Vad betyder ensamhet för dig?
Jag var konstant tvungen att sysselsätta mig med olika saker, eftersom jag var rädd för ensamheten.
Städade och skurade lägenheten var och varannan dag, allt för att ha något att göra.
Det bästa var att vara så upptagen som möjligt, så att mina tankar inte kunde göra mig illa.
Jag var enormt rädd för att vara ensam.
Första steget var att bli medveten om att jag försökte fly från mig själv.
Därefter var det lättare för mig att börja se inåt och acceptera att jag försökte fly från mina tragiska barndomsminnen genom att konstant ha något att göra.
Idag är det betydligt lättare att vara ensam, men det har varit en lång väg att gå.
Känner du igen dig?
Hej och hjärtligt välkommen till avsnitt 6 av Inte perfekt, men duger ändå!
Jag hoppas att din jul och nyårs helg varit helt fantastisk och att du kunnat återhämta dig maximalt för alla nya utmaningar som väntar det här nya året.
I förra avsnittet tog jag upp lite allt möjligt och det blev ett rätt rörigt avsnitt.
Kanske berodde det på julstressen, inte vet jag… jag vet inte.
Avsnittet handlade om ensamhet, förlåtelse, utmattning, sjuka och fattiga på julen.
Julklappar och nyårstips.
Uppmuntra, uppvakta, umgås och uppskatta
Julhelgen gick verkligen fort och åter igen lämnade helgen efter sig en tomhetskänsla som jag inte riktigt hade räknat med i år, men jag måste säga att jag upplever att tomheten inte alls trängde lika djupt som tidigare år har gjort.
Jag är övertygad om att det var 2 speciella händelser under julhelgen som fick mig att inse att ensamhet inte alls behöver vara så tragiskt som jag fått det att verka. Jag är så tacksam för att jag äntligen kan se ensamheten på ett lite annorlunda sätt.
Lite längre fram i det här avsnittet listar jag upp mina nya mål för 2020.
Tankar om att några tidigare mål som gick i krasch och nya insikter om vad som är viktigt i livet.
På julafton
På julaftons morgon när jag
vaknade så kände jag att jag var orolig i mitt inre, min själ hittade ingen ro.
Jag ville bara dra täcket över mig, precis som alla andra år tidigare.
Min man och vår dotter hade vaknat för länge sen, så jag tvingade mig upp ur
sängen och gick för att äta frukost med min lilla familj.
Jag drack en kopp kaffe och bestämde mig sedan för att åka iväg en sväng till
affären för att rensa mina tankar.
När jag väl gick runt i affären undrade jag vad jag gjorde där?
Det kändes som att jag gick i en dimma och jag hade svårt för att koncentrera mig på att kika på sista minuten klapparna som jag hade som ursäkt för att åka ner.
Tyngden i bröstet blev bara tyngre och tyngre och till sist bestämde jag mig för att åka hem igen.
I bilen på väg hem, kom tårarna.
Driving home for Christmas gick på radion och mina känslor svämmade över.
Varför?
Hela julafton, eller snarare ända fram till att Kalle Anka började så tänkte jag på min styvpappa.
Jag kunde inte sluta tänka på honom och hur ensam han måste känna sig just denna dag.
Det jag inte hade tänkt speciellt mycket på var att han kanske ville vara själv?
Kanske har han trots allt valt att vara själv?
På sätt och vis har han valt att spendera högtider själv eftersom han alltid valt flaskan före familjen, så egentligen ska jag inte lägga så mycket energi på att tänka på honom.
Men i alla fall.
Jag bestämde mig för att ringa upp honom och önska God Jul, så att jag kunde få frid i mitt inre, men jag kunde inte hitta hans telefonnummer någonstans.
Där och då kunde jag helt plötsligt släppa tankarna på honom.
Jag hade gjort vad jag kunde.
Varför bryr jag mig så mycket om någon som gjort mig så illa?
Varför finns det en konstig underliggande tyngd av sorg i mitt inre?
