Tack snälla för er respons !
Jag är helt överväldigad av den otroliga respons jag har fått efter förra avsnittet som var väldigt skakande.
I förra avsnittet fick ni höra om en budgivning på vår dotter när vi var i Turkiet.
Vi tog inte det på allvar, vi trodde att det var mest på skoj.
Men det slutade med att en man tog vårt barn under sin arm och sprang iväg med vår dotter.
Vill ni lyssna på avsnitt 10 så finns den på Spotify eller Youtube.
På Youtube har jag lagt upp lite bilder och korta video snuttar för den som vill kika på det under tiden ni lyssnar.
Prenumerera gärna på kanalen så att ni inte missar några avsnitt.
Ni kan även prenumerera på Spotify och Acast.
I det här avsnittet tänkte jag berätta om vår längtan efter ett syskon till vår dotter.
Nu var det ju konstaterat att vi kunde få barn, så det var väl bara att köra igång?
Dom första månaderna bestämde vi oss för att skydda oss eftersom vi inte ville ha nästa barn så tätt inpå.
Vi ville verkligen hinna med och lära känna vår dotter innan det var dags för ett syskon.
Ni som har lyssnat eller läst tidigare avsnitt vet att vi kämpade i 3 år med att bli med vår dotter. (Avsnitt 8)
Vi trodde verkligen efter att vi fick vår dotter att NU var det bara att tuta och köra.
Precis som om att en propp hade lossnat liksom.
Och nu var det bara att producera barn på löpande band, precis som vi ville.
Men riktigt så var inte verkligheten, inte för oss.
Månad efter månad blev besvikelsen större och större.
Till sist existerade inte mycket annat i mitt huvud än att få ett barn till.
I det här avsnittet
I det här avsnittet tänkte jag berätta om vår längtan efter ett syskon till vår dotter.
Nu var det ju konstaterat att vi kunde få barn, så det var väl bara att köra igång?
Dom första månaderna bestämde vi oss för att skydda oss eftersom vi inte ville ha nästa barn så tätt inpå.
Vi ville verkligen hinna med och lära känna vår dotter innan det var dags för ett syskon.
Ni som har lyssnat eller läst tidigare avsnitt vet att vi kämpade i 3 år med att bli med vår dotter. (Avsnitt 8)
Vi trodde verkligen efter att vi fick vår dotter att NU var det bara att tuta och köra.
Precis som om att en propp hade lossnat liksom.
Och nu var det bara att producera barn på löpande band, precis som vi ville.
Men riktigt så var inte verkligheten, inte för oss.
Månad efter månad blev besvikelsen större och större.
Till sist existerade inte mycket annat i mitt huvud än att få ett barn till.
Stå på händer och ispåse under pungen
Jag började läsa om barnlöshet och om olika tips på hur man kunde påskynda en eventuell graviditet.
Det var bara att stå på händer eller så skulle man sätta en kudde under rumpan efter samlag för att öka chansen att bli gravid.
Man skulle också hålla en ispåse under pungen för att sätta fart på spermierna innan man skulle ha samlag.
Det fanns tusen olika metoder, men det hjälpte inte.
Besvikelsen blev större och större för varje månad.
Vart vi än gick fick vi frågan om när det var dags för vår dotter att få ett syskon.
– Nu är det väl ändå dags för henne att få ett syskon.
– Är det ett syskon på väg kanske eller har du bara gått upp i vikt?
Om dom bara visste hur gärna vi ville ha ett syskon till vårt barn.
Det var inte som att vi var tysta om att det var svårt för oss att bli med barn.
Vi sa som det var att vi försökte, men hade inte lyckats hittills.
Det var många heja rop och lyckönskningar från våra vänner.
Hon ville bli storasyster
När vår dotter var ca 3 år gammal, så började hon böna och be om ett syskon.
Det var ofta i samband med att vi träffade familjer som hade fler barn.
Ett år senare vid 4 års ålder började frågorna hagla in om varför hon inte fick ett syskon.
Hennes kusiner fick ju småsyskon på löpande band, dessutom fick kusinerna kalla sig storasyster eller storebror.
Det ville hon också.
Hon ville bli storasyster.
Hennes frågor började göra ont i mig.
Alltså den här perioden den var riktigt jobbig.
Jag och min man vi var så naiva.
Vi trodde verkligen att hon skulle få ett syskon.
Vi hade ju fått ett barn.
Varför skulle vi inte få ett barn till?
Det var något vi inte riktigt kunde begripa.
Vi hoppades på ett syskon i flera år.
Barn på löpande band
Det absolut jobbigaste var när våra vänner, mina och min mans syskon började få barn på löpande band. Och då menar jag på löpande band.
Min lillebror blev pappa redan i 16 års ålder och deras första barn kom ca 4 månader efter att vi hade fått vår dotter.
Därefter kom deras nr 2, 3, 4, 5, 6 och 7.
Idag har dom 7 barn, helt fantastiska barn och jag unnar dem varenda en av dem.
Sammanlagt kan vi räkna ihop att vår dotter har 23 kusiner och då kan ni tänka er att det kom bebisar var och vartannat år.
Kissa på stickan
Något som vi kanske inte skulle ha gjort var att inkludera vår dotter varje månad när jag skulle kissa på stickan.
Jag förklarade för henne att vi verkligen försökte och att vi behövde be till Gud om ett syskon.
Hon fick till och med hålla stickan, vänta och se efter om det blev 2 streck.
Men det blev det aldrig.
Hennes besvikelse var enorm, men hon lärde sig att det kanske skulle bli det nästa månad.
Vi skulle fortsätta hoppas.
Varför svarade inte Gud på hennes böner?
På kvällarna när hon skulle lägga sig så sjöng vi ofta olika sånger eller läste böcker.
Flera kvällar i rad kunde hon helt plötsligt från ingenstans slänga ur sig frågan varför inte hon fick en lillebror eller en lillasyster?
Vad skulle vi svara på det?
Vi hade inga svar att ge vårt flickebarn.
Att i det här läget lägga hennes och vår längtan på en Gud som inte svarade på hennes böner kändes fel, men vi hade inget val.
För visst var det så att detta faktiskt låg i hans händer?
Frågorna blev allt fler och svårare med tiden.
Till sist sa vi inte så mycket mer till dottern än att vi får hoppas och be.
Att längta gör ont
Det var inte att jag inte unnade alla andra glädjen i att dom fick barn, men det gjorde så ont i mig.
Vi ville också ha ett till barn, ett syskon.
Min längtan efter ett barn till ändrades till en längtan efter ett syskon till mitt barn.
Det var inte längre lika viktigt för mig att få ett till barn.
Nu låg min enorma längtan i att få ge vår dotter ett syskon.
Mina tankar började bli väldigt destruktiva även om jag hoppades på ett bönesvar.
När jag om och om igen fick höra hur våra syskon och vänner lyckades bli gravida, en efter en.
Barn efter barn.
Så fanns det inte så mycket hopp kvar inom mig.
Jag bröts ner.
Allt hopp rann ur mig.
Ännu en kusin på gång
Jag minns en händelse från Turkiet när vi var på semester med våra vänner.
Jag minns att jag låg i en solstol och funderade på livets mening när jag fick veta att det var ytterligare ett syskonbarn på väg.
Vår dotter lekte med sina vänner och var jätte glad.
Jag tittade på henne och tårarna rann.
Hur skulle hon reagera på detta?
Igen.
Jag hade inga svar att ge
Ännu ett syskon till någon annan än henne.
På något sätt kändes det som att detta skulle kunna krossa hennes lilla hjärta.
Inte en chans att jag skulle berätta för henne att kusinerna skulle få ytterligare ett syskon.
Och så blev det.
Jag bestämde mig att inte prata om bebisar och syskon.
Jag hade ingen makt att ge henne ett syskon.
Inga svar hade jag att ge henne heller.
Det var dags att släppa taget.
Mitt inre rasade
På något konstigt sätt så kände jag hur hela mitt inre sjönk in i ett djupt mörker.
Den sorgen jag kände och som jag försökte dölja för våra vänner som vi var på semester med, var smärtsam.
Jag log utåt men hela mitt inre rasade.
Tankarna blev mörka och till sist totalt becksvarta.
Jag kände mig så obetydlig, så värdelös som människa.
Vid den här tidpunkten kändes det som att min man hade gett upp hoppet om mig totalt.
Vi pratade sällan om hur han kände inför detta, men han fick ofta höra hur ledsen och frustrerad jag var.
Det var helt fel av mig.
Spolning och punktering av cysta
Vi började undersöka orsaken till varför vi inte fick ett barn till och självklart trodde jag att det var mitt fel.
Jag var 100 % säker på att det var fel på mig.
Jag hade haft en och annan cysta och självklart var det dom som hade förstört min livmoder.
Värsta tänkbara scenariot alltså.
Eftersom jag hade en cysta på äggstocken så föreslog barnmorskan en titthålsoperation för att punktera cystan samtidigt som dom skulle spola mina äggledare för att se så att allt såg bra ut.
När det väl var dags för spolning och punktering så fanns ingen cysta och äggledarna såg hur bra ut som helst, även livmodern.
Astrid Lindgrens värld
Efter ett dygn på sjukhuset fick jag åka hem och då planerade vi in ett besök till Astrid Lindgrens värld.
Vår dotter älskade Pippi och alla hennes vänner.
Det jag inte riktigt hade räknat med var att jag skulle vara något öm i magen efter ingreppet.
Jag blev påmind om vad vi kämpade med, varje steg kändes i magen.
Att hålla masken var inte lätt.
Vår dotter älskade allt med Astrid Lindgrens värld.
Karlsson på taket, Emil och Pippi var stora favoriterna.
Sprallig älskad tjej
Alltså, hade vi inte haft en så glad och sprallig liten tjej så vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag hade nog grävt ner mig totalt.
Det fanns inte en millisekund då jag inte såg bebisar eller gravida omkring oss, men jag var tvungen att fokusera på vår flicka.
Vi hade fått en helt egen fantastisk flicka, ett mirakel.
Det fick jag inte glömma.
Jag påminde mig själv flera gånger per dag om gåvan vi hade fått.
Varför skulle det inte räcka med bara ett barn?
Jo, men visst räcker det, men…
Vårt barn ville ha ett syskon och det ville vi ge henne.
Sex på beställning
Att ha sex på beställning blev väldigt tråkigt i längden, det kändes som att den enda gången vi hade sex var det för att vi skulle få ett syskon till vårt barn.
Det handlade inte längre om den ömhet och passion som vi kände för varandra, utan nu handlade vårt sex bara om barn nr 2.
Det var inte så här vi ville ha det.
Det är inte det här sex handlade om.
Inte bara.
Älska istället för att ha sex
Den här perioden var inte alls en mysig period.
En kväll när vi gick och lade oss sa min man till mig.
– Nästa gång kan vi väl älska istället för att ha sex?
Älska med varandra för att vi vill det och inte på beställning.
Så fint av honom.
Han var lika frustrerad som jag, men på sitt eget lilla sätt.
Han ville också ha barn
Hans känslor och prestation hade väldigt mycket med allt det här att göra, så någonstans glömde jag av att det faktiskt var jobbigt för honom med.
Allt handlade inte bara om mig.
Om att jag ville ha ett barn till.
Vår dotter ville ha ett syskon.
Han ville också ha ett barn till.
Dålig, ful och äcklig
Tyvärr hade jag lagt all skuld på mig.
Det var mitt fel och jag levde ofta under känslan och rädslan av att allt var mitt fel.
Varför var det så?
Mitt självförakt talade ständigt om för mig att det var mig det var fel på och den enda jag slog på var mig själv.
Det var mitt fel att vi inte fick fler barn och det var för att jag inte förtjänade ett barn till.
Jag var så dålig, ful och äcklig.
Dags för min man att undersöka sig
Men att tanken aldrig fanns där att det faktiskt kunde bero på något annat är helt sjukt.
Vi var inne på vårt 7:e år med att försöka bli med barn nr 2 när vi till sist bestämde oss efter många om och men att det var dags för min man att undersöka sig.
Det konstaterades att hans spermier var slöa.
Seriöst?
Var det fel på honom?
Vad hände med att det var mitt fel?
Här hade jag gått och föraktat mig själv i så många år.
Insemination 40. 000 ?
Vi tänkte ta nästa steg och insemination var nästa steg.
För det behövdes det pengar eftersom staten inte betalade för barn nr 2.
Vi hade fått ett biologiskt barn på naturlig väg så ville vi inseminera så fick vi betala det själva.
40 000 kr skulle det kosta oss.
Banken beviljade lånet eftersom även jag nu hade ett fast jobb som jag inte riktigt trivdes med. Det var alldeles för monotont arbete för mig.
Jag mådde dåligt på jobbet och jag grät på vägen till och från jobbet.
Det enda som kändes någorlunda roligt var att vi nu skulle satsa på att ge vårt barn ett syskon.
Vi läste på om hur det skulle gå till och bestämde oss för att göra inseminationen i Göteborg.
När pengarna fanns på kontot började vi tvivla.
Var detta verkligen något vi skulle göra?
Ska naturen få ha sin gång?
Min pappa kom på besök med sin familj och vi diskuterade detta väldigt länge.
Något som etsade sig i mitt hjärta var följande ord från min far.
– Ni har fått ett mirakel, tror ni inte att ni får ett till på naturlig väg om det är meningen?
Det tog några dagar för mig att smälta dom orden.
Rädslan fanns att babyresan skulle bli ännu jobbigare, vi visste ju inte hur framtiden skulle se ut.
Skulle barnet vara friskt?
Tänk om det inte tog sig?
Frågorna var hur många som helst.
Till sist bestämde vi oss för att låta naturen ha sin gång.
Vi gav upp
Under 7 års tid längtade vi ihjäl oss efter ett syskon till vårt barn.
Så det var inte enkelt att släppa tanken på fler barn.
Det hade varit en så lång och krokig resa att vi till sist gav upp.
Det var inte längre värt att kämpa efter något som vi inte kunde få på naturlig väg.
Fokus på annat
Med den acceptansen har vi gått vidare och längtar nu efter ett barnbarn istället.
Kanske är det fel att längta och önska?
Det gör ju också ont.
Livet gör ont.
Vår dotter kanske inte ens vill ha barn.
Och vill hon det så beror det inte på oss.
Kanske är det bara dags för oss att fokusera på vårt liv tillsammans och låta universum göra sitt.
Ja, vi ville ha en stor familj när vi träffades.
Nu blev det inte så.
När man längtar efter något riktigt mycket och inte får det, så tär det på en och det gör ont.
Det tär på relationen och det kan tära på vänskapsband.
Oförståelsen från medmänniskor kan riva ner hoppet som man bär på och det kan skapa enorm ångest och depression.
Besvikelsen gör ont
Den som inte har längtat vet inte hur det känns.
Det som är lättillgängligt för någon är svåråtkomligt för en annan.
Att längta gör ont.
Besvikelsen gör ont.
Att sörja och acceptera att det inte blev som man tänkt sig, det gör ont.
Och det kan ta riktigt lång tid att läka.
Vårt liv blev inte som vi hade tänkt det, men det blev bra.
Inte Perfekt, men duger ändå!
KONTAKT
Vill du komma i kontakt med mig så finns jag på sociala medier under namnet Ninis74.
Det går även att maila mig på info ( @ ) ninis74.nu.
Var nu rädd om dig själv, så hörs vi snart igen.
Tack!
Det går även att lyssna på podden Inte perfekt, men duger ändå! på Youtube, Podbean, Spotify, Acast, Stitcher och iTunes.
Du hittar podden i vanliga poddappar för Android och Ios.
För att hitta sök ”Ninis74” eller ”Inte perfekt, men duger ändå.”
Glöm inte att prenumerera så att du inte missar några avsnitt och lämna gärna en hälsning när du lyssnat eller läst klart.
