Hej och välkommen till min PoD Inte Perfekt men duger ändå.
Det här är avsnitt 2 och jag ska idag berätta om några tuffa händelser från min barndom. Händelser som satt djupa spår i mig och som format mig till den människa jag är idag.


Det går utmärkt att lyssna på avsnittet på podden Inte perfekt, men duger ändå! om du hellre vill göra det.
Podden finns där poddar finns, men även på Youtube där du också kan se bilder från min barndom.
Sök på Ninis74 eller Inte perfekt men duger ändå!

Det jag gått igenom ska inget barn behöva gå igenom. Barn ska inte behöva se det jag sett eller höra det jag hört.

Först vill jag passa på att tacka er för all positiv feedback jag fått. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den respons jag fick efter 1:a avsnittet, som trots allt bara var ett intro.
Tack snälla för all er kärlek.
Det betyder mycket för mig.


Mitt liv började inte bra, men jag lärde mig att kämpa, att aldrig ge upp och att aldrig acceptera tanken på att inte jag skulle kunna göra skillnad i världen, i människors liv.
Jag lärde mig att hjälpa människor och jag lärde mig emotionell empati för alla andra förutom mig själv. Den empatiska sidan är väl stark hos mig just för att jag vet, hur smärtsamt livet kan vara.
Jag förstår och jag vet att livet inte är lätt.
Min önskan är att INGEN ska behöva gå hungrig, skadad, kall, bortglömd, rädd, otrygg och ledsen.

Vissa saker gör fortfarande väldigt ont, eftersom jag har svårt att förstå.
Jag är 45 år gammal och ibland gör det faktiskt så ont att jag på riktigt får ont i magen, frågorna väcks till liv och jag får ångest.
Jag litar inte riktigt på mig själv, har det verkligen hänt?
Kan det varit en mardröm eller var det på riktigt?

Ska jag våga prata om min barndom offentligt ?

Ska jag våga prata om min barndom offentligt, ska jag på allvar våga beröra känsliga områden och frågor som jag inte fått svar på?
Hur kommer jag att reagera på mammas svar, vågar jag lyssna på vad hon har att säga, kommer jag att förstå henne och hur kommer jag att må efteråt?
Hur kommer mina närmaste släktingar att reagera när de får veta hur det verkligen var hemma hos oss?
Men innan jag börjar så vill jag bara säga att min mening inte alls är, att varken döma eller såra någon, bara berätta om mina tuffaste minnen, men också upplysa om hur det faktiskt kan se ut i vissa familjer.
Det är viktigt att poängtera att det här är mina minnen och min berättelse.

Min mamma pratar oftast om saker som hon vill ha gjort eller så berättar hon om grannfarbrorn som går utanför med sin käpp. Hon berättar om den där söta tanten som alltid går ut samma tid och tar samma runda runt kvarteret om och om igen. Hon har även koll på vilka bilar som står parkerade utanför hennes fönster och hur ofta bussen går.

Hon berättar oftast om händelser som egentligen saknar värde, det säger liksom inget om hur hon mår eller vad hon gjort, förutom att hon reflekterat kring andra människors liv. Jag vet att hon egentligen har hur mycket som helst att berätta. Jag tror att hon väljer att fundera kring sitt liv när hon är ensam och jag slår vad om att hon ibland känner sig enormt ensam med det hon har upplevt.

Hon har inte haft vänner omkring sig som stöttat henne i det hon har gått igenom, jag kan bara ana hennes smärta som hon måste upplevt och den frustrationen som hon burit på i alla dessa år.
Jag är trots allt en mamma jag med.

Det kan inte vara lätt att se tillbaka på livet som gått.
Det måste finnas en hel del saker som hon ångrar och en önskelista på saker hon kunde gjort annorlunda.
 
Nu behöver hon inte längre vara ensam med alla dessa fruktansvärda minnen som hon tillsammans med sina barn burit i sina hjärtan i så många år.
Nu ska alla som vill veta få veta vår berättelse, inte för att jag vill skada någon utan för att jag känner att det är dags att prata om det som händer innanför stängda dörrar, det som ingen helst pratar om.
Våld i hemmet.
 
Jag vet att frågorna kommer att göra ont, det gör ont när händelser inte fått läka, kanske river jag upp minnen och händelser som jag trodde var läkta.
Jag vet att jag kommer att riva upp en del skorpor, det kommer att göra ont och det kommer att blöda igen, men jag hoppas att det blöder för sista gången.