Kan det vara så att jag inte kan känna något annat för honom än medlidande och sorg?
Kanske skulle jag känna mig obekväm om det tunga som jag känner innerst inne, bara försvann?
Är det därför alla jular blivit så depressiva för mig?
Kanske har jag tillåtit dessa känslor att plåga mig så hårt?
När jag tänker på det som varit så inser jag att jag inte haft förmågan att lägga undan det jobbiga inom mig, det har plågat mig varje år och då har jag haft svårt för att känna glädje och gemenskap.
Allt har kretsat kring känslor som jag inte riktigt visste fanns.
Det är ju inte så att jag har gått runt och surat och varit ledsen hela tiden, men jag har haft denna tyngd över mig som aldrig velat släppa taget.
Kanske kände jag att jag förtjänade att vara ledsen varje jul, eftersom det är den enda känslan och kunde känna från mina barndomsjular?
Det kan även vara så att jag som liten hade en enorm längtan efter att umgås och vara där det fanns människor?
En längtan efter att bli sedd och uppskattad som barn?
Jag vet att dessa känslor kommer från barndomens trauma, så är det bara och det är bara jag som kan hitta svaren inom mig, för att jag ska förstå varför jag gått och mått som jag har gjort.
Ofta kommer dessa känslor plötsligt, helt omedvetet.
Jag hamnar bara i en djup svacka och kan inte sätta fingret på vad det är som pågår inom mig.
Nya traditioner
Efter att jag rymde hemifrån fick jag äntligen uppleva annorlunda jultraditioner och jag fick se en helt ny värld öppna sig mitt framför ögonen på mig.
Jag minns att jag inte riktigt kunde förstå hur det var möjligt att ha det så bra.
Vi firade jätte mysiga jular, ända fram till att mina svärföräldrar skilde sig.
Allt blev så komplicerat och svårt i samband med mina svärföräldrars skilsmässa.
Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat ana att just dessa två fantastiska personer, som jag såg upp till, att dom skulle skilja sig?
Bara 3 år efter att jag och min man hade gift oss?
Hur kunde det bli så fel, vad var det som hände egentligen?
Dom hade ingen anledning till att skilja sig, dom hade det ju så bra.
Ja, bra jämfört med vad jag hade fått se och erfara av äktenskap genom barndomsåren.
Så ja, de hade det bra enligt mig.
Sanningen är ju att det inte var så bra trots allt, men det ville inte jag se. Jag hade ju fått uppleva så många separationer i min unga ålder, så det här fick inte ske.
Allt såg ju så fint ut utåt.
Självklart har jag förstått att splittring ibland sker även i tystnaden.
Det är bara det att när det sker i tystnaden så gör det nog mer skada på dem som inte anat något. Det blir en chock som blir svår att smälta.
Känslan av att man levt i en lögn förstör det som trots allt också kan ha varit väldigt vackert och då blir det svårt för anhöriga att gå vidare.
När det finns bråk med i bilden kan man ändå någonstans ana, höra och förbereda sig på en eventuell skilsmässa om det varit eller är stökigt ett bra tag.
Så min rekommendation vid separation är att du pratar med dina barn, oavsett ålder.
Nu kom julen åter igen att handla om splittring och ensamhet.
Vi fick hjälpa vuxna människor att ta sitt ansvar som just vuxna människor då vissa inte kunde vistas i samma rum som den andra längre.
Kommer hon så kommer inte jag osv.
Efter skilsmässan blev det att jag och min man samlade ihop folket hos oss i olika omgångar för att hålla julfriden, men också för att vi bodde i ett större hus. Men jag har aldrig kunnat släppa mina tankar om dom som är ensamma och sjuka.
Varje jul har jag gråtit och förbannat orättvisan.
Fortsättning följer i nästa inlägg som kommer ut i morgon.
Mina poddavsnitt finns även på Youtube och Spotify om du hellre vill lyssna på dem där.
