Det finns så mycket att säga, men ändå inget!
Jag förstår mig inte på försäkringskassans sätt att arbeta överhuvudtaget ! Skulle det vara för att man vill sjuka människor det bästa så skulle jag inte alls vara lika osäker. MEN!
Nu är det så att jag har fått erfara att FSk inte alls är på min sida och vill hjälpa mig ut i arbetslivet. Deras metod, eller ska jag säga att min handläggares mål har varit att krossa mig.
När jag bett henne att lugna ner sig i sitt tal när hon förklarat olika saker så har hon ändå fortsatt att prata lika fort som innan. Det har resulterat att jag har fått panikångest och inte alls förstått vad hon har sagt på våra möten.
Ska det vara så? Hot om att jag blir av med min sjukpenning om jag inte gör si eller så…
Jag blir av med min sjukpenning om jag inte klarar av dittan och dattan…
Om dem bara visste !? Om FSK bara visste hur gärna jag vill bli bättre, helst frisk så att jag bara kan jobba då skulle dem inte jaga mig med blålampa hela tiden.
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Måste jag verkligen utsätta mig för 100% jobb och utsätta mig för ytterligare en krasch för att FSK ska förstå att jag inte är i det skicket de önskar att jag var i.
Varför ska det vara så svårt att låta mig läka i fred? Jag har komplicerad historik och komplicerad smärtproblematik och trötthet som jag faktiskt inte själv kan förklara.
Hur kan det vara så svårt i dagens samhälle att se att jag inte alls är arbetsför i dagsläget?!
Jag blir bara så less… Ledsen… Besviken och frustrerad.
