Att sova på arbetsträningen var en ny upplevelse för mig. Efter en halvtimma vid datorn kände jag hur armarna började stickas och händerna värkte. Känslan av att jag ville hugga av mig armarna infann sig omedelbart och jag avslutade skapandet av ett Google konto som jag ska använda på min arbetsträning framöver.
Det blev alltså inget Google konto för mig, men jag lyckades att skapa ett jobbmail.
Efter att jag bråkat med en slö dator och klurat ut en ny mail på en halvtimma så satte jag mig i soffan med en klump i halsen och tårarna började rinna. Jag bad en bön i min ensamhet och kände direkt att jag inte var ensam. Efter några minuter gick jag bort till ett annat rum och lade mig på soffan där och däckade.
Jag somnade och sov en timme! PINSAMT !
För er som inte vet min historik kan det vara svårt att förstå hur jag egentligen funkar. Jag funkar inte, det är det som är grejen. Mitt mål är att söka sjukersättning på 100% men jag behöver ha underlag från arbetsförmedlingen som visar att jag inte har någon arbetsförmåga.
Tidigare arbetsträningsplatser har inte dokumenterat hur jag fungerar på arbetet och därför har jag inte heller underlag. Det är i princip därför jag fortfarande kämpar med arbetsträning som jag egentligen inte alls orkar med.
På något sätt har jag satt mig själv på pause igen. Jag måste klara av att gå till arbetsträningen för att få underlag annars kan jag inte söka sjukersättning. Samtidigt tar det så mycket energi att jag är helt slut resten av dagen och får mycket svårt för att sova på nätterna på grund av ökad värk och stresspåslag.
Att det ska vara så svårt att få sjukersättning. Visst har jag sett att det förekommer fusk och orättvisor bland folk som får sjukersättning, men det är inte min sak att döma dem. Jag ska göra rätt för mig och min familj.
Vi har haft funderingar på att strunta i försäkringskassan och arbetsförmedlingen helt och skriva ut mig från allt och leva endast på min mans lön. Vi skulle säkert klara oss ett tag men sen skulle vi behöva sälja hus och annat som vi byggt upp/tjänat ihop under åren för att kunna leva, men det ska inte behövas.
Jag, min man och våra föräldrar har alla betalat skatt i Sverige för att få den hjälp vi behöver när oväntade saker händer, så inte ska vi ge upp hoppet än!? Sanning och rätt ska väl ändå segra?!