Den 25 september 2019 ringde jag upp mamma och bad om att få ställa några frågor till henne och nu var jag tvungen att lyssna.

Hur tänkte hon kring den där mannen som gjort oss så illa?
Den där mannen som trots allt var hennes så kallade, man och som kallade sig pappa till mina syskon. 

Jag ville försäkra mig om att det jag upplevt verkligen hade hänt och jag ville höra det med egna öron, eftersom vi aldrig riktigt pratat om det som var så fruktansvärt overkligt, men framför allt tragiskt.

När mamma svarade började hon genast babbla på, om allt möjligt, jag ler och lyssnar lite halv taskigt på vad hon har att säga, men jag hör hur hon beklagar sig om hur smutsiga hennes fönster är och att dom verkligen måste putsas.
Hennes hyllor behövde dammas och hon undrade vem som skulle kunna komma och damma en hylla eller två, eftersom hon inte själv orkade.

Jag började lite försiktigt med att ställa frågan om det var kärlek vid första ögonkastet när hon träffade min pappa och jag fick som svar att det verkligen var det från hennes sida. Hon var störtförälskad i honom.
Det tog inte så lång tid förrän jag var på väg och mina föräldrar förlovade sig.
Jag hör hur hennes röst ändras när hon pratar om min pappa, hon måste le.


Jag var inte många månader gammal när mina föräldrar bröt förlovningen.
Pappa var en riktig festprins och var ofta ute och dansade, helst varje helg och tyvärr var han även otrogen mot min mamma.

Mamma försökte förlåta honom, men till sist kände hon att det fick vara nog och hon hämnades på honom.
Det tog inte lång tid förrän de gick åt varsitt håll, mamma hade bestämt sig för att gå, men det ingen visste var att hon inte hade någonstans att ta vägen.

Mamma berättar för mig att hon samma dag gick till socialen för att se om hon kunde få hjälp med att hitta en lägenhet.
Kunde dom inte hjälpa henne så hade hon en annan utväg.
 

Hon hade planerat att ta livet av sig själv och sin dotter

Hon hade planerat att ta livet av sig själv och sin lilla dotter, om hon inte fick den hjälp hon behövde.
Hon var så ledsen, sårad och förtvivlad … att tanken på att dö utan sitt barn var otänkbart.

Hon hade planerat att hoppa ner från en bro med sin då 6 månader gamla dotter i famnen. Min mamma var då 21 år gammal och fortfarande hopplöst förälskad i min pappa. Det skulle bli slutet för både henne och mig om socialen inte kunde hjälpa henne. Hon hade bestämt sig.
Jag frågade försiktigt var denna bro ligger och hon berättade att bron ligger utanför Södertälje, Stockholmsvägen med en cykelbana till höger om ån.

Som tur var så fick hon en bra handläggare på socialen som kunde hjälpte oss med lägenhet och matpengar. Den här mannen var verkligen en räddande ängel, han gjorde allt och lite till för att mamma och jag skulle få en bra start.
Sedan började ett nytt kapitel i mammas liv och bron över Stockholmsvägen fick vänta.

När mammaledigheten var slut fick hon lämna mig hos en dagmamma.
Hon berättar att hon lämnade mig tidigt på morgonen och hämtade mig runt 6 tiden på kvällen. En kväll när hon skulle hämta mig hade jag bara stått och tittat på henne, pekat på den där ”tanten” som skulle hämta mig och jag hade undrat vem tanten var?
Mamma skrattade åt minnet.

Jag frågade mamma om hur jag var som barn och jag fick ett väldigt luddigt svar…
Tydligen älskade jag att sjunga och dansa när mamma spelade ABBA i sin kassettbandspelare.

Att jag under en dansuppvisning plötsligt satt mig ner och kissat på hennes nytvättade trasmatta i köket hade fått henne att skratta.
Mamma skrattar åt minnet, det är härligt att höra henne skratta.
Det här var 1975. Jag var då ca 1 år gammal.

