Välkommen till avsnitt 4 av Inte perfekt, men duger ändå!

Jag är inte färdig med vissa tankar från min tidiga barndom.
Det är därför jag kommer att dela några fler funderingar och händelser innan jag går vidare och berättar om annat.

Tanken är inte att jag ska rota för mycket i det förflutna.
Jag tror inte att det går att lösa barndomens mysterium genom att konstant leva i det förgångna, men jag tror att det kan finnas nycklar inom oss som kan hjälpa oss att förstå varför vi reagerar och mår som vi gör ibland.

Om vi söker efter ärliga svar för att vi vill förstå problematiken, så tror jag att det kan vara nyttigt att se tillbaka, reflektera och sedan målmedvetet se framåt igen.
Fastnar man i destruktivt tänkande och man upplever att man inte kan släppa det förgångna så tror jag att man kan behöva professionell hjälp.

Min förmåga att se till mitt eget bästa försvann i min barndom

Mitt största problem har varit att jag har svårt att se mitt eget värde. Jag har utvecklat ett självförakt eftersom min styvpappa behandlade mig som att jag inte hade något värde.  Med ord och slag lyckades han bryta ner mig, ni som hört eller läst avsnitt 2 vet vad jag menar.

Här kan du läsa avsnitt 2.
Vill du hellre lyssna så finns podden där poddar finns, men även på Spotify och Youtube.

Jag längtar till den dagen då jag inte längre ser ner på mig själv.
Hatar mig själv för det jag behöver och det jag känner.
 Jag har inga problem med att göra saker. Jag vet att jag kan mycket och är oftast duktig på det jag gör. Jag har hyfsat bra självförtroende, men jag har verkligen ingen självkänsla.

Min förmåga att se till mitt eget bästa försvann i min barndom.
Då pratar jag inte om att jag inte skulle kunna ta hand om mig själv.
Det är inte det jag pratar om. Utan…  Jag har bara fruktansvärt svårt för att vara snäll mot mig själv, unna mig saker, göra saker som jag tycker om. Utan att bli osäker, arg, ledsen på mig själv eller få skuldkänslor för något jag köpt till mig själv t.ex.

Det är tufft för mig att inse mitt eget värde, särskilt efter att jag sprang in i den berömda väggen. Jag har svårt för att förstå att jag är värdefull utan att göra massa saker.
Som i dagsläget då jag inte kan jobba och orkar inte lika mycket som förut.

Jag är inte perfekt, men jag duger ändå!
Jag är inte frisk, men jag duger ändå!
Jag kan inte jobba, men jag duger ändå!
Vad är ditt före, men jag duger ändå`?

Rädslan att bli övergiven har ständigt lurat i bakgrunden

I förra avsnittet berörde jag en hel del av mina känslor.
Jag har funderat lite djupare på det jag sa. Att jag inte skulle vara arg på min styvpappa för det han gjorde mot mig.? Sanningen är ju den att det han gjorde har faktiskt påverkat hela mitt liv. Så lite arg har jag allt varit för det han gjort.

Att hans ord fortfarande väger tungt på mina axlar har jag fått kämpa med i alla år. Jag tänker inte låta dessa osanningar styra mitt liv längre.
Jag jobbar hårt med att vara tysta ner hans röst i min vardag. Jag försöker att byta ut hans ord mot positiva ord och tankar om mig själv, men det går väl sådär!

Att jag alltid ställt upp på allt och alla har varit en självklarhet för mig.
Jag har inte velat göra någon besviken och rädslan att bli övergiven har ständigt lurat i bakgrunden. Självklart har jag även velat göra det jag gjort.
Jag tror att jag hade kunnat göra allt så mycket bättre, om jag hade fått en annan start i livet.

Mina erfarenheter från min barndom och barnet inom mig vet hur det är när ingen ser mig.

Jag har dock förstått att det var min egen bild och mina minnen som påmint mig om vad som kan hända om jag inte ställer upp. Känslan av skuld har infunnit sig så fort jag insett att jag behövde hjälpt. Oftast har jag känt mig i underläge och genast velat betala tillbaka.

När någon visat en kärleksfull handling mot mig har jag skjutit undan känslan. Jag har alltid trott att jag inte är värd kärlek och omtanke. Dåliga samvetet och otillräcklighetskänslan har alltid förföljt mig.
Prestationsprinsessan har konstant varit på mig. Hon har konstant sagt åt mig att göra mer och bättre. Annars är jag inget värd och då riskerad jag att bli ensam, bortglömd och ledsen.

Vem är jag skapad till?

Jag har läst självhjälpsböcker om hur man går tillväga med det som känns så jobbigt inombords. Jag har sökt svar utanför mig själv, när jag i själva verket har alla svar inom mig. Det gäller bara att våga kika inåt, våga möta Goliat.
Att jag fått lida i min barndom har skapat enormt mycket skam, skuld och tvångsmässiga kompensatoriska beteenden för att jag ska klara av mitt liv.
Det har också gjort att jag har förlorat kontakten med mig själv och det är den inre kärnan jag måste hitta igen.

Jag vill veta vem jag är skapad till. Alla felaktiga och påtvingade föreställningar om vem jag är vill jag rensa bort. Klart och tydligt vill jag se vem jag innerst inne är.  

Att rota fram massa svar är inget alternativ.
Känslorna tänker jag inte svälja längre eftersom jag vet att undertryckta känslor kommer fram förr eller senare. Jag hoppas att jag är modig nog att möta dem med vishet och kärlek.

Det här är min berättelse och jag skriver utifrån vad jag har upplevt .
Det är saker som jag kommit fram till i mitt liv. Kanske kan jag hjälpa någon där ute som kämpar med liknande tankar eller händelser. Jag är ingen psykolog.

En del av er har hört av sig och tycker att jag hittat ord på deras känslor. Det är jag enormt tacksam för, men kom ihåg att jag är jag. Du är du och vi reagerar och upplever saker olika.
Så bara för att något är rätt för mig, behöver det inte betyda att det är rätt för dig. Så jag ber dig att lyssna på vad ditt hjärta säger till dig.

Min sanning är min sanning, tills motsatsen är bevisad.
Min längtan för att lära mig mer om mig själv finns där långt inne.
Jag vill förstå och jag vill utvecklas som människa. 
Det finns så mycket mer att lära sig. Jag är verkligen ingen expert eller terapeut, jag är bara jag och jag delar direkt från mitt hjärta.

Jag väntade konstant på nästa ”krig” som jag omöjligt kunde vinna

Mamma berättar om en händelse då hon kom till min räddning en kväll.
Jag låg i min säng och utanför mitt fönster var det åska och väldig storm. Plötsligt hördes det en smäll och mitt fönster slogs upp av vinden. Det blåste och regnade in på mitt rum. Mamma rusade in i rummet och stängde fönstret. Hon berättar att hon tog mig i sin famn och bar ut mig till köket, där gäster och styvpappa satt.

 Där blir det svart för henne, hon minns inte vad som hände sen. Hon var övertygad om att vi hade gäster, annars hade hon aldrig vågat ta ut mig till köket på det viset.
Själv minns jag bara att fönstret blåste upp och att någon kom in och stängde det, mer minns inte jag.

Jag tycker att det är så märkligt hur de få positiva minnen jag har från min barndom inte är mer tydliga.
Jag borde minnas och leva på mammas omsorg. Särskilt denna gång mer än något annat. Det var verkligen något jag behövde som barn, men tyvärr är de dem negativa händelserna som etsat sig i mitt huvud.
 Min hjärna har väl inte kunnat registrera bra minnen, eftersom jag ständigt var på min vakt på vad som kunde hända.

Jag väntade väl konstant på nästa ”krig” som jag omöjligt kunde vinna.

Han knivhögg sin ”vän” i magen

En annan händelse som gjorde att det kändes aningen lättare en period, var när min styvpappa knivhögg sin vän i magen och åkte in i finkan. 
När jag blundar så kan jag se händelsen framför mig.

Jag minns att jag stod i vardagsrummet, men jag minns inte hur jag vågade vara där. Det var förbjudet för mig att vistas där utan lov. Jag måste ha samlat mod eftersom min styvpappa inte var hemma just då.
Jag hörde skrik och bråk ute på parkeringsplatsen. Nyfiken som jag var så drog jag hastigt upp persiennerna för att se vad som pågick. Jag fick se min styvfar hugga sin ”vän” i magen med en kniv.

Det blev fängelse för honom och för mig blev det frihet i några månader, trodde jag.

