220628 Sitter åter igen och undrar över livet igen.
Är fast hos arbetsförmedlingen och kämpar på med min arbetsträning som dock kommer att sluta på torsdag.
Nu ska jag börja på något som heter Rusta och Matcha. Ett program som ABF köper in hos en leverantör som ska hjälpa mig att komma ut i arbete eller studier så fort som möjligt.
Grejen är den att jag redan hade en praktikplats med möjlighet till anställning med lönebidrag på sikt. Eftersom jag inte riktigt kommit upp till 4 h per dag (det kändes övermäktigt) och att jag det sista jobbat mindre än 3 timmar per dag så tvingas jag ifrån min arbetspraktik som kunde gett mig en arbetsplats med lönebidrag så snart jag kommit upp i lite mer hållbar tid.
Den senaste tiden har jag klarat ca 2 timmar per dag i ca 4 veckors tid och det känns inte roligt, med tanke på att jag såg framemot att få en anställning nu i juni.
Undrar hur ABF tänker?
Jag har själv fixat 2 möjliga arbetsträningsplatser åt mig själv och kämpat med
att komma upp i tid för att jag vet att dessa företag har arbetsuppgifter som
gynnar mig. Dels hälsomässigt och variationsmässigt. Det som inte varit till
min fördel är att jag tvingades upp i arbetstid alldeles för tidigt, d.v.s.
innan jag kände att det var hållbart med t.ex. 2 timmar för att gå upp till 4
timmar osv.
Till sist orkade inte jag att pressa mig mer och därför blev det ett rejält bakslag för mig.
Alla människor kan inte sättas i samma fack och förvänta
samma resultat av olika personer.
Jag förstår att det måste vara jobbigt för myndigheter att veta var gränsen för
allt går, men det går även att lyssna på erfarna människor.
Jag vet att mitt värde inte ligger i att jag ska prestera, men ibland är det svårt att känna sig älskad och accepterad när man inte gör något. Skulle jag nu få sjukersättning vet jag inte vart jag ska ta vägen. Då skulle det kännas som att det sista halmstrået tas ifrån mig.
Det finns inget jag hellre gör än kämpar för att komma tillbaka till arbete, men till vilket pris?
Samma pris som de 2 tidigare gångerna?
Nej, jag är inte där. Jag är inte heller där att jag vill ge upp, men ibland känns det bara som att det är det enda jag behöver göra.
Jag har kapitulerat flera gånger i mitt liv. Ramlat i backen och rest mig igen, men nu känns det så definitivt. Jag orkar inte ta mig upp. Jag orkar inte kämpa, jag vill inte kämpa längre. Är det något som inte passar så är jag mer än redo att säga bye, bye.
Även om jag skulle få sjukersättning beviljat så mår jag som
jag gör. Jag har mina begränsningar och mår inte bra.
Samtidigt känner jag att jag ska låta det gå som det går, jag orkar inte mer.
Jag vill inte komma dit att jag inte vill leva längre. Det är nära nu, men jag
måste härda ut ett tag till. Kanske hjälper det att släppa taget och söka
sjukersättning trots att det känns som världens nederlag för en
prestationsprinsessa som mig.
