Hej på er.
Jag tänkte berätta om hur jag mår och vad jag sysslar med under senaste tiden. Min arbetsträning har väl gått si så där. Jag försöker intala mig själv om att det går jättebra.

Min underbara man tycker inte alls likadant.
Han är den som ser hur jag faktiskt mår bakom stängda dörrar.
Eftersom vi varit tillsammans i 33 år så litar jag på honom och vet att han bara vill mitt bästa.

Vi har haft delade åsikter om mitt mående.
Personligen tycker jag att allt går bra och att jag orkar mer än vanligt. Och kanske har han rätt när han säger att jag alltid sover eller är trött. Jag vilar för att jag ska göra saker och jag vilar efteråt. Min konstanta trötthet tar kål på oss.

Kanske, och då bara kanske har han rätt…
Hur länge orkar vi kämpa med min eländiga trötthet?

Varför vill jag bli bra?
Varför “tvingar” jag mig själv till att göra mer än vad jag faktiskt orkar göra.

Det känns overkligt att skriva sanningen. Jag har inte ens sagt det högt ännu. Allt känns som ett misslyckande om jag uttalar det högt, men nu har jag skrivit det åtminstone.

Jag mår inte så bra som jag önskar att jag gjorde.
Vissa dagar mår jag bättre och då klarar jag av att göra lite mer än bara gå på en promenad. Värk i nacken, axlar och armar har ökat dramatiskt.
Ångest och trötthet har åter igen gjort sig påmind och då ska vi inte prata om minnet och koncentrationen.

Var går gränsen? Hur länge orkar min familj? Hur länge orkar jag?

Fler timmar innebär mer ångest

Jag är bättre än när jag kraschade 2012, men långt ifrån så bra att jag klarar av en halvtidstjänst. Jag började min arbetsträning med 12h i veckan. Sedan skulle vi succesivt öka arbetstiden med några timmar åt gången.
Jag har försökt komma upp i timmar, men det går inte.

Jag klarade nätt och jämt 12h i veckan och därefter har det varit riktigt tungt igen.
Det är omöjligt att få till fler timmar. Hur ska jag göra?

Under pandemin har jag fått arbetsträna hemifrån och det gick bra så länge jag inte hade fasta arbetsuppgifter. När det inte är varje dag jag behöver utföra jobb så funkar det hyffsat okej ändå. Men vart hittar man ett sånt jobb?

Flera dagar i veckan låser det sig i hjärnan och det tar mycket längre tid att slutföra det jag påbörjat. Dessutom blir jag enormt stressad och trött på samma gång, så fler timmar innebär mer ångest och trötthet för mig. Och därför blir också min familj lidande av att jag inte orkar vara social med dem.

När ska man släppa taget?

Jag vet ärligt talat inte hur mycket jag orkar mer.
Att kämpa igenom alla motgångar i livet är normalt. Men när ska man sluta tvinga sig själv? Ska man inte kunna göra något alls för att bli tagen på allvar? Ska man inte ha ens lite glädjestunder i livet? När ska jag släppa taget och inse att jag inte orkar?

Någonstans tycker jag att jag har rätt att må så bra som möjligt med tanke på hur jag egentligen mår. Kan inte försäkringskassan och arbetsförmedlingen se det?

Ska jag försöka få sjukersättning?

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *