvid mig hela tiden och då har jag på något konstigt sätt vaknat upp ur dimman.

Gråtit mig igenom de tuffaste passagen och sedan hamnat i min lilla bubbla igen.

Det är märkligt hur man kan leva i denna bubbla av dimma så länge, jag har levt i den närmare 3 år, fyyy!

Tiden har verkligen gått fort men ändå har den stått till…

Just nu ligger jag på stranden i Egypten och solar.
Vi var här förra året också, men då var jag betydligt mer i koma och jag känner skillnaden på hur jag reflekterar på saker och reagerar på värmen. Förstår hur gott det är med värme på min värkande kropp, helt ljuvligt!!!

Förra året var det också underbart men då däckade jag hela tiden av trötthet och värmen var verkligen min räddning då kroppen var stel som en pinne.
Känner mig aningen smidigare.
Nu blir det massa repetion och det var inte meningen, men jag kan inte förstå hur djup gropen var!?!
Helt incredible !

Jag får mina komaperioder nu också men de är inte riktigt lika jobbiga, det blir liksom ingen dödsångest, utan mer ett accepterande att i morgon är det “kanske” en bättre dag. Frustrationen är mindre!

Det känns skönt att reflektera kring detta och jag känner verkligen att jag börjar förstå hur kroppen ska läka.
Hur jag ska tillåta min kropp att vila, hur jag ska reagera när det blir riktigt jobbigt!

Jag har verkligen inte haft den förmågan tidigare, jag har kört på även om jag varit dödstrött, sjukskriven och uppgiven, denna drivkraft som inte tillät mig att acceptera ett nederlag.

Publicerar detta inlägg så snart jag har nät, men skrev detta 2-3 december!

Puss & Kram
Nina