När jag tänker på situationen som följde, så kände jag mig inte trygg, fast han var bakom lås och bom.
Att jag nu själv var i säkerhet, gjorde mig inte mindre otrygg.
Jag kände mig falsk. Oärlig, det kändes som att jag gjorde något fel och att han såg mig även fast han inte var där.

Det kändes som att han snart skulle han dyka upp och göra mitt liv till en plåga igen. Den där falskheten, eller ska jag säga den felaktiga respekten som jag kände för honom, gjorde att jag kände mig som en inbrottstjuv i det hem där jag egentligen skulle känna mig trygg.

Jag kände mig iakttagen och jag var konstant rädd. För mig var det lugnast att sitta inne på mitt rum.
Det kändes tryggast så, i mitt eget fängelse.
Där behövde jag inte slåss med min rädsla. Där kunde jag sitta ifred.
In my happy place, om så bara för en liten stund och fläta håret på min docka.

Jag var tvungen att ringa upp min mamma. Jag frågade henne om jag vistades mycket utanför mitt rum just den perioden. När han befann sig i fängelset. Den tiden upplevs väldigt mörk av oss båda.
Vi var lättade av att han inte fanns där. Vi passade på att andas ut ordentligt, ladda batterierna tills han kom ut igen.

Jag kände mig kvävd

Min upplevelse av min styvpappas gränssättning upplevde jag som kontroll. Något riktigt negativt, något elakt och så gällde reglerna bara mig.
Gällde reglerna bara mig eftersom jag var jag, ett elakt barn?
Reglerna fanns inte där för att jag var älskad och behövde vägledning om vad som var rätt och fel.

Med tiden blev det bara svårare och svårare för mig att göra som jag blev tillsagd. Jag började protestera inom mig och jag tror att det var därför vissa gränser skapade panik inom mig.

Känslan att ständigt känna mig kvävd, orättvist behandlad och ångesten blev allt kraftigare. Det enda jag ville var att frigöra mig, men jag visste inte hur?
Hur skulle jag orkade leva på det här sättet? Fanns det någon annan utväg, så var jag beredd att ta den.

Jag ville vara cool

Min tidiga tonårstid var jobbig och min önskan om att frigöra mig, blev allt starkare. Jag var deprimerad och såg faktiskt ingen utväg från den kontroll och destruktiva miljön jag levde i varje dag.

Det var inte så att jag var en rebell.
Jag hade bestämt mig för att trotsa reglerna. Efter skolan ville jag ha skoj med mina vänner.

Bråk var jag aldrig inblandad i. Jag drack ingen alkohol. Rökte inte, men jag kunde snatta ett och annat för att visa mig lite cool. Jag gjorde det mest för uppmärksamheten.
I skolan kunde jag gå runt och skryta om hur lätt det var att sno kläder och prylar i affärerna. Jag åkte fast.

Min lärare ringde hem till mamma och berättade vad hon hört. Polisen kopplades in och jag fick lämna tillbaka varorna till affären och be om ursäkt.

Egentligen ville jag ju bara vara tillsammans med mina vänner och känna mig omtyckt. Jag var ingen gangster precis, bara en tjej som tyckte om att hänga med sina kompisar.

Vad skulle hindra honom att döda mig?

Jag minns att jag trotsade särskilt en regel, regeln om vilken tid jag var tvungen att vara hemma.
När jag väl kom hem för sent, visste jag vad som väntade.
Jag tog min bestraffning och sedan samlade jag nytt mod.
Det skulle komma en annan dag, då det hittades på annat kul och jag tänkte minsann vara med på det.

Ju mer tiden gick började jag känna att jag ville bestämma över mitt eget liv. Att tassa på tå var inget alternativ längre. Jag orkade helt enkelt inte.tå. Rädslan tog över och jag gick konstant och tänkte på vad som kunde hända mig när jag väl var hemma.
Jag ville inte längre vara instängd på mitt rum och jag hade ingen ork att kämpa emot alla oförrätter längre.

Jag var rädd för att om jag skulle lyckas rymma, så skulle han få tag på mig och döda mig.

Han hade ju trots allt hotat mig tidigare och den här gången kanske han verkligen skulle göra det.

Min styvfar var ju kapabel till att knivhugga sin vän, så vad skulle hindra honom att döda mig?

