Varje dag när vi skulle till stranden eller till staden så gick vi genom en gränd och förbi en speciell restaurang där det satt några män utanför och pratade.
Vi tänkte inte så mycket på det, men så snart de fick syn på oss började dem bjuda pengar för vår lilla blåögda lintott.
100 000 dollar for your girl ropade de och pekade på vår dotter.
She´s not for sale sa vi och gick vidare.
Det började kännas lite olustigt efter tredje dagen.
Budet på vår dotter låg nu uppe mot 1 miljon dollar.
Vi tackade för budet, men hon var självklart inte till salu den här dagen heller.
Ni vet väl att ni även kan lyssna på podden där jag berättar om händelsen.
Podden finns där poddar finns och på Spotify och Youtube.
Sök på Ninis74 om ni vill hitta min podd.
Djurgalet barn
Vår dotter lärde sig gå när hon var 10 månader gammal.
Hon hade bråttom iväg.
Gåvagnen var det bästa hon visste tills hon hade lärt sig gå.
Varje gång hon satte sig på rumpan skyndade hon sig upp igen.
Hon älskade fart och hon var verkligen en frisk fläkt i vår familj.
Varje kväll innan vi lade henne för natten så sjöng vi henne till sömns, antingen somnade hon väldigt snabbt eller så fick vi gunga på spjälsängen så rumpan åkte fram och tillbaka i sängen, sid leds alltså.
Hon var full av liv och glädje och sova var inte speciellt roligt när hon kom upp i 1 års ålder.
Djur var och är det absolut bästa hon vet.
Hennes pappa och jag var inte speciellt förtjusta i djur på den tiden och oftast var det mycket tjat om hundar, geparder, lejon, kaniner och katter.
Hon hade en favorit gosedjur som var en liten labradorvalp och som fick heta Vivaldi.
Första utlandsresan för vår dotter
När vår dotter var 1,5 år gammal reste vi till Kreta för att sola och bada i 2 veckor. Det var härligt förutom att hon redan första dagen ville åka hem. Tack och lov så anpassade hon sig efter några dagar och då kunde vi äntligen njuta av värmen. När dottern äntligen trivdes så upptäckte jag att jag var väldigt förstoppad och jag fick jätte ont i ryggen.
Vi var faktiskt och frågade om man kunde omboka biljetten så att vi fick åka hem 1 vecka tidigare, men det kunde man inte.
Som tur var fick jag tag på medicin och resten av semestern blev lyckad.
Resor är något vi alltid prioriterat i vår lilla familj.
Ja, eller det är tack vare min man som vi har rest en hel del och jag har hängt på.
Vi prioriterade även att jag skulle vara hemma så långe som möjligt med vår dotter så jag förlängde mammaledigheten på lite olika sätt.
Jag gick på olika kurser och då fick farfar passa flickan.
Sångfågeln med ett mini piano
Hon gick ofta omkring med sin mini piano och sjöng så det hördes ända ut i trappuppgången där vi bodde.
Grannarna som bodde mitt emot oss bjöd in den lilla sångfågeln på ett glas mjölk och en bulle då och då.
Hon tog varje tillfälle till att få showa och spexa även hemma hos dem.
Var det inte cirkus konster som hon bjöd på så berättade hon påhittade berättelser om olika djur som hon tyckte att alla skulle lyssna på.
Vårt första hus
När vår dotter fyllt 3 år köpte vi vårt första hus och det var stor lycka för oss.
Ett eget hus i 23 års ålder?
Hur overkligt var inte det?
Eftersom jag var arbetslös den perioden i livet så fick vi hjälp av svärfar till kontantinsatsen som var ca 30,000 kr.
Det var enda möjligheten för oss att få lån trots att min man hade fast tjänst och hyfsad lön.
Vi bestämde att svärfar skulle flytta med oss in i huset så att han på det sättet slapp betala hyra och då kunde han snabbt betala av lånet som han hjälpte oss med.
Han fick bo i källaren med egen ingång.
Det var en härlig tid, speciellt för vår dotter.
Hon ville ner till farfar så snart hon slog upp ögonen och jag fick givetvis dra samma ramsa varje morgon. Farfar kommer upp när han har vaknat.
Hon var lycklig över att ha sin farfar nära.
På något sätt upplevde jag att min svärfar började ta sig ur depressionen under den här tiden, han började le igen och livet kändes mycket lättare än vad det hade gjort på länge.
Det var ett välkommet tecken med tanke på hur han hade mått genom skilsmässan.
En speciell händelse som jag minns med mycket värme är att vi kunde åka runt i hans röda Ford Sierra i timmar.
Vi tittade på hus, gårdar, kyrkor och beundrade vacker natur.
Ibland satt vi bara helt tysta, ibland pratade vi om allt möjligt och däremellan hade Sandra en hel del saker att berätta för farfar.
Gladaste barnet på jorden
Vår dotter växte så det knakade likaså vår kärlek till denna flicka.
Hon stortrivdes hos sin dagmamma, men när vi hämtade henne så följde hon med lika lätt som när vi lämnade av henne.
Det var lyxigt att ha ett barn som var så foglig.
Vad vi än gjorde så anpassade hon sig efter det som var och hände.
Det var aldrig några större problem med denna flicka.
Så tacksam.
Hon var alltid glad och hon pratade nästintill hela tiden utan uppehåll.
Det spelade liksom ingen roll om hon var trött eller pigg, det bara sprutade ut text från hennes lilla mun.
Alltså, det var fantastiskt att höra att flickebarnet inte saknade ord, men ibland när jag behövde ha lite lugn och ro så fick jag säga ifrån och då gick hon in på sitt rum och fortsatte prata med sina gosedjur.
Overklighetskänslor inför det som skulle komma
Nu tänkte jag att jag ska berätta om ett av mina absolut värsta mardrömmar.
En händelse där mina rädslor uppdagas och väldigt ofta påminner mig om att livet är skört. Vad hade vi gjort om det som hände oss, hade gått hela vägen?
Jag har försökt bearbeta händelsen 1000 gånger, men varje gång känns det som att luften går ur mig och jag får svårt att andas.
Jag får ångest. Ibland panikångest när jag minns tillbaka.
Fortfarande än i dag vaknar ångesten till liv när jag tänker på händelsen.
Ensamheten och rädslan att förlora dom jag älskar mest sitter så djupt inom mig att det emellanåt känns overkligt.
Hände det här oss?
Eller drömde jag och min man samma vidriga mardröm.
Den här händelsen hände i Turkiet 1997 och vår dotter var då 3 år gammal.
Det här är händelsen som verkligen skakade om mitt liv på en eftermiddag.
Vi åkte på sista minuten resor så ofta vi bara kunde och då var boendet oftast ospecificerat och vi hade ofta tur med att vi hamnade på fräscha hotell med pool och det tyckte vi var super bra.
Den här gången hamnade vi på ett litet fräscht hotell som var inhägnat och det stod en vakt vid ingången dygnet runt.
100 000 dollar for your girl
Varje dag när vi skulle till stranden eller till staden så gick vi genom en gränd och förbi en speciell restaurang där det satt några män utanför och pratade.
Vi tänkte inte så mycket på det, men så snart de fick syn på oss började dem bjuda pengar för vår lilla blåögda lintott.
100 000 dollar for your girl ropade de och pekade på vår dotter.
She´s not for sale sa vi och gick vidare.
Det började kännas lite olustigt efter tredje dagen.
Budet på vår dotter låg nu uppe mot 1 miljon dollar.
Vi tackade för budet, men hon var självklart inte till salu den här dagen heller.
Vi reagerade inte speciellt mycket kring det som var, eftersom vi trodde att dessa män skojade med oss just för att vår dotter var så ljus. Dem tyckte väl bara att hon var så söt så dom kunde inte låta bli att skoja med oss.
Blåögd lintott
Kvällen innan händelsen var vi på väg till en speciell restaurang som vi hade sett ut kvällen innan. På vägen dit kom det med jämna mellanrum fram Turkar från olika restauranger fram till vår dotter som satt i sin sulky och så började dom klappa och ta på hennes hår.
Det här kanske var helt oskyldigt, men med tanke på vad som hände nästa dag så har jag svårt för att tro att det inte låg något mer bakom.
Vi var på väg till hotellet från stranden och vi bestämde oss för att gå igenom marknaden som låg på vägen till vårt hotell och kika på lite grejer.
Jag minns att det var varmt och att vår dotter satt fastspänd i röda sulkyn som hon hade fått av sin farfar.
Helt plötsligt säger hon att hon inte vill sitta i vagnen, hon vill gå och börjar knäppa loss spänne. Först säger jag nej men sen ångrade jag mig och sa att om hon fick göra det så måste hon hålla handen eller sulkyn.
Min man gick strax bakom oss.
Jag ser till att hon håller min hand, men så ångrade hon sig och ville hålla sulkyn.
Det gick bra, men jag var noga med att lägga min högra hand över hennes vänstra hand på sulkyn.
Chocken
Sen vände jag min blick till vänster för att jag hade sett en parfym som jag ville lukta på som låg kanske en 50 cm ifrån mig.
Jag hann inte ens dit med min lediga hand förrän jag kände hur min dotter ryktes från min hand.
Mitt barn ryktes från min hand!
Vad var det som hände?
En man tog vår dotter under armen och sprang iväg med henne så fort han bara kunde.
Jag hamnade i en chock och kunde inte röra mig.
Inte ett ord sa jag, jag blev så chockad.
Apatisk.
Helt borta.
Det jag sen fick bevittna framför mina egna ögon är något så overkligt att jag mår illa.
Jag ser att min man reagerade snabbt och han sprang ikapp mannen som hade vår dotter under armen.
Precis innan dom kom fram till en korsning får min man tag på mannen och försöker rycka vår dotter ur hans armar och han skriker:
– What do you think you are doing?
Han säger:
– I want to buy her.
– She´s not for sale sa min man igen och fick sedan ett bra grepp på vår dotter så att han fick loss henne från hans armar.
Tänk om min man inte hade reagerat?
Då började jag sakta röra mig mot dom.
Min man var inte glad på mannen så mannen gav sig efter att det samlats en del människor runtom kring oss.
Det vi sen fick se var att bara några meter bort väntade en svart bil på mannen och skyndade sig i den och sedan åkte dom iväg.
Sanningen är den att vår dotter var så nära att bli bortrövad från oss.
Hade mannen lyckats att ta sig in i bilen så hade vår dotter varit borta för alltid.
Bortrövad av en okänd man och jag kan inte ens föreställa mig vad dom hade tänkt att göra med henne.
TÄNK OM?
Vad hade hänt om min man inte hade reagerat så snabbt som han gjorde, vad hade hänt?
Skuldkänslorna sköljer över mig eftersom min egen reaktion plågar mig.
Jag gjorde INGENTING!!
Jag bara stod där som ett fån när denna äckliga man sprang iväg med vår dotter, MIN DOTTER!
Vi levde i förnekelse i flera år
Jag har inget minne från den kvällen, förutom att vi kände oss förföljda i gränden som vi var tvungna att passera till hotellrummet.
Vi kommer hit, men inte längre.
Jag har inga fler minnen från den resan. Min man kommer inte heller ihåg något mer.
Länge har både jag och min man förnekat händelsen, det har liksom inte hänt.
Min man har ofta skojat en del om händelsen och vi båda har liksom slagit bort tanken att det faktiskt hände.
Mannen som tog henne måste ha skojat med oss.
Det låter så sjukt, men så resonerade vi ett bra tag… särskilt min man.
Tack och lov var det inte många dagar kvar tills vi skulle flyga tillbaka till Sverige.
Vi stannade på hotellet eftersom det var inhägnat, det var väl lika bra det.
14 år senare
När jag för första gången nämnde denna händelse till min psykolog (2011) fick jag en enorm panikångestattack.
Jag kunde inte andas och jag skakade i hela kroppen, tårarna rann och jag grät hysteriskt.
Hysteriskt…
Jag kände hat för den hemska sanningen om att det faktiskt finns fruktansvärt elaka människor i världen och jag kände en djup smärta inför det som faktiskt kunde ha hänt!
Det var nog där och då för allra första gången jag insåg vad som faktiskt hände den dagen i Turkiet 1997.
Min chock släppte och jag kunde nu efter alla dessa år se alla detaljer mer tydligt än tidigare, det var som att det svartvita nu fick färg.
Efter samtalet med psykologen pratade jag och min man igenom händelsen igen och vi kunde inse allvaret i händelsen.
Denna händelse plågar mig fortfarande än idag och händelsen har säkert satt sina spår i form av ett överbeskyddande av vår dotter och andra saker.
Nojjig och överbeskyddande mamma
Jag försöker att inte lägga så mycket vikt i det som hände, men det är svårt eftersom händelsen satte osynliga spår och omedvetna beteenden som mamma.
Att vi överbeskyddat vårt barn bland annat.
Guidat, hjälpt och ställt upp på precis allt för att hon ska känna sig så trygg som möjligt.
Verkligheten är jobbig att leva med ibland.
Jag tar inte lätt på det här traumat, det är precis vad det är.
Ett trauma.
Jag har inte riktigt förstått varför jag varit så rädd, nojjig och överbeskyddande hela hennes liv?!
Ja, eller nu efter att traumat så smått börjar läka, så förstår jag.
Någon var ute efter att skada vår familj
Vår smärtsamma upplevelse och rädsla över vad som kunde ha hänt har verkligen påverkat oss i alla dessa år utan att vi riktigt förstått hur.
Att förstå att allt verkligen gick väl är mycket svårt och det tar tid för traumat att läka.
Nu finns det inte längre något roligt i händelsen, nu ser vi klart och tydligt att händelsen hade för avsikt att skada vår lilla familj.
Hjälten som räddade vårt barn
Ett trauma som lade en felaktig grund i vårt föräldraskap.
Ett trauma som ständigt påminde oss om vad som kunde hänt.
Och självklart skapade det oro och rädsla i oss som vi omedvetet har fört över på vårt barn.
Det enda som faktiskt betyder något är att vi har henne hos oss.
Jag är så tacksam för att min man reagerade, blixtsnabbt.
Det är han som är hjälten som räddade mitt barn!
Vårt älskade mirakel barn!’
Det går även att lyssna på podden Inte perfekt, men duger ändå! på Youtube, Podbean, Spotify, Acast, Stitcher och iTunes.
Du hittar podden i vanliga poddappar för Android och Ios.
För att hitta sök ”Ninis74” eller ”Inte perfekt, men duger ändå.”
Glöm inte att prenumerera så att du inte missar några avsnitt och lämna gärna en hälsning när du lyssnat eller läst klart.
