Idag blev jag åter påmind över min skörhet. Efter arbetsträning och promenad med hunden så däckade jag i soffan. Jag somnade som en stock efter en stunds stretande mot tröttheten.
Att vakna till att mannen kommer hem efter 16 är inget jag strävar efter. Det måste vara det absolut tråkigaste att komma hem till, en trött fru?
Jag har gått på autopilot ett bra tag nu och är lite smått rädd för att jag inte hinner återhämta mig lika bra som jag önskar.
Förut trodde jag att om jag bara fick göra det jag älskar skulle jag klara av allt, men riktigt så är det tyvärr inte.
Det har snart gått 4 veckor sedan jag började arbetsträna och det känns fantastiskt roligt.
Jag är priviligerad med att jobba med något jag älskar, MEN jag har ändå inte riktigt lärt mig att hushålla med min energi ännu. Det kommer väl så småningom. Nu är det dags att nana kudde, natti natti!
Var rädd om dig själv så hörs vi snart igen!