Han hade ju trots allt hjärntvättat mig med att det inte var möjligt att lura honom på något sätt. Att han visste allt och att han minsann skulle hitta mig om jag försökte fly.
Han hade matat mig med hot och blev självklart räddare och räddare och till sist fick jag även panik.

Allt som han hade hotat mig med fick mig att tappa hoppet.
Hoppet om livet och jag visste inte längre vad jag skulle tro.

Jag började läsa Bibeln

 Mamma gick i kyrkan så ofta hon kunde och hon sjöng även i kyrkans kör.
Det enda han verkade ha respekt för var just kyrkan.
Han försökte hindra mamma att gå dit, men till sist gav han sig.

I kyrkan verkade det som att det fanns en lösning på mina problem hemma. Jag bad till Gud om att få slippa allt elände och om han fanns hade han nu en chans att visa det.

Jag började läsa Bibeln och ville så gärna förstå meningen med livet, men någon ändring hemma blev det inte.

Se mig, hör mig, älska mig!

Livet lunkade på och jag försökte upprepade gånger att rymma hemifrån. Det var lätt att komma hemifrån, men det var betydligt svårare att inte gå hem igen.
Att inte längre få se mamma och mina syskon gjorde det mycket svårare.
Det var riktigt jobbigt, så jag gick hem igen på grund av all rädsla och sorg jag kände inom mig.

Se mig, hör mig, älska mig!

Jag längtade efter att bli sedd, hörd och älskad.
Mitt hjärta skrek: Se mig, hör mig, älska mig!

Jag skulle aldrig mer gå hem

Efter några upprepade försök kom äntligen den dagen. Dagen då jag i all desperation bestämde mig för att det fick vara nog.
Jag skulle aldrig mer gå hem.

Ingen skulle längre tala om för mig vad jag fick och inte fick göra.
Ingen skulle mer få slå mig eller kränka mig på det sättet som jag blev kränkt.

Jag hade bestämt mig och följde min dåvarande pojkvän hem till hans fosterfamilj.
Inte förrän efter 3 dagar vågade jag berätta att jag rymt hemifrån och att jag vägrade gå hem igen.
Familjen var väldigt förstående och lät mig bo kvar hos dem ett tag.

Mamma undrade förstås vart jag var och hon har berättat att hennes oro var smärtsam.
Min styvfar däremot, han hade väl äntligen fått som han ville.

Han gick till deras sovrum. Tog ner ett foto på mig som hängde ovanför deras säng tillsammans med foton på mina syskon.
Han tog bilden på mig och rev den i tusen bitar .

En dag gick han till deras sovrum. Han tog ner ett foto på mig som hängde ovanför deras säng tillsammans med foton på mina syskon.
Han tog bilden på mig och rev den i tusen bitar. Därefter gick han in på mitt rum och började slänga mina saker i soporna.

Familjen som jag nu fick bo hos tillfälligt, hjälpte mig att komma i kontakt med socialen. Efter bara några veckor hade jag en egen fosterfamilj att flytta hem till.

Jag fick bo i ett ljusblått rum med en sänghimmel

Det var pastorsparet från kyrkan som hade hört på omvägar att jag behövde ett hem.
Dom såg en möjlighet att hjälpa till och de öppna upp deras hem för mig.
Efter några dagar fick jag flytta hem till dem.
De bodde i ett stort rött hus, hade 3 egna flickor och en kungs pudel som hette Basse.

Jag minns att jag fick bo i ett ljusblått rum med en sänghimmel.
Den var så fint och att jag var så tacksam.

Familjen upplevde att jag var en glad, fin ung tjej som behövde mycket omsorg och förståelse. De tyckte att jag var ovanligt stark för min ålder, med tanke på vad jag hade fått gått igenom.

Min fosterpappa tyckte att jag var en väldigt bestämd ung liten dam.
Han försökte prata och stötta mig så gott han kunde.

Det fanns en hel del svåra stunder av rädsla och otrygghet som plågade mig.
Jag kunde inte förstå varför jag var så rädd, jag var alltid så rädd för att bli lämnad och övergiven.

Jag minns en kväll då jag var fruktansvärt rädd för att dö. Min fosterpappa satt vid sängkanten och han försökte prata och trösta mig så gott han bara kunde.

Jag tror inte att han förstod hur trasig jag egentligen var.
Hur kunde han förstå? Han visste inga detaljer eller hur illa jag blivit behandlad i nästan 8 år, min otrygghet satt väldigt djupt.


Tyvärr kände jag mig inte speciellt trygg där heller och det berodde inte på min fosterfamilj. Allt berodde på mig.
Otryggheten satt ända in i märgen och jag var rädd för allt och ingenting.
Jag kunde inte ta emot deras kärlek, för visst fanns det ingen som kunde älska mig?
Jag minns att jag trodde att de enbart tog hand om mig för pengar.

Det var nu jag började ifrågasätta beteenden och jag började att tvivla på deras och alla andra människors motiv.

Otryggheten inom mig försvann inte bara för att jag hade rymt hemifrån.
Jag hade svårt för att ta emot deras kärlek då ryggsäcken av otrygghet vägde bly.

Det var mycket svårare än jag trodde, jag var ju bara 13 år
Kanske hade det varit bättre om jag hade stannat hemma, trots allt?

Flytta till Finland?

Jag bodde drygt ett år hos dem och sedan skulle familjen flytta till Finland.
Familjen ville gärna ha med mig. Jag var väldigt osäker på hur jag ville göra, eftersom jag nyligen träffat mitt livs kärlek.

Det var en vacker vårdag i maj 1989 då något alldeles speciellt hände.
Det var en stor finsk konferens i Boråshallen där ca 1500 människor samlades från olika kyrkor i Sverige.

Jag hade spanat in en kille samma kväll som vi kom dit.
Min drömprins satt och sålde läsk precis vid ingången till hallen.
Mötet ville jag inte gå på eftersom jag ville ta reda på mer om killen med det långa blonda håret.

Min bästis stod en bit ifrån min drömprins med sin kille, som var hans storebror.
Jag bestämde mig för att gå fram till dem och be storebrorsan fråga han med långa håret, om jag fick sätta mig och sälja läsk tillsammans med honom.

Han ropade på sin lillebror och frågade om han ville ha sällskap av en brud. Det ville han, så jag gick fram till honom och vi började prata om allt mellan himmel och jord.

Jag förhörde honom och fick veta att han nyligen, en månad sedan hade fyllt 16 år. Han hade varit i Jugoslavien, hade 2,9 i medel och att han tyckte om att fiska.

Vi bytte foton på oss själva med varandra.
Hans säljpass var slut. Efter en stund frågade han mig om vi skulle gå en sväng till stadsparken. Det tyckte jag var en bra ide.

Vi gick från hallen och pratade i mun på varandra, vi hade så mycket att prata om.
Plötsligt var jag tvungen att känna efter i hans bakficka.
Hade han verkligen fått med sig sin plånbok från hallen?
Han trodde att jag ville hålla honom i handen. Han tog min hand och tittade på mig och frågade vad jag ville?
Jag undrade om han fått med sig plånboken från hallen.
Han klappade sig på magen och sa att plånboken låg väl förvarad i den röda Adidas jackans ficka.

Jag blev lite blyg, men gissa om han skämdes av att han tog min hand bara så där.

Vi gick hand i hand genom parken som var så romantisk.
Där fanns så många fina träd och massa blommor som blommade, fina bänkar och en å som rann igenom stadsparken.

Vad hände med mig egentligen?
Plötsligt lade jag märke till blommor och bänkar?!

Vi satte oss på en bänk och han drog ett skämt eller två.
Sen var vi tvungna att gå tillbaka till hallen, eftersom jag skulle sjunga i barnkören som min fostermamma ledde.
Jag var bland dem äldsta i kören, 15 år gammal.

En annan tjej var intresserad av min prins

När vi kom fram till Boråshallen så kom ett par tjejer fram till mig och ville prata med mig.
Jag fick höra att det fanns en annan tjej som också var intresserad av min prins. Jag skulle omedelbart lämna honom ifred, så att den andra tjejen fick en ärlig chans att bli tillsammans med honom.

Sen ville tjejerna snacka enskilt med honom, så jag fick gå min väg.

Efter snacket kom han till mig och vi gick upp till ett förråd för att prata.
Där brast jag ut i gråt.
Han försökte trösta mig, men det var inte lätt.
Jag tänkte på det dom hade sagt om mig , så jag hade svårt för att bara släppa det.

Han kramade om mig länge och tröstade mig.
med att det var han och jag nu och att jag inte skulle vara orolig.
Efter en liten stund så lyfte han upp mitt ansikte, torkade bort tårarna, kysste mig. Sedan sa han att han älskade mig.

Hur det kunde vara möjligt efter bara några få timmar tillsammans?

Jag ville börja jobba och tjäna egna pengar

Jag valde att stanna i Sverige eftersom Anitas, min fostermammas syster och hennes familj öppnade upp sitt hem för mig.

Min nya fostermamma upplevde mig som en trygg tjej.
Jag passade bra in i familjen och jag tog snabbt på mig storasyster rollen till deras 3 barn.
Hon upplevde att hennes kall var att hjälpa ungdomar och barn som inte mådde bra.
Hon vigde 7 år av hennes liv till att hjälpa 6 barn och 2 ungdomar.
En av dem var jag.

Jag gick i nian och på eftermiddagarna väntade jag på att han skulle ringa mig. Det blev tyvärr inte så mycket läxläsning.

Jag ville inte gå i skolan, jag ville börja jobba och tjäna mina egna pengar.
Att flytta till Borås och bilda en stor familj med honom var min enda önskan.

Vi träffades på olika läger och konferenser, vi pratade i telefon nästan varje dag och vi brevväxlade intensivt.

Ett år senare förlovade vi oss.

Förlovningsfest hemma hos hans föräldrar

Efter nian fick jag jobb på Mc Donalds och bara efter några månader sa jag upp mig.
Jag skulle gifta mig och äntligen var det dags att flytta till Borås.

Socialen ville att min fostermamma skulle avråda mig till att flytta, men det gjorde hon inte. Hon släppte taget och lät mig flytta.
Hon visste att familjen i Borås var trygg och att de skulle ta hand om mig.

Jag är så tacksam till båda mina fosterfamiljer:
Tänk att jag fick bo och uppleva hur det var att leva i en mer normal familj.
Utan våld och isolering.
Den omsorg de visade mig kunde jag inte ta emot då, men idag är jag oerhört tacksam för deras omsorg.

Otryggheten som jag känt hela mitt liv, ja hela min barndom och mitt vuxna liv har präglat mig något enormt.
Hela min ungdomstid var jag otrygg, skräckslagen och vilsen.
Jag litade inte på människor och jag var ständigt på min vakt.

Det fanns en konstant rädsla för att min kärlek skulle lämna mig.
Jag var helt övertygad om att han inte ville leva med mig eftersom jag var så trasig.
Det kändes som att han kunde se rakt igenom mig.

Det var lätt för mig att bli arg och frustrerad

Jag hade byggt upp ett försvar, en hel arme runt mitt hjärta.
Han skulle inte få ta mitt hjärta och springa iväg med den.

Jag skulle skydda mig själv till varje pris.
Det var lätt för mig att bli arg och frustrerad, ibland även hysterisk och våldsam.

Det fanns ett sånt kaos i mitt inre av tvivel, sorg och smärta.
Jag var övertygad om att det var bättre för mig att dö.
Men det fanns en annan tanke för mitt liv och jag är evigt tacksam för det.

Jag vet att han där uppe såg mig

Jag vet att han där uppe såg mig och han hade bestämt att det var han och jag.
Han gav mig mitt livs kärlek som ett tecken på att livet inte bara är hemskt.
Han gav mig honom för att han skulle stå vid min sida.
I glädje och i sorg, trots allt och genom allt.

Jag är så tacksam att jag fick en man som är trygg, trofast, målmedveten och kärleksfull.
Utan hans trofasta kärlek hade jag inte varit där jag är idag, så är det bara.

Han har genom åren visat med gärningar att han älskar mig,
genom ord har han stöttat mig,
uppmuntrat mig med fina ord och gett mig komplimanger,
som jag förstås inte kunnat ta emot, men han har
aldrig gett upp hoppet om att jag ska känna mig älskad av honom.

Jag vet att han där uppe såg mig och han hade bestämt att det var han och jag.
Han gav mig mitt livs kärlek som ett tecken på att livet inte bara är hemskt.
Han gav mig honom för att han skulle stå vid min sida.
I glädje och i sorg, trots allt och genom allt.
Kanske som en revansch för allt som varit eller så kom han bara av ren kärlek.

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *