Välkommen till avsnitt 18 av Inte perfekt, men duger ändå.

I förra avsnittet skrev jag om en fantastisk tid på en arbetsplats där jag fick blomstra och lära mig många nya saker om mig själv. En plats där jag verkligen kände att jag hörde hemma.
Där kände jag att jag fick läka i lugn och ro efter pappas död och bilolyckan som jag var med i 2002.

Jag jobbade med böcker, inredning och presenter i 8 år och varje år som gick kände jag mig starkare och mer motiverad till att skapa mig en karriär. Jag hade hittat hem och jag älskade varje dag som jag stod i butiken.

Eftersom jag var butiks och inköps ansvarig så fick jag ofta frågan om jag ville ta över butiken, tillsammans med min man.
Tyvärr fanns det inte riktigt något bra tillfälle till att tacka ja.
Hela mitt inre jublade och skrek JA självklart, men min man bromsade mig.

Vi har någon gång tidigt i vårt äktenskap kommit överens om att om inte båda är med på det som ska göras, så gör vi inte det.
Det blev en hel del diskussionen, bråk och tjafs. Det här var mitt drömjobb!

Jag var så hängiven mitt jobb och alla mina projekt att jag glömde hur man var en bra fru och mamma. Det räckte inte med att städa och laga mat, jag behövde vara en mer närvarande person hemma.
Han såg något inte jag såg… att vår familj inte mådde bra.

Svärmor

Min svärmor fick cancer 2004 och gick igenom en hel del behandlingar för att bli frisk. Efter strålbehandlingarna brukade hon komma ner till mig i affären. Hon gick runt och tittade på alla vackra saker i butiken medan jag tog hand om kunderna.

Så fort jag fick en ledig stund pratade vi en stund med varandra och ibland tog vi en fika eller lunchade ihop.
Det var en riktigt jobbig tid.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera allt. Jag var vilsen och enormt orolig. Arg och besviken på samma gång.  
Hon var den mamma jag aldrig haft, samtidigt som hon var min älskade svärmor.
Jag har några förebilder i mitt liv, men ingen var som min svärmor.

Hon sa inte så mycket om den jobbiga tiden hon gick igenom, oftast genomled hon det jobbiga för sig själv. Hon ville aldrig belasta andra människor med sina egna bekymmer, men hon var snabb till att lyssna när man själv behövde stöd och råd.
Vi fick några riktigt fina samtal, hon och jag.

Hennes barn var nu vuxna

Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att hon ändå valde att anförtro sig till mig. Hon berättade om sina smärtsamma tankar kring hennes och svärfars skilsmässa. Hon hatade det som hon utsatte sina barn för och jag försökte trösta henne med att påminna henne om att barnen faktiskt var vuxna nu.
Att också hon var värd att känna sig älskad och lycklig. Och det gjorde hon, kände sig älskad och var lycklig med sin nya man.

Ni som lyssnat på tidigare avsnitt vet att min svärfar tog det väldigt hårt och att jag och hans första barnbarn var hans stora stöd den tuffaste perioden.
Vi hade väldigt svårt för att acceptera skilsmässan mellan svärföräldrarna och tyvärr stötte vi bort svärmor en period eftersom det var hon som valde att ta ut skilsmässa.


Som tur var så kom vi fram till att det var hennes beslut och vi kunde inte göra något annat än att älska henne även fast det gjorde ont att hon valde att lämna svärfar efter 24 år.

Jag hade riktigt jobbigt med hennes beslut. Hon var min förebild och hon tog mig under sina kärleksfulla vingar när jag flyttade till Borås för att gifta mig med hennes son. 17 år gammal.

Hon lyssnade och hon vägledde oss efter sin bästa förmåga och det är jag evigt tacksam över. Hon var den som fick mig att förstå min blivande man. Det var henne jag gick till när jag behövde stöd och råd med att klura ut hur jag skulle handskas med hennes son när vi bråkade.

Barnen först

Jag fick lära mig det av henne.
Det fanns inget som hon inte gjorde för sina barn.
Hon lyssnade och hon hjälpte till där hon kunde och det gjorde hon mer än gärna.

Hennes hjärta var varmt och hon tjafsade väldigt sällan.
Men när min man och jag tjafsade eller var oense så kunde hon ryta ifrån och sa att vi skulle skärpa ihop oss. Och det gjorde vi.

Vi har många varma minnen från alla möjliga resor tillsammans med svärmor. Det var nyttigt för mig att umgås med henne och se hur hon alltid lyckades att trösta… ja eller det är nog fel ord.

Hon lyckades att få mig på andra tankar och tänka om och tänka nytt. Hon lärde mig att ett äktenskap inte alls är lätt och att man måste ge och ta. Att prata med varandra var nyckeln och det var ju inte jag van vid precis. Jag fick ju sällan om aldrig säga vad jag tyckte om någonting när jag växte upp.

Hon var en fantastisk farmor till vårt barn och det är jag för evigt tacksam för.
Jag tror inte att vårt barn hade kunnat få en bättre farmor.
Vår dotter behövde mycket uppmärksamhet och det gav hon henne.

Först ta itu med mina demoner

Som föräldrar har vi nog varit lite för hårda, men det är egentligen inget jag ångrar heller. Det jag kan ångra är att jag inte tog itu med mina demoner och barndomstrauman innan jag skaffade barn.
Hade jag lyckats bearbeta mycket av det jag bearbetar nu så hade jag kunnat vara en ännu bättre mamma än vad jag var.

Jag vet att jag har varit en bra mamma, kanske inte en perfekt mamma.
Inte Perfekt på något sätt, men jag lovar att jag duger som mamma.
Det kan låta lite högmodigt att säga så, men jag lovar att jag gjort mitt yttersta och det är faktiskt det som räknas i det stora hela.

Hade jag förstått bättre hade jag gjort bättre.
Hade jag kunnat göra mer, så hade jag gjort mer.

Friskförklarad från cancer

Efter ett år med cancerbehandlingar så friskförklarades svärmor och det var med stor glädje vi firade hennes hälsa under påsken 2005.
Med en tacksägelse middag. Vi var alla så tacksamma för att cancern äntligen lämnat hennes kropp.
Det var fest. Alla barnen och barnbarnen var samlade. Sammanlagt var vi 16 st i en liten 2:a och vi var alla så lyckliga och glada för hennes skull.

Om jag minns rätt så tog det inte speciellt lång tid förrän hon blev väldigt disträ och konstig. Vi kände inte igen henne.

Vi planerade en påskmiddag hemma hos oss några dagar innan. Det skulle bli lite grann av ett knytkalas och hon skulle ha med sig Jansons frestelse.
Sedan satte vi oss i vårt datarum vid varsin dator för att kolla om vi hann beställa hem något fint att ha på oss.
Vi surfade in på Ellos och bläddrade bland söta blusar då jag helt plötsligt insåg att hon hakade upp sig och upprepade vissa meningar om och om igen.

Hon glömde saker och hon upprepade saker gång på gång.
Den här blusen är väl fin, den vill jag ha!
Jag skrattade åt henne och sa att hon precis lagt blusen i varukorgen 3 gånger.

Och bara några sekunder efter sa hon samma sak.
Den här blusen är väl fin?
Den ska jag beställa !
Jag trodde att hon skojade med mig.
Seriöst, sa jag och skrattade igen.
Nu hade hon 4 av samma blus i varukorgen.
Nu var det inte längre roligt.

Några dagar senare tog min svägerska med henne till akuten och vägrade att åka därifrån förrän de kollat upp henne ordentligt.
Det visade sig att cancern kommit tillbaka, men nu i hypofysen.
Vi visste precis vad den hemska sjukdomen gör med människor så det var ett riktigt tufft besked.
Inte igen. Hon har precis genomgått en lyckad behandling och så cancer igen. Nej, det fick inte vara sant!

2007 somnade hon in. Det var en mardröm som upprepade sig. Först min pappa och nu även svärmor.

HON SKREK UT SIN SMÄRTA

Vår dotter stod sin farmor väldigt nära så hon hade det extra kämpigt med sorgearbetet. Hon grät hysteriskt ofta och det var omöjligt att trösta henne. Hon skrek ut sin smärta på vardagsrumsgolvet. Under tiden stod jag i köket och bad till himmelens Gud att ta bort eller åtminstone lindra hennes smärta.

Det gjorde fruktansvärt ont att se sitt barn ha en så jobbig själslig smärta.
Hon hade svårt för att andas och när hon åter fick luft så skrek hon.

Jag visste inte om hon ville ha mig där. Men någonstans kändes det som att hon behövde ha utlopp för de starkaste känslorna själv och därför lät jag henne vara en stund för sig själv.
När jag själv lugnat ner mig så gick jag och satte mig på golvet och drog henne intill min kropp och kramade henne hårt.

Där satt vi på golvet. Hon och jag.
Mitt älskade barn.
Min förstfödda och mitt enda barn.
Vilken ångest, vilken smärta hon behövde genomlida endast 13 år gammal.

Tjejgrupp

2008 startade jag en tjejgrupp tillsammans med vår dotter. Tjejerna stöttade varandra och delade sina problem och tuffa stunder med varandra.
Vi dansade, pysslade, sjöng och uppmuntrade varandra men också andra människor. Det bästa tror jag att tjejerna tyckte var spa och övernattningskvällen hos oss.

Varje tisdag eller var det onsdag? Så träffades vi hemma hos någon av tjejerna eller i kyrkans lokaler. Det var aldrig några som helst problem att samlas, vi längtade efter till onsdagarna så pass mycket att vi ett tag funderade på att träffas 2 gånger i veckan.
Tur var väl det att det inte blev något av det med tanke på allt annat jag engagerade mig i.

Vi lärde oss att se varandra utanför det yttre och det var viktigt med tanke på den dåliga självkänslan många av tjejerna hade i den åldern.
Tjejerna stöttade varandra när någon hade det extra tufft, det var så vackert att se.
Det var enormt fint. Ingen var mer än någon annan, alla tjejer kände sig hemma i gruppen.

Älskade mitt liv

Jag älskade att ha massor att göra.
Träna, äta rätt, jobba, leda tjejgruppen, gå på möten, inreda, jobba lite till och leda möten. Jag kände mig hel och behövd.

Depressionen och värken fanns där, men den styrde inte mitt liv längre. Nu var det jag som var chef över mitt liv. Det kändes fantastiskt.

Cancer igen!?

Det tog inte många år förrän svärfar också fick cancer.
Nu började livet kännas riktigt tungt igen. Vi hann knappt sörja svärmors död förrän svärfar fick cancer.
Det resulterade i massa oro och sömnlösa nätter. Massa tankar kring liv och död och vad som faktiskt betyder något i livet.

Skrapa handleden med en sten

Vår dotter mådde inte bra.
Efter en diskussion med dottern så tog jag tag i hennes handled för att jag ville krama om henne och då pep hon till. Jag drog upp ärmen och såg att hon skurit sig. Hon berättade att hon hade gjort det i skolan och att det inte var så märkvärdigt.

Det var svårt att nå henne, hon drog sig undan och drog sig allt mer hemifrån.

En dag kom hon hem efter en promenad i skogen och berättade att hon ramlat.
Hon visade sin handled och jag såg genast att hon inte alls ramlat och jag frågade hur det hade gått till.
Jag snubblade och så gled handleden över en sten.

Vi satt och pratade en lång stund i sovrummet eftersom jag förstod att det inte alls gått till på det sättet hon berättat för mig.
Efter många om och men så erkände hon att hon själv hade skrapat sin handled med en sten.

Jag försökte få fram varför hon hade skadat sig själv.
Det var svårt för henne att förklara, men hon sa att hon inte riktigt visste men att det kändes bra efteråt.

Vad var det för fel på henne?

Som mamma vill man varken se eller höra om att ens barn vill skada sig själv medvetet. Det var helt obegripligt för mig och jag försökte ta reda på vad det var för fel på henne när hon gjorde så.

Frustrationen växte varje dag och när hon efter svärfars död bröt ihop i hallen så kändes det som att hennes hjärta höll på att gå sönder. På riktigt.

Denna smärtsamma, uppgivna smärta som kom över henne igen var olidlig att se. Det var som att hon gav upp. Det fanns inget hopp kvar i världen.

Det blev många frågor och mycket ångest som uppdagades 3 år efter svärmors död.

Ibland kan man inte prata

Vi har alltid pratat mycket i vår familj, det lärde min svärmor mig att man skulle göra.
Man pratar om saker och man löser saker genom att prata.
Men ibland gick det inte att sätta ord på sina känslor så det blev ofta tyst, men tystnaden enade oss på ett fantastiskt sätt.

Vi visste precis hur ont det kan göra i själen när någon man älskar dör. Någon som alltid funnits där.
Saknade gör så fruktansvärt ont.
Tiden läker alla sår, men ärren finns kvar. Det är verkligen sant. Ärren är ömma och smärtar emellanåt, men så blir det lite lättare igen.

Tomheten däremot är konstant. Det finns inget eller ingen som kan fylla det tomrummet efter en älskad person, så är det bara.
Vi gjorde allt i vår makt för att hjälpa vår dotter, men såren blev för djupa.

Alla förutsättningar att lyckas i livet

Jag upptäckte nya sår på handlederna och så började hon gymnasiet.
Hennes liv såg så bra ut utåt, men hela hennes inre skrek efter någon som kunde förstå henne.
Jag hade väldigt svårt för att förstå då hon hade alla förutsättningar med att lyckas i livet.

Hon hade/har föräldrar som verkligen trodde/tror på henne.
En sångpedagog som såg stor potential i hennes sångröst.
Hon var öppen och hjärtlig mot alla människor och hennes ögon strålade glädje, men hon mådde inte bra.

Hon började festa och umgås med en helt annan typ av människor än vad hon var van vid och självklart blev vi oroliga.

Helt plötsligt slet hon sig loss och det med råga.
Utan förvarning. Det kom som en chock för oss.

Självklart hade vi haft några duster med att hon skulle ut och festa sent på natten, men inte så mycket mer än så.

Hoppa ner från tredje våning

Hon började dricka och hennes vänner ringde mig titt som tätt så att jag fick hämta hem henne.
Det blev många sena nätter.
Jag satt alltid hos henne när hon kräktes och inte kunde sova.

Jag ställde alltid upp oavsett vad det var.
Jag körde och hämtade.
Tjatade och uttryckte vår kärlek till henne.
Vi ville bara hennes bästa.

Eftersom jag inte själv fick stöd när jag mådde dåligt i min ungdom ville jag ge mitt barn allt.
Allt stöd och all tid som bara fanns för att kunna hjälpa henne, men det räckte inte.

Efter ett tag ville hon inte leva längre.
Hennes pojkvän ringde mig mitt i natten och var riktigt orolig.
Han berättade att han ringt efter polis, ambulans och brandbil då vår dotter stod på en balkong mitt i staden och tänkte hoppa ner från tredje våning. Alla enheter skickade runt honom och hänvisade honom till socialtjänsten. Mitt i natten, men det var ju akut?

Så han visste inte vad han skulle göra, så han ringde mig.
Jag satte mig genast i bilen och åkte till Pallas huset som det numera heter för att kolla läget. Det tog inte många minuter innan jag var nere i stan.

Om jag körde fort?
Ja, det gjorde jag.
Jag trodde att mitt barn skulle hoppa och dö.
Det går inte med ord att förklara hur arg och frustrerad jag var över att varken polis eller ambulans var på plats.

Psykakuten

Pojkvännen hade övertalat henne och var på väg ner till mig. Vilken lättnad det var för stunden.
Han satte min hysteriska dotter i bilen. Hon skrek och vägrade.
Till sist lyckades pojkvännen få in henne i bilen.
Jag tackade honom och han stängde dörren.

Jag körde hemåt.
Hon blev arg och började gapa och skrika på mig. Hon ville att jag skulle köra tillbaka henne till festen och började hota mig på olika sätt och jag fick nog.

Jag gjorde en u-sväng och körde till psykakuten. Parkerade bilen och sa att hon skulle kliva ur bilen. Hon vägrade och skrek att hon hatade mig. Jag var den sämsta mamman som fanns i världen osv.

-Slutar du inte gapa och ropa så drar jag in dig till psyk, sa jag med lugn röst.
Hon fortsatte att provocera mig.
Jag hade sån lust att släpa in henne . Men så kom ett lugn över mig.

Hon är min dotter. Tårarna rann och jag försökte tala lugnt och sansat och det gick faktiskt förvånansvärt bra, fast jag bet mig i läppen en och annan gång.
Jag kom med ett försiktigt förslag att jag kunde köra henne till hennes pojkvän nästa morgon om hon lugnade ner sig och bara kom hem och sov på saken.
Hon lugnade sig och sa okej.

Vi åkte hem, hon lade sig.
Men efter en timma skulle hon ändå ta sig till sin pojkvän.
Jag åkte efter henne… körde henne till Dalsjöfors och i bilen hemåt fick jag ett bryt.

Vad har jag gjort för fel, varför?
Vad är det som händer?
Mitt hjärta brast.

Destruktiv till max

Jag slutade sova på nätterna.
Hon skar sig mer och mer.
Djupare och djupare.
Hon drack och hon tog droger.
Vi åkte till akuten för att sy ihop skärsåren i handleden, varje gång trodde jag att det var sista gången jag såg henne.

Tiden gick och vi låg sömnlösa på nätterna och försökte pussla ihop livet på dagarna.
Det var mycket sorg som vi inte hann bearbeta, någon av oss så bara det var en kamp varje dag.

Vi försökte hitta glädjen i våra jobb när ångesten inte blev för stor och oron för stark för vårt barn.

Vi undrade och önskade att hon hade kunnat ge oss svar på vad som pågick, men hon hittade inga ord.

Hon var arg och besviken.
Destruktiv till max och det gick inte att prata med henne.

Jag tar livet av min om jag inte får hjälp NU

En dag ringde min dotter mig på jobbet och sa
– Får jag inte hjälp nu så tar jag livet av mig.

En märklig känsla av allvar kom över mig och jag ringde till psykakuten för barn och ungdomar. Jag avvisades och kvinnan på andra sidan luren hänvisade mig till vårdcentralen istället.

Jag blev arg och sa att min dotter menade allvar.
Hon hade börjar skada sig själv med stenar. Skurit sig i armarna och börjat självmedicinera sig med både droger och alkohol.

Allt detta efter att hennes farmor och farfar dött.
 
Ett känsligt ämne för mig som ni säkert förstår.
Jag är inte ensam. Det finns många andra föräldrar som kämpar med barn som har psykisk ohälsa.
Jag känner att jag inte kan vara tyst.  

Vi fick åka upp samma dag och hon fick prata med en psykolog.
Jag är lite osäker på om det var då hon fick lugnande utskrivet första gången eller om det var vid ett senare tillfälle?! Det hände inte så mycket på första besöket.

Vi åkte hem och hon mådde självklart lika dåligt efter det besöket.

Fick bevaka dottern dygnet runt

Hon var självmordsbenägen och vi pratade om att lägga in henne, men hon vägrade.

Jag frågade om det fanns något annat alternativ och jag fick som svar att jag kunde vårda henne hemma.
Bevaka henne dygnet runt, följa med till toaletten och duschen för att se så att hon inte tog livet av sig.

Jag tvekade aldrig!
Direkt efter meddelade jag jobbet.
Det gjorde ont i själen eftersom jag älskade mitt jobb.
Jag skulle stanna hemma med vår dotter en period eftersom hon var en risk för sitt eget liv.

Efter en tid så hoppade hon av gymnasiet och vi försökte fokusera på hennes hälsa.

Det är alldeles för många ungdomar och äldre som lyckas ta livet av sig trots att det inte är det dom vill i grund o botten.
Jag har förstått att mycket handlar om att det gör så ont i själen så att de hellre utstår fysisk smärta.

Fortsättning följer i nästa podd avsnitt som kommer ut om 2 veckor.

Gillar du det här inlägget?
Lämna gärna en kommentar och dela inlägget på sociala medier så fler får ta del av innehållet.
Tack!



Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig så når du mig enklast via sociala medier, men det går även att maila mig på Info”@”ninis74.nu



Inte Perfekt, men duger ändå!

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *