Måste skriva av mig lite då stressen och ångesten stiger varje minut. Jag förstår inte riktigt hur jag ska kunna koppla av?
Blir irriterad för internet inte funkar lika bra som hemma, jag är rastlös så in i bomben, vill ut och springa och orolig för allt och inget i själen, hela tiden!!!
Tröttheten finns konstant i bakgrunden och segar …
Jag är medveten om att det tar några dagar att varva ner, men hur ska jag kunna varva ner och koppla av när jag har en dotter hemma som mår dåligt?!
Visserligen kan jag inte göra någonting alls härifrån för henne, mer än att prata med henne. Det där inneboende gnagandet som har förvandlats till hjälplöshet får mig att totalt sörja livet i sig själv! Dock har jag kommit till en liten insikt om att jag faktiskt inte kan göra något mer för henne än att finnas till. Hon måste själv vilja bli hjälpt!
Det smärtar i hjärtat❤️
Det var inte trevligt att få ett foto på hennes handled skickad till mig i går, men hon påstod att hon mådde lite bättre av att skada sig själv, hon brände riktigt fula sår… Jag är så förbannat trött på självskadebeteendet…. Det som triggar och ångesten som förstör hennes liv!!
Jag är bara en mamma som vill mitt barn absolut det bästa och jag har verkligen ställt upp på henne i vått och torrt, men någonstans behöver jag sätta ett stop för mina känslor, jag är en enormt känslig person annars också och detta gör att jag skulle lätt kunna ge mitt liv om jag visste att hon skulle må bättre, men tyvärr så är det endast en dröm och det skulle inte förändra något för varken henne eller mig.
Vi ska försöka få distans till allt jobbigt vi varit med om senaste åren, särskilt senaste månaderna.
Hoppas att vi snart går in i viloläget, så att vi kan återhämta kraft för hösten som kommer.
Så, nu har jag skrivit av mig, hoppas din dag är underbar❤️
Puss & Kram
Nina
Nina
Jag tror att det är så att ha en anhörig som har självskadebeteende är lite som att ha en anhörig med missbruksproblem (det är ju också ett självskadebeteende när man tänker efter), man blir själv så lätt medberoende. Och det finns ju inget värre än när ens barn mår dåligt. Som du säger, man skulle hellre ge sitt eget liv. Men precis som du har kommit fram till så tror jag att man måste sätta en gräns för hur mycket man själv orkar med/är beredd att acceptera. För den som skadar sig själv kan aldrig bli hjälpt, om inte personen själv vill ha hjälp, och kan man inte hjälpa den andra personen, ja då måste man ju i alla fall hjälpa sig själv. För jag tror att den andra personen faktiskt blir hjälpt – åtminstone lite – av att man hjälper sig själv.
Hoppas du kan varva ner och slappna av, men sätt inte upp det som ett krav för dig själv, för då blir det ännu svårare.
Stor kram! ♥
Fy så jobbigt! Men du, du måste tänka på dej själv och att du måste ta hand om dej. Om du inte tar hand om dej, vem ska då göra det? Jag förstår att du har det skitjobbigt, man vill ju alltid sitt barn bästa. Men om de inte vill bli hjälpta själva så kan vi inte göra särskilt mycket mer än finnas där. Försök ha en trevlig semester, för din skull!