Sen hoppar hon några år framåt i tiden och berättar att …
Jag alltid satt ensam inne på mitt rum, så hon visste inte riktigt hurdan jag var som barn …
Sen fortsätter mamma att berätta om mannen som hon träffade 1977.
I början var allt perfekt, han gjorde allt för mamma. De var så kära, han satte mamma på en piedestal och avgudade henne, men det visade sig att den här mannen skulle bli allt annat än en kärleksfull make och far.

Jag hör hur bitterheten, ilskan och hatet tär på min mor, hon ruskar på huvudet och det låter som att hon mår illa.
Jag hör hur hon fortsätter med ånger i rösten att hon inte lämnade den här mannen tidigare, han som blev pappa till mina två halvsyskon, pappa till dem som jag älskar så oerhört mycket än idag.

Det ingen visste var att han tidigt lindade mamma runt sitt lillfinger, styrde och kontrollerade allt hon gjorde… överallt, alltid och hela tiden.
Han ville få oss att tro att han visste allt, det var liksom ingen ide att försöka lura honom.  
Han hade en förmåga att vända alla diskussioner till sin egen fördel och mamma fick ofta höra hur dum i huvudet hon var och att hon inte kunde något.

Han såg till att mamma skulle veta sin plats som kvinna.
Hon fick ofta höra att allt hon gjorde var fel.
Det spelade ingen roll vad hon gjorde, diskade, laga mat, sydde, klippte håret på sina barn, allt var bara fel enligt honom.
Han var självcentrerad och tyckte sig ha rätten att bli ompysslad och servad, men kunde inte göra det samma för mamma.

Så det är väl inte så konstigt om det ofta slutade med bråk?

Jag kan fortfarande höra hur han om och om igen säger dessa ord till mamma:
Du ska minsann inte tro att du är något!
Du kommer aldrig att lyckas med något i ditt liv.
Det finns ingen annan som vill ha dig, du kan inte ens ta hand om dina barn.
Du kan ju ingenting!
Och så skrattade han sådär vidrigt, som bara han kan.

Hur kan en människa helt plötsligt förändras till ett monster?
Hur tänkte och mådde hans föräldrar egentligen, min låtsasfarmor och farfar?
Om de visste hur deras son var, varför sa de inget till mamma i så fall?

Mamma berättar att de faktiskt visste…
Dom visste hur han var och att han drack väldigt mycket alkohol och att han INTE kunde hantera det. Han var en alkoholist sen många år tillbaka.  

Ibland på somrarna åkte vi till Finland för att träffa hans föräldrar.
Han hade lovat mamma att inte dricka något på båten och framför allt inte hemma hos sin mamma och pappa. Men det löftet bröt han så fort vi steg ombord på båten. Självklart betedde han sig illa när vi väl kom fram.
 
Min låtsats farmor tog emot oss med en stor kram och visade oss till övervåningen där jag ofta fick sitta ensam och helst utan mat.
Jag förstår inte hur min styvpappa tänkte? Att inte ge mat till ett barn?

Att neka en 4-åring mat och att låsa in henne på övervåningen var inte konstigt för honom, men var självklart höjden av idioti för mamma.
Hon stod på sig och hoppades få stöd från sin svärmor, men hon ville inte lägga sig i.

Mamma berättar att han ställde sig i vägen för henne i trappan upp till rummet där jag var, men mamma gav inte upp och kom sedan förbi med mat till mig.
 
Där och då förstod farmor att hon var tvungen att ingripa, säga något, varna mamma.
Men det var för sent, de hade redan gift sig och så var min lillebror redan på väg.


Jag hörde hur mamma sucka högt och hon ruskade på huvudet, jag kunde nästan höra hennes tankar.
Hon fortsatte sedan att berätta om hur han steg för steg lyckades att bryta ner henne som människa.

Den här mannen kunde provocerade fram bråk, han hittade på saker som inte ens existerade. Han liksom hittade på lögner bara för att.
Var det så att han bar enormt mycket hat i sig, eller vad var det som var fel på honom egentligen?

Mamma berättar om en annan händelse, en händelse där hon trodde att hon skulle förlora sitt andra barn som låg i magen, lillebror.

Hennes man, när han blev arg så blev han arg och då kom knytnäven eller kniven fram, han var duktig på att vifta med dem i ansiktet på mamma och ofta hotade han med att döda henne.

En dag blev mamma riktigt rädd, hon kände sig enormt vilsen och hjälplös.
Mamma berättar… att hon då vid det här tillfället var höggravid med lillebror.
Hon var rädd, mycket rädd.
Han viftade, skrek och hotade som så många gånger tidigare, men då hade det ballat ur ordentligt.
Hon var rädd för vad han skulle göra.
Hon svalde hårt och blev tyst en stund.

Mamma minns att hon vädjat och bett om att han skulle sluta.
Han blev bara argare och drämde kniven i det fyrkantiga köksbordet så det hördes ett dån som ekade i hela lägenheten.
Där framför stod mamma i chock med händerna på sin stora mage och tackar Gud för att kniven satt fast i bordet och inte någon annanstans.

Hon såg att hennes fina duk gått sönder, då rann tårarna, men hon vaknade snabbt ur sin chock och var enormt tacksam över att det äntligen lugnade ner sig.

Lillebror föddes

Lillebror föddes och allt lunkade på, det var ju inte så att det var kaos hela tiden, men för det mesta. Oavsett om han var full eller inte så hade han en skrämmande aura över sig som gjorde att jag frös till is så fort jag behövde vara ensam med honom.
Han var fruktansvärt auktoritär och krävde omedelbar lydnad annars fick jag en örfil eller så fick jag smaka på det bruna bältet som alltid hängde i hallen, som en påminnelse att den fick jag minsann smaka på om jag inte skötte mig.

Jag blir förvånad över hur ett minne plötsligt får liv igen, ett minne som jag oftast bara ser framför mig när jag är övertrött, ledsen eller arg. Det minnet kastas liksom i nyllet på mig och jag vet att jag brukar spela händelsen i huvudet om och om igen, jag vill inte se, men vill gärna veta varför allt det där hände, var det mitt fel osv?

Jag påminner mamma om en händelse och hon blev knäpptyst i luren, men till sist började hon berätta.
Förolämpningarna hade haglat, om och om igen fick hon höra det som hon alltid fick höra när det blev bråk. Du är ingenting, du kan ingenting osv. Osv. Osv. och det blev bråk, igen!
Han, mannen som aldrig hade fel, puttade omkull mamma mot toalettdörren så hon ramlade och blev liggandes på golvet där han sparkade henne hårt i magen, upprepade gånger och riktigt hårt, mamma försökte skydda magen så gott hon kunde men han fortsatte att sparka på magen där min lillasyster låg.
Hon var gravid i vecka 30.

Jag minns att min lillebror låg i spjälsängen och grät.
Själv låg jag i min säng en bit ifrån honom med kroppen och ansiktet vänt mot väggen… det var så jag fick ligga som bestraffning för något jag gjort tills han sa något annat.
Jag hade väl gjort något dumt igen, vad, minns jag inte.
I alla fall…

Jag minns hur jag försiktigt vände mig i sängen och tittade sedan försiktigt mot hallen där det var fullt ös, jag tittar försiktigt på lillebror och jag minns så väl att jag ville trösta honom, jag var bara 5 år.

Jag minns även hur jag diskret tittade på en tavla som hängde ovanför hans spjälsäng, en skyddsängel, en ängel som hade en blå mantel och hade ljus blont hår och fina stora vingar. Den där tavlan den ville jag ha, brorsan kunde få min rosa ängel, eftersom hans skyddsängel verkade så mycket starkare än min.

 
Jag hörde hur mamma grät och skrek till mig att jag skulle ta på mig kläder för att vi skulle ut ur lägenheten.
Mamma snubblade in till barnkammaren och han följde efter henne.
Jag vågade inte röra mig, jag drog upp täcket över huvudet igen och låg blixt stilla och jag slutade att andas, jag var så rädd att han skulle komma och slå mig.

Jag minns att jag försiktig lyfte på täcket för att se vad som hände och då fick jag se att han åter igen puttade omkull mamma så att hon hamnade i en säng som stod mittemot min säng och sedan tar han upp en del av sjömansspelet, ni vet ett spel där man ska kasta 5 ringar runt de poängbaserade piggarna.
Jag tror att spelet numera bara heter kasta ring.

Han tar upp en del av krysset som ligger på golvet och smäller den rakt över ansiktet på mamma och sedan fortsatte han att slå henne på kroppen.
Under tiden skrek han åt mig att ligga kvar i sängen eftersom vi inte alls skulle gå någonstans.
Vad som hände sen minns jag inte… inte mamma heller.

Det blir åter tyst i luren och efter en stund berättar mamma att hon var så rädd, Hon vågade knappt föda fram barnet när det väl var dags eftersom hon trodde att barnet skulle vara missbildat pga. sparkarna hon fått i magen. Hon hade svårt för att andas, kanske var det ångest.

Mamma hade fått en panikattack innan hon skulle föda fram barnet. Tur att det fanns duktiga sköterskor som hjälpte henne med att hantera allt, eftersom mannen inte fanns där, han låg hemma och sov av sig ruset. Grannfarbrorn hade kört mamma till förlossningen och under tiden fick jag och lillebror vara kvar hos grannfrun. Tack och lov så födde mamma fram en frisk liten tös.

Åren gick och det blev bara värre och värre.
Sedan berättar mamma att hon ofta satt i badrummet och ville ta livet av sig, hon visste inte hur hon skulle ta sig ur denna mardröm. Det var inte så här hon hade tänkt att leva sitt liv.

Hon sa att hon tänkte på oss, sina barn och vår framtid, när allt kändes hopplöst och nattsvart.
Räddningen kom alltid i form av en fråga. Vad skulle hända barnen om hon dog?

Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig!

Jag står och diskar efter lunchen och hör stapplande steg från vardagsrummet, jag blir rädd. Som vanligt.
Nu kommer han för att röka sin gula Blend under fläkten i köket, iklädd i enbart kalsonger och jag minns hur obehagligt jag tyckte det kändes.  
Varje dag gick jag med en klump i magen av rädsla, jag ville inte vara nära honom, eftersom han alltid gjorde så att jag blev ledsen. Den här gången kändes det extra tungt.

Han stirrar på mig och jag ser ner i diskhon för jag känner hur hans blick bränner hål i mig, jag är nervös, börjar bli smått rädd eftersom han när som helst kunde slänga ur sig något, så jag ville vara beredd.
Och så släppte han bomben med mörk hotfull röst
– Blir jag av med mitt körkort så dödar jag dig!

Kvällen innan hade jag tagit in min lillebror och lillasyster in till mitt lilla rum efter att jag ringt polisen på mammas begäran.
Jag kommer så väl ihåg mammas skräckslagna röst som skrek att jag ska ringa polisen, trapphuset ekade och jag samlade mod för att våga mig ut från mitt rum.

Nu var jag tvungen att våga mig ut till hallen där den röda kobratelefonen stod. Jag vände upp och ner på telefonen eftersom nummerskivan fanns i botten. Jag minns hur jag darrade i hela kroppen och förde pekfingret fram till nr 9.

90 000 skulle jag ringa 9 0 0 0 0 0 och be polisen komma så snabbt som möjligt då min styvpappa jagade mamma med kniv i trapphuset.
Jag minns att det kändes som en evighet, att snurra siffrorna i den då moderna telefonen. Till slut svarade en vänlig ton och jag bad nervöst om att polisen skulle komma hem till oss.

 Kvinnan i luren var lugn, hon frågade var vi bodde och sa sedan att hon skulle skicka några poliser som skulle komma förbi för att se vad det var som pågick. Jag ställde snabbt ner telefonen och linjen bröts automatiskt genom att knappen i fingerskivans centrum trycktes in och sprang sedan in på mitt rum igen.

Jag låste dörren, ställde mig på min säng och öppnade fönstret för att se när polisbilen kom. Det kändes som en evighet, vi var alldeles tysta och lyssnade på allt oväsen som sakta men säkert upphörde.


Äntligen kom polisbilen och ut steg 2 poliser som skyndade sig mot fönstret där vi stod och skrek efter dem. Här, hit ska ni! Kom, skynda!
När polisen väl ringde på dörrklockan hade allt lugnat ner sig och jag blev fruktansvärt rädd. Tror de att jag ringt för skojs skull? Nej, det fick inte att vara så!!

Mamma öppnade dörren rödgråten, hon hade blod på sin trasiga blus.
Polisen frågade hur hon mår och mamma säger att det inte var så farligt. Han hade trots allt lugnat ner sig. Jag hörde hur polismannen frågade min styvpappa om han inte skulle åka med till polisstationen för att sova av sig ruset. När jag hör polismannen prata med honom vågar jag öppna dörren och kikar ut, då kom den andra polisen fram till oss och sa att de skulle ta med honom till häktet för att vi skulle få en lugn natt.

Jag har inget minne av vad som hände sedan, jag tror att jag var lättad och glad för att äntligen få lite lugn och ro, men han blev släppt morgonen därpå, igen. Han blev fri, han blev alltid fri, jag kände mig totalt tom inombords och frustrationen den bara växte och växte, till ett stort berg.
Han fick behålla sitt körkort, men jag trodde att jag skulle dö.

Vad skulle hända nu?

Mina kompisar från skolan fick inte ringa mig, de skrev brev och lade dem i brevlådan, men jag fick dem aldrig.

En lördagsmorgon ville några av mina vänner leka med mig så dom gjorde allt för att få kontakt med mig.
Mina vänner visste att mitt rum var på baksidan av hyreshuset, så de kastade småsten på mitt fönster för att få min uppmärksamhet.

Jag hade precis öppnat fönstret för att ta emot ett brev, då min styvpappa rusade in på mitt rum och drog ner mig från skrivbordet som jag satt på och sedan tryckte han upp mig mot väggen med ett strypgrepp om min hals och skrek.

Han läxade upp mig, han skrek; Vad har jag sagt?
Sen slängde han mig i min säng och gick för att hämta det där bruna bältet som alltid hängde i hallen. När han kom tillbaka började han slå mig med det bruna bältet och han slog hårt.
Flera gånger, hårt.

Självklart började jag att gråta och skrek aj och sluta, men då ville han att jag skulle vara tyst.
Varje gång han slog mig svalde jag hårt för att inte göra några ljud ifrån mig, så var det varje gång jag fick stryk. Jag skulle svälja min ilska, svälja det som gjorde ont, det var bara att genomlida sceneriet och sedan var allt tyst och lugnt igen.

Jag har fått lära mig att jag inte är värd ett skit, jag ska inte tro att jag är något.
Att aldrig få berätta något, varken glada eller dåliga nyheter för någon som eventuellt hade velat lyssna, fanns inte på kartan.
Jag fick sällan, om aldrig, tala om hur jag mådde, det var bara att gilla läget, jag kunde inte annat. När jag försökte, så avvisades jag bara. Både i skolan och hemma.

FAKE IT TIL´YOU MAKE IT…

Jag måste ha bestämde mig tidigt för att jag klarar mig själv, jag behövde ingen. Att svälja alla mina känslor i min ensamhet blev min räddning, där i mitt rum kunde jag sitta ifred, även om det smärtade så var det bara jag och min kudde.

Jag fortsatte att svälja mina tårar tills de inte kom upp igen. Även om jag emellanåt ville skrika ut min ilska så hela världen hörde, så var det bara att trycka ansiktet hårt mot kudden och svälja min inre smärta.
Fake it til you make it!
Liksom

Att jag ofta fick sitta ensam i mitt rum och inte umgås med mina syskon har format mig till en tjej som ständigt är rädd för att bli lämnad. Att bli isolerad på det sättet har fått mig att tro att ingen vill vara med mig. Jag kan fortfarande inte förstå att det faktiskt finns människor omkring mig som älskar mig.
 
Jag frågade mamma varför hon inte lämnade honom tidigare och svaret blev att hon inte visste. Hon hade sökt hjälp i kyrkan men där var inställningen att förlåta och börja om som gällde. Det var en synd att skilja sig.

Hon visste inte vart hon skulle vända sig, då polisen redan visste, kvinnojouren var inkopplad osv.
Det var bara att stanna kvar eftersom ingen erbjöd henne ordentlig hjälp. Han hade verkligen lindat henne runt hans lillfinger, hans ord var hennes lag.

Vi sov borta många nätter om året, jag har ingen aning om hur många.
Vi sov över hos mormor, på kvinnojouren och på hotell.
Det jag tycker verkar märkligt är att ingen sa något? Inte en endaste person!
Jag tycker det låter helt sjukt. Det måste funnits människor omkring oss, som visste!
Jag kan inte tänka mig annat.

Grejen är den att kvinnojouren endast skyddade oss under vissa nätter och dagar, men de hjälpte inte till med polisanmälan osv.
När mamma gjorde en polisanmälan så fick han vredesutbrott och då blev allt bara ännu värre. Hoten blev allvarligare och han övertalade alltid mamma till att ta tillbaka polisanmälan annars skulle han anmäla henne.

Tänk om?

Tänk om jag och mina syskon fått hjälp i tid, tänk om mamma hade fått hjälp av någon, vem som helst. Någon som hade stöttat och hjälpt henne med att ta ut skilsmässa, men framför allt ta oss därifrån.
Tänk om någon hade förstått att hjälpa henne!
Tänk så mycket lidande som hade besparats.
Tänk om… du kan vara den personen som gör skillnad i ett barns liv, en familjesituation där barnen inte mår bra.

Det är viktigt för mig att poängtera att det jag berättat om här i podden, det är mitt liv, mina minnen och min berättelse. Jag har många minnesluckor, men jag har fått hjälp av mamma att komma ihåg årtal och andra små detaljer som jag glömt av och det är jag tacksam över.
Jag jobbar med min oförmåga att förlåta mig själv för allt som jag varit med om, trots att det som hänt inte var mitt fel. Jag har gråtit, jag har undrat och varit arg, på mig själv?
Hur knäppt låter inte det?

Jag har nästan inga bra minnen alls från min barndom och det är okej för mig.
Det gör faktiskt inget, jag behöver inte dom och jag behöver inte längre undra.
Jag har förstått att jag inte kan gå tillbaka och ändra min barndom. Jag kan se och jag kan prata om vad som hände, men det får inte påverka min framtid.

Jag kan ta ansvar för mitt eget liv och jag kan påverka min framtid.
Det jag inte fick lära mig som liten, får jag lära mig nu när jag är vuxen, på ett eller annat sätt. Självklart är det jobbigt emellanåt, men mitt fokus ligger på att bli bättre och att ta hand om mig själv på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.

Jag var rädd att hon skulle dö

Jag vill berätta om en händelse hos min psykolog förra året, ungefär samma tid som nu.
Hon bad mig att föreställa mig en liten tjej som satt inne på sitt rum, i en säng och sedan skulle jag som vuxen (nu alltså) närma mig den här tjejen.
Först ville jag inte närma mig henne alls, för att jag var rädd, rädd för att hon skulle gå sönder, bryta ihop och kanske till och med att dö.

Det tog tid för mig att närma mig den där lilla tjejen, hon som visade sig vara jag.
Sedan fick jag frågan om jag ville säga något till henne eller göra något för henne och mitt svar blev direkt, absolut ingenting!
Jag vågade inte!
Vad kan hända frågade hon och jag bröt ihop.

Nästa gång jag träffade min psykolog, hade jag funderat på flickebarnet en hel del och berättade sedan för henne att jag ville ta bort henne därifrån, men jag ville inte röra vid henne.

Jag vågade inte närma mig själv djupast där inne, eftersom jag var rädd för vad som skulle hända det här barnet, mig. Jag var van vid att sitta ensam, hantera min ångest och ledsamhet ensam.

Jag kan fortfarande inte vara snäll mot henne, hon får gärna stanna inne på sitt rum eftersom det blir lugnast så och det är smidigare att behaga alla andras önskemål och inte mina egna.

Jag jobbar på min självkänsla, mitt eget värde fortfarande idag.
Jag börjar närma mig själv och jag har insett att det inte var fel på mig.
Jag har förstått att jag bara var ett barn… ett barn.
Det som hänt mig är inte mitt fel.

Ett barn förstår inte att skydda sig och lär sig inte att älska sig själv om hon inte får känna att hon är viktig.

Människor behöver emotionell ”mat” i form av kramar, beröring och varma ord, speciellt i barndomen. De är grundläggande behov precis som sova eller äta. Ingen förälder är perfekt, men när man skaffar barn måste man jobba för att barnet ska känna sig älskat i familjen.

Sympati, gemenskap och respekt är viktigt för att ett samhälle ska fungera. För att lyckas åstadkomma någon form av samhällsstabilitet och trygghet, så är det ytterst viktigt att vi alla jobbar tillsammans för att skapa ett bättre Sverige fri från psykisk misshandel och maktmissbruk.

VARFÖR GÅR JAG UT MED DETTA?

Det pågår så mycket ont i världen, särskilt bakom stängda dörrar.
Det är så många barn, men även vuxna som far illa och det finns många familjer som faller offer för maktgalna idioter som ser till att skapa ett helvete för hela sin familj, alla lider och framtiden ser inte ljus ut för de inblandade.

Sanningen är den att ALLA människor har ett förflutet och alla har vi en gång varit barn. Vi har alla ett litet barn på insidan som längtar efter trygghet, kärlek och omsorg, vi vill alla ha svar på frågor som saknar ett svar.

Barndomen spelar en viktig roll i hur vi formas som människor.
Förutsättningarna för att bli stabila, välmående och självständiga människor är inte en självklarhet eftersom det finns vuxna människor som inte tar sitt ansvar på fullaste allvar. Många mår riktigt dåligt hela sin barndom och vissa även under hela sitt vuxna liv, eftersom det finns så få människor som tar sig tid att hjälpa utsatta människor.

Vågar du lyssna?
Vågar du lägga dig i?
Vågar du skydda ett barn?
Vågar du?

Barn är inte ansvariga för sitt eget skydd, det är vuxnas ansvar.
För hur ska ett barn förstå att skydda sig själv?

Vad hade du velat att en vuxen människa gjort för dig när du var liten, när du behövde hjälp?

Vi måste anmäla familjer om vi vet eller misstänker att ett barn far illa.
Då ringer man 112 om det är akut, i annat fall så kontaktar man socialtjänsten i den kommun där barnet bor och gör en orosanmälan.
Berätta om dina misstankar eller det du vet.
Du kan också rådgöra med socialtjänsten anonymt.
Det går även att rådgöra med Bris, ring då 0771-50 50 50.

Här slutar avsnitt 2 som handlat om min mamma och min tidiga barndom.

Läs gärna vidare, för jag har något viktigt att säga.

Mår du dåligt och inte riktigt vet vad du ska göra med det som gör ont på insidan, kan jag varmt rekommendera att du pratar ut med någon.
Jag säger inte att alla behöver göra det, men om du misstänker att din barndom har något med ditt mående att göra idag, så önskar jag att du tar kontakt med en vårdcentral och be om att få en samtalskontakt.
Det är inte fel att gå till en psykolog, det är inte fel att be om hjälp.
Du har rätt att må så bra du bara kan. Du förtjänar att vara glad.
Du förtjänar att få hjälp.

Vill du inte prata med någon så har jag ett annat bra tips till dig.
Skriv av dig.
Skriv ner dina känslor, försök att hitta ord som stämmer in på dina känslor.

Skriv ner tankarna som surrar runt i ditt huvud.
Bara skriv, skriv, skriv, skriv ner allt du känner och tänker på.

Läs sedan igenom det du skrivit, reflektera, fundera, analysera och släpp fram tårarna om det behövs, låt det ta tid och låt det att göra ont, för det lättar faktiskt på ett märkligt sätt, det lättar på trycket så att säga.

Jag har skrivit ner tankar och känslor i många år och först nu förstår jag att jag har blivit hjälpt av det jag skrivit ner. Ibland har jag även ritat ner bilder på det jag tyckte se inom mig. Ibland blir jag väldigt förvånad över det jag ritat, men lägger inte så mycket vikt i vad det är.
När jag fått ner det på pappret så kan jag släppa det.

Att se mina tankar och känslor på pränt, som text, det har faktiskt hjälpt mig att sortera och nysta upp saker som jag gått och grubblat på och det blir också oftast mycket lugnare på insidan.

Och för dig som gått igenom liknande händelser som jag eller min mamma gått igenom vill jag bara säga.
Du är inte vad som hänt dig, du är du och du är en värdefull person, ingen är som du.

Låt ingen tala nedlåtande om dig, Låt ingen tala om för dig hur du är, vad du tänker, vad du gillar eller inte gillar, vad du har för behov eller vad du har för motiv till det du gör. Var rädd om dig och behöver du hjälp så sök hjälp, för det finns hjälp att få.

Vill du läsa första avsnittet så kan du göra det HÄR
Lyssna gärna på ( eller kom in och läs ) avsnitt 3 som kommer ut om 2 veckor ( 25 november ) och glöm inte att gilla, dela och kommentera.
Prenumerera gärna på mina kanaler så att ni inte missar några avsnitt.

Jag skulle bli enormt glad om du lämnade några tankar eller bara en hälsning efter dig. Tack och välkommen åter!

ninis74
info@ninis74.nu

En tanke på “Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig! – Läs här”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *