Morgonen när jag skulle till mitt första möte av fyra på bedömningsenheten började med flum och glömska.
Jag var seg och gick fram och tillbaka mellan olika rum och funderade på vad jag egentligen skulle göra. Det var svårt för mig att hitta strumpor och så velade jag fram och tillbaka vid ytterdörren när jag skulle ut med hunden.

Omställningar och att jag behöver passa tider gör mig glömsk och seg i hjärnan. Det i sig gör att jag är helt färdig mentalt innan jag ens kommit iväg. Det är hemskt att behöva säga det, men det är sanningen.

Utredningen började med att jag fick träffa en läkare som var väldigt lugn. Han kändes väldigt trovärdig och professionell så det kändes tryggt.

Vi gick igenom medicinering, dagsformen och sömnrutiner.
Jag fick även berätta hur mina dagar ser ut och vilka problem jag har.

När jag väl kom hem kände jag att berömda John Blund hade kommit på besök. Tröttheten var påtaglig och jag började känna av den speedade känslan inom mig som är nästintill helt omöjlig att stoppa när jag väl kommit upp i varv.

Det påverkar självklart allt jag gör och det resulterar blir alltid att jag ligger sömnlös på nätterna.

Andra besöket var hos sjukgymnasten

6 april var det dags att träffa sjukgymnasten och det gick väl också hyfsat bra, tycker jag.
Vi började med att jag skulle fylla i en smärtkarta och där kände jag att jag att jag var enormt seg i hjärnan. Det var jätte svårt att kartlägga smärtan på det viset eftersom det krävdes åter igen att jag skulle tänka till.

Andra uppgiften var att jag fick promenera fram och tillbaka i en gång i 6 minuter. Det slutade med att jag vinglade mig fram och blev yr vid första promenad övningen.

Nästa steg var att jag skulle bära kassar (matkassar) och det var betydligt svårare då jag fick eländiga stickningar och domningar i armarna, framför allt i händerna och handleder. Det blev väldigt påtagligt.

Tredje uppgiften var att springa upp och ner för trappor.

Gå i cirklar och i en 8:a så fort jag kunde.
Jag fick lyfta en låda från golvet till en hylla som var i midjehöjd och jag skulle göra det så många gånger jag bara kunde.
När lådan skulle från midjehöjd upp till huvudhöjd gick det betydligt sämre.
Jag kände en brännande smärta komma i nacken och valde att avsluta på grund av det.

Smärtan strålade upp till huvudet och jag började gråta.
Jag kände mig så värdelös.

På eftermiddagen när jag kom hem kändes det som om någon släckte min lampa.
All min energi försvann och jag blev så där förlamande trött.
Jag ville lägga mig för att sova för natten kl.18.00, men lyckades vara uppe lite längre.

Tredje besöket var hos arbetsterapeut

Hos arbetsterapeuten fick jag sortera post och det gick väl lite så där.
I början kände jag mig så taggad och blev lite ivrig.
Det här skulle vara lätt som en plätt.

Redan efter tredje brevet kände jag hjärndimman krypa på.
Det var svårt att komma ihåg namnet på personen som stod på brevet.
Jag sorterade fel ett antal brev, vilket inte alls kändes bra.

Sedan skulle jag montera upp elfa hyllor på vilka jag skulle placera pärmar i års ordning.
Uppgiften gick hyfsat lätt och pärmarna som skulle stå längst ner på hyllorna gick bra att sortera in, men de över axelhöjd kunde jag inte ens börja med. Jag klarade halva uppgiften, sen var det kört.

På eftermiddagen när jag kom hem var jag mycket tröttare än vad jag varit på riktigt länge. Jag hade en äcklig tyngd över mig och det värkte i hela överkroppen.

Fjärde besöket

Fjärde besöket var hos en psykolog och det gick väl bra, tror jag.

Jag fick göra massa övningar som testade mitt minne och koncentrationsförmågan. Vissa övningar var hur svåra som helst och det blev snabbt 3 fel på raken.

Han läste även upp två berättelser som jag sedan skulle återberätta med egna ord och jag tycker nog att det gick ganska bra.

Det jobbigaste med det här är att jag pressar mig till mitt yttersta. Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv och jag vet så väl vart det leder. Ännu mera värk, hjärndimma och trötthet.

På eftermiddagen när jag kom hem kände jag mig förlamad.
Det var jobbigt att gå, det var jobbigt att tänka och det var jobbigt med allt.

Efter besöket blev min trötthet så förlamande att jag bara ville gråta.
Jag var illamående till och från. Fick jobbig hjärtklappning när jag satt eller stod upp, men när jag låg ner så lugnade det ner sig en aning.

Så här dimmig blir jag i ögonen när jag är riktigt trött.
Ursäkta den hemska bilden i övrigt

Jobbigt att bli iakttagen

Hela upplevelsen av att bli iakttagen på det här sättet kändes lite kränkande faktiskt. Jag kände mig som skitunge som behövde tillsyn för att jag skulle göra mitt jobb. Självklart förstår jag att dom behöver iaktta mig för att kunna ge ett utlåtande till försäkringskassan, men hela den här utredningen har rubbat mitt mående till det sämre igen.

Det ska bli spännande att få höra utlåtandet på torsdag, 16 april.



SENASTE INLÄGGEN

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *