Stress
Stressen triggar igång en hastighet på 220 km i timmen på insidan.
Hjärtat bultar och jag finner ingen ro.
Vart kommer det ifrån?
Jag har inte ens gjort något speciellt.
Det känns som att jag springer för mitt liv, kroppen väger 200 kg och varje steg känns som bly.
Mentalt är jag så trött att jag vill bara lägga mig ner och dö.
Det blir jobbigt att stå upp och lika jobbigt att ta sig framåt.
Jag känner mig yr och svag i hela kroppen.
Lyssnar jag inte på kroppen i det här stadiet så kommer illamåendet som ett brev på posten. Hjärtat rusar och det känns som att den snart hoppar ur mitt bröst.
Det känns som att jag inte ätit på flera månader och jag känner mig svag.
Min enda räddning är att sätta mig ner eller helst av allt borde jag lägga mig ner för att vila.
Vill du hellre lyssna på avsnittet kan du göra det på Youtube samtidigt som jag bjuder på fina bilder som jag tagit.
Klubba ner mig
Det är här jag trotsar min egen kropp. Min kropp vill tala om för mig att det är dags för att varva ner.
Jag blir oftast skrämd av signalerna och blir lätt frustrerad över vad som händer med min kropp.
Det är inga nya symptom så jag känner igen allt från tidigare.
Men jag vägrar att lägga mig ner.
Tänker inte.
Vill inte.
Varför lägger jag mig inte ner direkt?
Det är något som skrämmer mig med att jag går och lägger mig för att vila på dan. Känslan är som att jag eller att någon annan kommer att dö om jag slappnar av.
Likadant var det även på nätterna förut, när vår dotter var självmordsbenägen och skadade sig själv.
Nattsömnen har tack och lov blivit aningen bättre med medicinering.
Men är långt ifrån bra än.
Någonstans känns det som att det inte är tillåtet för mig att vila.
Jag har så svårt att inse att ju fortare jag lägger mig ner, desto fortare blir mitt mående bättre.
Jag brukar säga att det inte riktigt är min grej. Fast det borde vara det.
Svårt att föra ett samtal
Vissa dagar kan jag inte göra så mycket annat än att lalla runt i min egna lilla värld. Jag är så trött både fysiskt och psykiskt.
Då infinner sig en hjärndimma som är svår att förklara.
Det känns som att jag inte klarar av att ta emot information.
Det är någon slags filter som hindrar mig att förstå vad som sägs, det är jätte läskigt.
Det går verkligen inte att förstå vad som sägs.
Jag vill jag vara ensam.
Jag kapslar in mig och jag har svårt för omvärlden.
Då är det ingen ide att prata med mig eftersom det blir väldigt svårt för mig att forma ord.
Försöker jag så stakar jag mig ofta. Jag kan ju inte hitta orden.
Det är omöjligt för mig att hitta rätt ord och att uttrycka mig blir bara konstigt.
Då ger jag upp och blir tyst istället.
Det är ingen ide att ens försöka när dagarna ser ut så.
Det är så frustrerande.
Är du trög eller?
Det har vi alla hört någon gång och det passar in i beskrivningen så bra. Det är verkligen sant att jag är trög.
Det är så svårt att ta in och bearbeta information.
Det känns som att det är klister i hjärnan och tungan.
Jag försvinner ofta in i min egen värld just för att det är så jobbigt att visa sig trögfattad.
Det är påfrestande att känna sig så “frånvarande” och dessa dagar är jag helst bara hemma i min lilla vrå.
Värsta dagarna
De värsta dagarna känns övermäktiga.
Det är dagar som jag gärna är utan.
Det kryper och sticker i kroppen och det enda jag vill göra är att kliva ur min egen kropp.
Skulle jag kunna så skulle jag göra det.
Jag menar det.
Ångesten har ett grepp om min hals och luften verkar ta slut.
Då måste jag få frisk luft och det fort.
Jag måste få känna att jag kan andas eftersom känslan säger att jag inte kan. Mina lungor behöver känna av djupa friska andetag.
Varm luft kväver mig.
Är det svalt inne så stannar jag inne och försöker få tvärdrag.
Är det svalare utomhus så går jag ut på altanen och sätter mig tills det lugnar ner sig.
Det känns allvarligt talat som att jag håller på att bli tokig. Ja, eller tokigare än vanligt.
Inget hjälper mot den kvävande känslan, det har jag fått lära mig.
Får jag en ångestattack av det slaget på dan så är mitt absolut bästa tips att gå ut på en promenad. Det spelar ingen roll hur mycket det än tar emot jag ska ut.
Jag promenerar gärna i skogen och sätter mig ner för att hämta luft emellanåt. Tankarna är stilla och det finns inte många knop till tankeverksamhet i hjärnan över huvud taget. Fokus ligger på att andas.
Dessa dagar är det svårt att göra något annat än existera.
Våren
På våren är det så mycket fågelkvitter så jag blir hjärntrött på att höra dem sjunga. Träden knoppar sig och blommorna växer så det knakar.
Det är nästan som att man kan känna deras energi och glädje för att våren och värmen äntligen är här.
Jag försöker ta in allt det vackra i naturen och jag försöker verkligen njuta och känna tacksamhet över allt.
För det mesta sjunker jag in i min egna värld och fotograferar allt och inget.
Det är verkligen ett intresse jag haft ända sen jag var liten. Våren är tuff för mig.
Vintern
Vintern är mycket lugnare psykiskt.
På vintern händer det inte lika mycket i luften och det låter inte speciellt mycket om fåglarna heller.
Luften är frisk och det är inte alls lika mycket människor ute på vift.
Det är en befrielse för mig.
Jag har blivit så enormt stresskänslig de senaste åren. När det händer för mycket på en gång klarar jag inte av att hantera det.
Speciellt på våren, sommaren och hösten. Det händer alldeles för mycket överallt. Alla ska vara ute och greja i sina trädgårdar. Fika, lunch, bada och dona med sina bilar.
Nära havet vill jag bo
Det vore en dröm att bo i ett hus med utsikt över vatten.
Inte för att det är helt fel att åka till sjön eller havet heller.
Jag har konstaterat för mig själv att vatten har en lugnande effekt på mig.
Dagar som jag upplever jobbigare än andra får mig att längta till vatten.
Och nej, det hjälper inte att sätta sig i badet.
På något sätt känner jag att jag behöver få känna mig liten och det gör jag vid havet. Havet är djupt, mörkt och jag tycker att det är läskigt.
Vad finns det för faror under ytan egentligen?
Det bästa jag vet är att sitta på min paddel board.
Fundera över livet och känna mig liten.
Behovet av att få känna sig liten kommer nog ifrån att jag aldrig fick vara ett vanligt barn.
Har du inte lyssnat på avsnitt 2. Tar polisen mitt körkort så dödar jag dig!
Så kan du göra det på Spotify eller på Youtube där jag även har lagt upp ett bildspel.
Vill du hellre läsa avsnittet kan du göra det här HÄR.
Det har inte alltid varit så att jag blivit lugn av vatten.
Jag har enorm respekt och är faktiskt lite rädd.
Den rädslan har jag burit med mig ända sen jag gick i tredje klass.
Jag skulle hoppa ner från 3:an i badhuset.
Jag tvekade länge eftersom jag var rädd men ville inte vara en fegis.
Det var riktigt pirrigt.
Jag höll för näsan vilket jag fortfarande gör när jag ska under vatten.
Jag räknade till tre sen hoppade jag.
Mitt grepp om näsan lossade i samma sekund som jag hamnade i vattnet. Jag fick en kallsup som hette duga och så tog det en evighet för mig att ta mig upp till ytan igen. Jag fick panik.
Under ytan
En annan barndomshändelse som har etsat sig fast i mitt minne.
Vi var ute och åkte båt och stannade på en badstrand för att ta oss ett dopp och äta lite. Jag minns att det fanns 2 svanar där som jagade mig och min lillebror.
Min lillasyster var nog inte mer än 3-4 år gammal då vi plötsligt upptäckte att hon var borta. Jag hör mamma ropa på henne och hon upptäcker att hon ligger under vattnet vid en stege. Huvudet är under vattnet och vi ser henne sjunka. Mamma hoppar i med kläderna och räddar henne. Den händelsen påminner mig om att vatten det ska man ha respekt för.
Tips på vad man kan göra vid stress och ångest.
1. Tänk positivt.
Som om det vore så himla lätt när man bara vill dö.
Jag förstår känslan, men jag vet inte riktigt hur man ska klara av det när det är som jobbigast. Det enda jag försöker tänka att det snart går över.
2. Möt dina känslor. Inte heller lätt, men det är bra om man sakta men säkert börjar möta känslorna som oftast är orsaken till ångest eller stress. Då är det bra att tänka. Vad är det som triggar känslan och vad är det som lugnar känslan?
3. Gå till gymmet. Just nu i Coronatider är det svårt, men ta en långpromenad och låt tankarna flöda. Behöver du gråta, så gör det. Det är befriande.
4. Se på en film. Helst komedi.
5. Våga prata med någon om hur du känner. Det kan vara en vän, partner eller sjukvården. Förvänta dig inte att människor ska förstå dig, för det kommer de inte att göra. Inte fullt ut. Se bara till att du får ur dig det som plågar dig.
Personligen hade jag väldigt svårt för att blotta mitt inre för min man. Jag var övertygad om att han inte alls skulle förstå mig, vilket han inte heller gjorde. Han fick höra alla mina tankar om döden, min otillräcklighet och alla funderingar kring allt det orättvisa som sker. Jag skämdes för min sårbarhet, jag var van vid att alltid vara så stark.
Ju längre tiden har gått så har jag förstått att han faktiskt förstår mig mer än vad jag tror. Ibland förstår han mig bättre än vad jag själv gör.
