Det är så sant. Det blir värre framåt natten. Som jag saknar lilla skruttan, Lazy. Jag saknar hennes skutt, hennes snarkningar och hennes skall.
Jag saknar hennes päls, hennes cp-öra och hennes tassar. Men mest av allt saknar jag våra rutiner tillsammans.
Jag saknar hennes moffande ( tiggande ) vid matbordet och hennes krafsande på dörren ut till altanen. Hon visade bestämt att Lasse skulle öppna dörren och det gjorde han troget nästan varje gång.
Saknaden efter Lazy är obeskrivlig.
