Förra avsnittet berörde jag några av de tuffaste händelserna från min barndom, hur min styvpappa behandlade mig och mamma, självklart har mina yngre syskon också påverkats av vad han gjorde, men vad jag förstått genom åren så har han inte alls varit likadan mot dem, som han var mot mig.
Jag var verkligen den svarta ankungen, jag var ju trots allt inte hans barn…
Men som sagt så kan jag bara tala för mig själv och mina syskon har säkert sina egna trauman och har en egen berättelse från den tiden.
Vill du läsa eller lyssna på avsnittet Tar polisen mitt körkort, så dödar jag dig! så kan du läsa det avsnittet här.

Jag måste få säga det här.
Jag är inte bitter eller arg på min styvpappa för det han har gjort, mitt hjärta blöder för honom och jag vill inget annat än väl för honom, men det fanns en regnig dag som jag inte tålde honom, då jag inte visste vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra av min ilska.
Normalt hade jag gått fram och kramat honom, men inte den där dagen.
Jag berättar om händelsen lite senare.
Jag förstår att även han har ett förflutet och jag vet inte vad han varit med om, så jag vill bara säga att det inte är min uppgift att döma honom, jag tror ändå på att kärleken är större.
Självklart ska han stå till svars för det han gjort, det ska alla gärningsmän och kvinnor göra, men någonstans tror jag ändå att han fått sin beskärda del även han, även om det inte blev några rättsliga konsekvenser för honom för det han gjorde i familjen.
Vad jag förstått så är han rätt ensam och ibland undrar jag om han någonsin förstått vad han egentligen gjorde mot oss?
Självklart kan man inte gömma sig bakom förlåtelsen och tro att man kan göra vad man vill för det, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar.
Det finns så mycket mer att berätta, men jag har bestämt mig för att inte berätta så mycket mer om honom, det blir lite kort några händelser, men sen går jag över på min riktiga pappa och lite annat.
Vill du hellre lyssna på det här avsnittet så kan du göra det där poddar finns, det går även att lyssna på Spotify och på Youtube. Sök då på Inte Perfekt, men duger ändå eller Ninis74.


Något som jag funderat en hel del kring är hur min styvpappa levererade dubbla budskap till mig, han kunde vara snäll och helt plötsligt använde han sin egen snällhet emot mig.
Det är svårt att förklara men jag har ett litet exempel på det är när jag äntligen fick ta hål i mina öron.
Det var faktiskt han som körde mig till Domus och såg till att jag fick blå diamanter i öronen. Jag minns att jag gick i andra klass och jag kände mig så fin.
Efter ett tag förvandlades hans syn på mina fina örhängen till något fult och så ville han helt plötsligt att jag skulle ta av mig örhängena eftersom jag såg ut som en julgran enligt honom. Så det var bara att ta av sig dem. Jag förstod nog ingenting.
Det var ju trots allt han som betalade för att jag skulle få ta hål i öronen?
Var det inte därför man tog hål i öronen, för att man skulle ha örhängen i hålen? 
Jag kände mig förvirrad, men det var bara att gilla läget.
Jag fick passa på att ta på mig mina smycken när jag var hos pappa helt enkelt, eller så smög jag in i en trappuppgång innan jag gick till skolan och där tog jag på mig mina smycken och gick sedan vidare till skolan, men när jag skulle hem så fick jag absolut inte glömma att ta av mig dem, för gjorde jag det blev det ett himla liv och så slängde han mina smycken i papperskorgen.

När jag sen blev något äldre ville jag självklart ha deodorant på mig för att inte lukta svett.
Jag minns att jag tyckte att den cerisa date parfymen och deodoranten som jag fick av en av pappas damer, det luktade otroligt gott.
Jag minns att jag var överlycklig över mina alldeles egna parfymer. Tyvärr fick jag gömma dem för min styvpappa, eftersom han inte tyckte att jag skulle lukta gott.
Han såg till att jag tvättade av mig lukten innan jag gick hemifrån. Jag skulle minsann inte tro att jag skulle gå utanför hans ytterdörr och lukta som jag gjorde. Det var bara att göra som han sa, igen.
Efter några veckor köpte mamma en oparfymerad deodorant till mig, i smyg, som jag fick gömma ordentligt så att inte han skulle ta den ifrån mig.

Snart så upptäckte jag även allt smink, alltså wow! Vilken upptäckt. Vad roligt!
Jag minns att jag tyckte det var otroligt roligt att sminka pappas damer och de sminkade mig, kära någon vad man kände sig fin. Efter ett tag fick jag även eget smink från några av mina mostrar, men det var ingen idé att jag sminkade mig hemma, för gjorde jag det och min styvpappa såg mig sminkad så drog han in mig på toaletten och tryckte ner mitt ansikte i handfatet och skrek åt mig att tvätta av mig eländet, eftersom jag minsann inte skulle tro att jag var något märkvärdigt den här gången heller.

Att min styvpappa behandlat mig på det här sättet, men också som jag berättade om i förra avsnittet har självklart påverkat min bild av min riktiga pappa.

Mamma har berättat att när jag var en liten bebis så hotade min riktiga pappa att slå min mamma gul och blå, men han rörde inte henne, eftersom jag var i närheten. Min pappa var aldrig hotfull mot mig, men han kunde vara bestämd och det tyckte jag var riktigt obehagligt.
När jag var hos honom så var jag alltid på min vakt, jag tassade på tå, eftersom jag hela tiden trodde att någon skulle bli arg på mig.
Saker som jag fick göra hos honom, fick jag absolut inte göra hemma hos mamma. Jag kunde inte riktigt förstå varför? Visst, det fanns en annan frihet hos pappa, men jag var aldrig riktigt trygg där heller, för tänk om, han också var elak, på riktigt!

Min pappa måste ha vetat vad som pågick hemma hos mamma. Det måste han ha gjort.
Jag försökte flera gånger berätta för honom om vad som pågick och jag vädjade om att få flytta hem till honom, men han lyssnade aldrig färdigt på vad jag hade att säga, antingen var han blind, eller så vågade han inte tro att det jag sa, var sant.
Det var kanske rätt förståeligt, han var ju trots allt ensamstående pappa till mina 3 storebröder.
Han hade fullt upp med sitt eget liv.

Jag träffade inte min pappa så ofta som jag ville, det gjorde mig enormt ledsen och jag saknade honom varje dag. När han väl hämtade mig i rondellen utanför vårt hus rusade jag till bilen, lycklig för att äntligen, i ett par dagar slippa fängelset där jag bodde alla andra dagar om året.
Hos pappa fick jag vara för mig själv, jag kände mig fri. Jag fick gå ut när jag ville, fick äta frukost när jag ville och se på tv när han jobbade. Jag tror att jag föreställde honom som världens bästa pappa, jag hade trots allt ingen annan än en styvpappa att jämföra med.
Han slog mig aldrig och jag kan inte minnas att han någonsin höjt sin röst mot mig heller.
Hemma hos honom fick jag dricka Trocadero och äta dillchips, det var det bästa jag visste och till frukost ville jag alltid ha en rallarhalva med Bregott och Kalles kaviar på, jag åt som om jag aldrig fått mat tidigare.
Jag avgudade min pappa, det tror jag att jag gjorde.
Men HUR kunde jag avguda någon som jag inte visste speciellt mycket om, någon jag knappt kände?
Vad hade han för kvalitéer som gjorde att jag såg upp till honom egentligen?
Kanske var han bara en räddande ängel för mig, trots allt.
När jag väl var hos honom så hade jag en plats där jag inte behövde känna mig isolerad och rädd, men jag förstår idag att jag även hos honom var ett osynligt barn. Jag hade svårt för att känna mig trygg eftersom jag inte litade på någon. Jag kände mig ensam, även när det fanns människor omkring mig.

Det är ju inte så att man som vuxen hela tiden ska vara med sina barn, jag förstår det och självklart ska det finnas en balans i allt, men jag kan inte minnas att vi någonsin gjorde roliga saker ihop, bara han och jag. Det var jag som fick anpassa mig efter hans liv, hänga med på vad han gjorde och jag försökte verkligen anpassa mig, men jag var faktiskt inte bekväm med att flänga runt på fester, hockeyträning, handla osv. Allt det var så främmande för mig, men också väldigt skrämmande.
Jag minns en kvinna som hette Maja, hon var något speciellt och hon kändes som en riktigt bra extra mamma tills en kväll då hon kom med sina bekymmer till mig. Hon ville inte ha barn, men det ville min pappa. Jag kan än idag inte förstå att hon pratade med mig om saker och ting som hade med hennes och pappas relation att göra, jag var nog 9 år, men jag minns att jag gillade henne mycket.
Nästa gång jag åkte till pappa så var slut mellan dem och jag kunde inte förstå varför?
Kvinnorna kom och gick och så fort jag fick tycke eller litade på någon det lilla minsta, så försvann de lika fort som de kom.
Det kanske inte är så konstigt, trots allt om jag inte kan lita på människor?

Jag tyckte att min pappa var en snygg pappa.
Jag brukade presentera honom som James Bond till mina vänner, min pappa var snyggast av alla pappor jag mött.

Jag minns en advent, vi satt i soffan då det plötsligt flammade upp eld på vardagsrumsbordet, mossan i adventsljusstaken hade fattat eld och det började brinna, det blev höga lågor som nästan nådde ända upp till lampan som hängde ovanför.
Jag blev jätte rädd och undrade direkt om det var mitt fel?
Jag var så van vid att allt som hände blev mitt fel, oavsett om jag var skyldig eller inte, så var det lika bra att ta på sig skulden snabbt så det blev överstökat och lugnt igen.

Alltid när det hände något oväntat så trodde jag att det var mitt fel, jag var konstant beredd på att få mig en örfil, men när jag minns tillbaka så gick jag gärna undan för att slippa en utskällning, men han skrek aldrig på mig, inte vad jag kan komma ihåg i alla fall.
Min pappa skötte det rätt snyggt tycker jag, han la inte så mycket vikt i att skrika eller ”bestraffa” mig, han blev oftast tyst eller så sa han bara till mig att inte göra så igen.

När jag var 6-7 år fick veta att jag hade fått en lillebror, men också att han hade dött.
Han var 1,5 år gammal när han dog i någon slags hjärtfel och jag kan inte minnas att jag träffat honom en endaste gång. Var jag verkligen inte hos pappa på 1,5 år? Jag minns faktiskt inte.

När pappa jobbade så minns jag att jag ofta stod och tittade på min lillebrors foto som stod på tv:n. Jag tog fotot i famnen och kramade om bilden och pussade fotot massor med gånger och grät. Tur att fotot skyddades av ett glas, annars hade jag pussat sönder fotot.
Jag kunde inte slita mig från bilden, det var så sorgligt. Jag grät floder och jag minns att jag ofta kramade om bilden och pratade med honom.
Pappa visade bilder från begravningen och han var ofta ledsen och grät, då var det jag som tröstade pappa.
Han berättade för mig att han kört lillebrors kropp i en liten vit kista ända till Finland för att han skulle begravas där och hela vägen hade han gråtit och han berättade att han kunde höra lillebror skratta och busa i baksätet, men det gjorde han ju förstås inte, eftersom han var död.

När pappa lämnat av mig hemma igen, så sprang jag in på mitt rum igen. Där grät jag, jag grät hela eftermiddagen och jag var så ledsen för att jag inte hade fått träffa min lillebror. Mamma ringde upp pappa och frågade vad han gjort mot mig bara grät och grät.
Pappa fick berätta vad som hänt och sen var det inget mer med det.

När jag var 8-9 år fick jag åka med min pappa till hans jobb, på ICA.
Han körde lastbil och jag stortrivdes i hans sällskap, jag var åtminstone inte rädd, jag var bara så lycklig av att få vara ensam med min pappa och min lilla docka.
Övriga tiden kände jag mig mest som ett bihang, han hade fullt upp med alla andra.

Jag sjöng Carolas FRÄMLING till en liten publik

Ett roligt minne dyker upp och det var en gång när vi var hos min faster och fikade.
1983. Jag sjöng Carolas FRÄMLING till en liten publik av kusiner, pappa och faster. För varje gång jag sjöng och dansade mig igenom låten, fick jag 10kr. Hur många gånger eller hur mycket jag tjänade den kvällen minns jag inte.

Ett annat minne som också innehåller musik är när jag under novemberlovet 1984 var hos pappa, där lyssnade jag upprepade gånger på Carolas magiska LP skiva Steg för steg.
Efter att pappa åkt till jobbet en morgon, så gjorde jag min favoritmacka till frukost.
En rallarhalva med Bregott och kalles kaviar på, till det var det så gott med OBoy.
Efter frukosten gick jag in i vardagsrummet för att spela en av mina favorit låtar på den tiden, ”Det regnar i Stockholm” och jag spelade låten om och om igen. Jag spelade verkligen låten om och om igen.
Jag sjöng allt vad jag kunde till låten och jag minns att tårarna forsade nerför mina kinder, jag grät floder till just den här sången, men jag kan inte minnas varför?

Det var faktiskt inte alltid lugnt hos pappa heller, eftersom det festades en hel del så blev det faktiskt en del bråk också. Tack och lov så var jag aldrig inblandad själv, men jag fick höra skrik och gap och ibland hörde jag att det slängdes porslin i lägenheten.
En gång fick jag efter ett bråk hjälpa till att plocka upp pärlor från ett halsband som hans kvinna hade tagit sönder, ett dyrt pärlhalsband som pappa hade köpt till henne och nu var den sönder, precis som deras relation, så efter den händelsen gick de skilda vägar.


Det var en stor skillnad att vara hos pappa, där var typ allt tillåtet men hemma fick jag inte göra speciellt mycket.
Jag har aldrig tänkt på hur jag uppfattat den här skillnaden, men helt plötsligt förstår jag att båda ställena var destruktiva för mig. Ingen hade tid för mig, Det fanns ingen kärlek, ingen trygghet och inget skydd.

Jag har ingen aning om hur det känns att vara ett vanligt barn.
Jag kan inte minnas att jag någonsin var glad
Jag var aldrig trygg och jag var mycket ensam.
Det här är saker som jag fortfarande får jobba med, eftersom det finns en gnagande otrygghet inom mig.

Jag kommer så väl ihåg stunder då jag verkligen inte orkade leva längre, då skrek jag inombords och tryckte mitt ansikte i kudden, i hopp om att luften skulle ta slut och att jag till sist skulle dö!
Ingen ville ju ha mig, varför fans jag till, jag var bara ett elakt barn, en liten tjej som förvarades inne på ett rum och bara var till besvär.
Emellanåt hade jag väl varit så pass snäll så att jag fick gå ut efter skolan, men det var förbjudet att gå hem till någon vän, emellanåt gjorde det i alla fall, fast i smyg.
 
Jag har inget minne av att jag och mina halvsyskon fick vara ”vanliga” syskon och göra saker som vanliga syskon brukar göra.
Jag fick inte prata, skoja, leka, busa eller knappt se mina syskon fast vi bodde under samma tak.
Jag kan inte minnas att vi suttit ihop i soffan och tittat på barnprogram, ritat ihop eller lekt med leksaker.
Jag undrar förstås om mina syskon har några minnen av att vi lekt ihop? Jag kan verkligen inte minnas ens att vi suttit vid matbordet och ätit, samtidigt.
 
När jag tänker efter så blir jag så arg!
Hur ska man som barn förstå att detta inte är normalt?
Att barn inte får vara barn eller att barn inte får leka tillsammans med andra barn, vad händer med dem egentligen?

Jag har på något konstigt sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden

Här kommer händelsen som hände för några somrar sedan, jag hade precis kraschat i den berömda väggen och vi var och hälsade på min bror och hans familj.
Jag har aldrig reagerat eller känt något på ett negativt eller destruktivt sätt mot min styvpappa, aldrig någonsin känt något elakt eller velat honom något illa över huvud taget, men den här gången var det något som hände inom mig. Vi var hos brorsan och min styvfar kom dit för att hälsa på sin son och sina barnbarn.
Normalt hade jag gått fram och kramat om honom, men inte den här gången. När jag såg honom kände jag att något hände min kropp, i mitt bröst, hjärtklappning, frossa och så kunde jag helt plötsligt inte andas och då började må sjukt illa.
Jag fick en hemsk panikångest, en som jag aldrig tidigare hade skådat, det började gå runt i huvudet och jag ville bara kräkas. Jag har aldrig någonsin reagerat på det viset förut.
Jag har på något konstigt sätt alltid försvarat hans dåliga beteenden, för att han inte förstått bättre osv.
Jag hade bestämt mig för att gå kärlekens väg, eftersom jag hade sett så mycket elände och jag ville verkligen inte vara den som orsakade smärta hos andra, nej, nej, inte jag.
Inte ens hos honom.
Han är ju bara människa han med, med sitt förflutna.
Jag hade bestämt mig för att jag skulle älska oavsett. Det är väl okej att älska, men det måste väl ändå finnas gränser?
Jag ville helt plötsligt inte se människan, jag kunde verkligen inte stå ut med att han satt mittemot mig och helt plötsligt blev jag rädd för mig själv.
Vad hände inom mig, varför kände jag som jag gjorde, varför blev det så mörkt?
Jag blev så rädd för mig själv och mina känslor, jag försökte svälja bort alla känslor precis som han hade lärt mig, men det gick inte så bra.  Det gick helt enkelt inte längre att sätta på den där glada masken mer, jag kunde inte längre förtränga allt som han har gjort mot mig.
På något sätt hade jag förträngt eller lagt på locket för vad han egentligen gjort mot mig.
Jag kände något jag aldrig känt tidigare, jag blev rädd och jag fick dåligt samvete för att jag inte längre kände som jag brukade göra.

Varför blev det helt plötsligt så svårt att bara älska honom?
Varför kunde jag inte längre försvara hans beteende och allt det han gjort?
Varför var det inte längre ok för mig att bara låta det vara?


Usch, jag känner verkligen att det här området har jag inte riktigt bearbetade klart ännu, men jag är på god väg!
Jag jobbar med känslor som att… det ÄR ok att känna det jag känner, jag har rätt att känna det jag känner, utan att jag blir arg på mig själv för det.
 Visst låter det konstigt? Jag har inte tillåtit mig känna något annat än kärlek och medkänsla mot denna man, men jag har fått hjälp att förstå att det han har gjort är fel och till sist har jag kunnat acceptera att jag trots allt bara var ett barn. Det var inte min uppgift att behaga alla andra och leva mitt liv som en robot, jag hade faktiskt en egen vilja även om jag sällan fick visa den.

Det är fortfarande svårt för mig att förstå att jag som barn inte fick gråta, visa känslor eller prata om saker som kändes fel.
Till sist blev det bara så fult att vara jag, det var fult att tycka om sig själv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vem jag är och det tror jag beror på att jag aldrig vågat känna efter, det har varit så mycket lättare att göra det alla andra har förväntat sig av mig.
 Jag minns att jag en period hade bestämt mig för att läsa till lärare, bara för att skolor hade brist på just lärare, men tack och lov så blev det aldrig något med det eftersom annat kom i vägen, livet kom i vägen.

Det finns en osäkerhet inom mig som jag ogillar, fast jag tror att jag vet att jag duger som jag är, men det är just det här ordet TROR, som ställer till det!
Någonstans vet jag att jag duger, men den känslan försvinner rätt så fort och prestationsprinsessan tittar fram igen. Det är svårt att hitta en balans, särskilt när man är drabbad av en utmattning som inte vill läka. Här gäller det verkligen för mig att bli snällare mot mig själv, jag har så svårt att acceptera mitt mående, jag vill bara ut och jobba.
 
Livet har verkligen gått i mer än 100 km/h och förut tyckte jag att det var sjukt bra att livet bara rullade på, eftersom jag trodde att jag kunde springa ifrån mig själv.
Ju fortare jag sprang på gymmet, ju mer jag jobbade och engagerade mig i andra människor på fritiden desto längre ifrån min barndom och ångest kom jag, eller det var vad jag försökte intala mig själv i alla fall.

Jag har aldrig haft varken tid eller lust att låta mig själv känna efter hur ont alla tråkiga minnen egentligen gjort.
Jag måste våga möta känslorna av sorg, vrede, hat och all annan skit som jag så länge tryckt undan, för att jag trodde att jag skulle klara av att lägga locket på och ALDRIG mer öppna det.

Känslorna finns där inne, de pyr och det kokar upp emellanåt och jag tror att jag måste börja sätta ord på känslorna och jag måste våga känna, våga prata, våga ifrågasätta mina undertryckta känslor och släppa fram det jag verkligen känner och tycker. Jag måste också våga se varför jag reagerar på ett visst sätt ibland osv… jag måste våga lyfta på locket, inte hela locket på en gång, men bara lite åt gången, så att trycket inte blir så hårt!

Att försöka glömma saker och bara lägga locket på, har inte varit ett bra sätt för mig.

Det som fanns undertryckt inom mig ville ut, det kom i kapp mig så det dånade och helt plötsligt var det dags att hitta mig själv.
Sanningen är ju den att det jag gått igenom också har format mig till den jag är idag och idag kan jag se att jag blivit stark av motgångarna.
Jag har en del erfarenhet så att säga.
Ibland känns det tyvärr inte så bra, men om jag ser i backspegeln så förstår jag att alla motgångar gjort mig starkare, men också skörare.
Min själ är trött, det känns som att jag levt i flera hundra år.
Jag förstår att livet är skört och att människor kan gå sönder, men jag vet också att det går att bli hel igen.
Det jag gått igenom är en del av mitt liv och jag kan ärligt säga att jag är tacksam för det jag fått lära mig av livet och än är inte resan över och jag kommer att möta nya motgångar.
Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle kunna säga det, men så är det.
Jag har genom erfarenheter fått kunskap om det som ingen kan läsa sig till.
Att verkligen förstå vad det innebär att växa upp i en dysfunktionell familj, att bli slagen och nervärderad.

Jag vet hur det känns att vara ett trasigt barn vars enda längtan är att bli sedd, älskad och accepterad för den man är.


Jag tänker fortfarande på min mamma, min älskade mamma!
Jag kan bara ana den smärta hon måste känna för allt som hänt.
Jag kan bara tänka mig alla skuldkänslor och alla borden som hon burit i alla år.
Vilken ångest, vilken smärta hon måste känna efter alla dessa år, men jag hoppas att hon blir fri från skuld, hon är trots allt också bara en människa som alla andra. Ibland förstår man inte bättre, så är det bara. Det är en tuff sanning, men den sanningen är sann.

Och så tänker jag på min själv som mamma, alla fel som jag tycker att jag har gjort.
Det är ju liksom lätt att vara efterklok, man kommer på saker som man borde ha gjort annorlunda och saker man önskar att man inte gjort alls. Så visst känner jag igen alla borden och alla måsten.
Jag har så mycket smärta inom mig när det gäller min egen dotter och allt jag tycker att jag borde gjort annorlunda.
Ingen är perfekt och det vet jag, hur perfekt man än önskar att man vore, så är man inte det!
Synd faktiskt, men ändå så otroligt rättvist, mot oss alla!
Jag är Inte perfekt, men jag duger ändå?
Du är inte perfekt, men du duger ändå!


I nästa avsnitt har jag tänkt att berätta om tiden då jag bodde i fosterhem, men också hur jag träffade mitt livs kärlek endast 15 år gammal.

Har du frågor och vill komma i kontakt med mig hittar du mig på sociala medier under namnet Ninis74, men det går även att maila mig på info @ ninis74.nu .

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *