God morgon Sverige!
Idag somnade jag om i soffan efter att Sandra lämnat av Loke.
10.30 vaknade jag och kände att jag absolut inte ville gå upp.
Hela kroppen skrek efter mer sömn, men det var dags att gå ut med hundarna så det var bara att ta sig själv i kragen och gå en sväng med dem.
Jag har varit sjukt trött en period nu ( 5-6 veckor )och jag har märkt att jobbet och familjen blir lidande.
Jag har varit mer disträ och har mer värk i nacke och axlar, men också på andra ställen vilket är riktigt jobbigt. Värken gör att jag får svårt att sova.
Och när jag inte kan sova så ökar tröttheten och då blir jag överkänslig och får mer ångest.
Eftersom inget känns riktigt roligt längre så betyder det att jag har känningar av min depression igen. Det märker jag oftast först när jag inte längre orkar bry mig om det jag normalt tycker om att göra.
Jag hamnar i en bubbla där jag varken ser eller hör omgivningen. Orken finns helt enkelt inte. Det är inte så att jag inte försöker, för det gör jag verkligen. Min hjärna uppfattar inte allt den ser eller hör. Det är skrämmande.
Hur hamnade jag här igen?
Ingen aning.
Jag som trodde att jag blivit så mycket bättre på att lyssna på min kropp. Delvis har jag det, men inte tillräckligt tydligen.
Igår pratade jag med arbetsförmedlingen om att jag mått dåligt en längre period. Självklart hade jag räknat med att det blir jobbigt att återgå till arbetslivet igen.
Jag har inte velat lyssna på kroppen och jag har gått runt och hoppats på att kroppen bara behöver anpassa sig till ett nytt liv, efter 8 års sjukskrivning.
I alla fall så kom vi överens om att jag ska pausa min arbetspraktik en vecka.
Det jobbigaste med detta är att jag verkligen älskar mitt jobb. Jag önskar att jag var frisk så att jag kunde bidra med positiv energi och all den kunskap som jag bär på.
Jag vet att det tar tid att komma igen efter en svår utmattning och att jag måste lära mig att hushålla med min energi. Det svåraste är dock att det är sjukt svårt när man vill så mycket.
Det är svårt att låta bli att göra sånt som man tycker är roligt även om jag vet att jag blir sjuk av det.
Och oftast kommer jag på det alldeles för sent och då blir det som det har blivit.
Självklart kommer det att bli bra igen, men just nu känns det väldigt långt borta.
KRAM
