Onaturligt trött, allvarligt sjuk eller gravid?
I det här avsnittet berättar jag om tiden före, under och efter Ljudet av ett hjärta.
Mycket känslor, tårar och tankar kring det lilla hjärtat med extra hjärtslag.
Skulle vi få behålla det älskade knytet?
Välkommen till avsnitt 8 av Inte Perfekt, men duger ändå!
I förra avsnittet berättade jag om vårt bröllop och hur det såg ut i vår lägenhet när vi kom hem.
Vi hittade kalsonger i frysen, ris och knäckebröd i sängen.
Ni fick också lyssna när jag berättade om hur enorm vår längtan efter ett barn var. Här kan du läsa förra avsnittet.
Vi längtade så vi nästan gick sönder, men vi kunde inte fortsätta med att vara deppiga. Det var dags att lägga ännu mera fokus på träning, jobb och så bestämde vi oss för att börja resa.
Vår bröllopsresa
Vi gjorde vår första utlandsresa till Cypern.
Det blev den bröllopsresa som vi aldrig fick chansen att åka på direkt efter bröllopet.
Vi solade och badade i massor, men vart vi än kom så såg vi bebisar, överallt.
På vårt hotell, på markplan intill poolen bodde det en familj med 2 barn.
Dom hade en liten otroligt söt kille som precis hade lärt sig gå + att mamman väntade deras 3:e barn?
Det kunde man se på hennes fantastiskt fina gravidmage.
Vi blev självklart stormförtjusta i lillgrabben och vår längtan efter ett eget barn blev bara större.
Att se denna lillgrabb stappla omkring i poolområdet gjorde inte vår längtan precis mindre.
Jag kunde inte förstå varför inte vi fick barn.
Det gjorde ont i hela min själ.
Jag försökte dölja min besvikelse genom att trycka undan varje känsla.
Det var svårt, men vi hade bestämt oss för att lägga bebisfabriken på is.
Pizza och kebab
Cypern var helt fantastiskt vackert.
Jag hade aldrig varit utomlands förut, så jag tyckte det var paradiset på jorden.
Vi hyrde moppe och åkte till olika stränder.
Utforskade och letade efter små badvikar.
Vi åkte parasailing och hyrde en helikopter som gick på vattnet.
Det blev att vi åt mycket pizza, kebab och toast.
Mamma hit och mamma dit
På den här resan bråkade vi jätte mycket.
Allt kändes så konstigt.
Här försökte vi hitta balansen i hur mycket våra mammor och pappor skulle vara involverade i våra liv. Jag hade knappt någon kontakt med min mamma och pappa, så för mig var det enkelt ur den aspekten.
Han däremot, han var inte van vid att inte ha kontakt med sin mamma.
Han ville ringa mamma, var och varannan dag.
Jag däremot tyckte att han kunde bli mer självständig nu när han var gift med mig.
Vi hade ändå varit gifta i två år.
För mig var det viktigt att han skulle dela allt med mig.
Ibland kunde jag inte alls förstå hans behov att prata med mamma.
Hans mamma gjorde si eller så.
Mamma gjorde maten si eller så.
Hit och dit. osv.
Ni vet hur det kan vara.
Det jag inte riktigt förstod då, var att det kanske var han som var den mer normala av oss.
Hans föräldrar betydde enormt mycket för honom, medan jag inte alls hade något behov av att knyta an till mina.
Kanske berodde det på att jag aldrig hade en relation med mina föräldrar.
Ni som lyssnat på tidigare avsnitt vet hur destruktiv min barndom var, så därför har väl inte mina föräldrar varit min första prioritet i livet.
Tack och lov var resan 14 dagar lång, så att vi hann reda ut ett och annat.
Vi försökte verkligen förstå varandra och lära känna varandra på djupet.
Det var viktigt för oss att hitta svar på massa frågor som vi brottades med.
För tänk om vi mot all förmodan skulle bli med barn, då ville vi ju fokusera på det.
Resan var mycket lärorik måste jag säga.
För oss har det varit enormt nyttigt att komma hemifrån och bara tillbringa tid med varandra.
Bara onormalt trött eller allvarligt sjuk?
Efter ytterligare ett barnlöst år hade vi tappat hoppet om att någonsin få ett eget barn.
Det var sorgligt och totalt knäckande.
Det blev dags för min man att göra lumpen.
Han hade ansökt om frisedel flera gånger eftersom han redan hade en fast tjänst som glasmästare.
Det han ville var att tjäna pengar, men han nekades frisedel och behövde rycka in januari 1994.
Han fick en tjänst i vakten så han tjänstgjorde 24 timmar och så var han ledig 48.
Jag skulle nu bli ensam i vår lägenhet, hur skulle detta gå?
Skulle jag verkligen våga sova själv?
Jag var rädd för att vara själv och så trivdes jag inte ensam över huvud taget.
Flera av mina vänner turades om att sova över hos oss och ibland sov jag över hos svärföräldrarna, just för att jag inte vågade sova själv.
Ca 2 månader efter att han ryckt in i militärtjänsten, blev jag onaturligt trött.
Enormt trött, dygnet runt och jag började tro att jag var allvarligt sjuk.
På den tiden jobbade jag på ett dagis och hade svårt för att hålla ögonen öppna, så trött var jag.
När dom små barnen skulle sova middag, var jag först till att erbjuda mig att ligga hos dom och det gjorde jag… sovandes.
Min anställning på dagiset började gå mot sitt slut och samma dag jag slutade på dagiset blev jag sjuk.
Jag fick mig en ordentlig förkylning och nu passade jag på att sova hela dagarna och nätterna.
Dom dagar min älskade var hemma brukade vi titta på videofilmer, men jag lyckades aldrig hålla mina ögon öppna.
I början av filmen, direkt efter att Warner Bro video presents hade visats så somnade jag bums.
Warner bro video presents … snark.
Han hade precis gjort fältveckan och jag kunde inte förstå min trötthet.
Jag minns att jag och en tjej som heter Maria satt och tittade på en disneyfilm en kväll och plötsligt blev jag så sugen på vattenmelon.
Jag fattade ingenting.
Det här var inte likt mig, plus att det var mitt i vintern.
Var jag verkligen gravid?
Jag var ca 6 veckor sen med min mens och jag hade bestämt mig för att inte kolla om jag var gravid, vi hade ju släppt det här med att skaffa barn.
Nu skulle vi tjäna pengar och lägga ner energin på resor och annat.
Så nej, tanken fanns inte att jag skulle kissa på en sticka.
Det var inget nytt för mig att känna av massa gravidsymptom, trots att jag inte var gravid.
Jag hade ju varit utan min mens i 7 månader utan att vara gravid, så det här var ännu ett spratt kroppen spelade med mig.
Det som kändes annorlunda mot alla andra ”falska” graviditeter var att jag var konstant otroligt trött.
Dagen efter övertalade Maria mig att åka till mödravårdscentralen för att kolla om jag var gravid.
Andra alternativet var att jag skulle söka läkare, eftersom det jag upplevde var inte normalt.
Dagbok 10 mars 1994.
I går klockan 9.43 tog jag och Maria bussen ner till mödravårdscentralen för att kolla om jag var gravid.
Vi satte oss i väntrummet och väntade på att en sköterska skulle komma och ta min kissburk som jag hade med mig.
Efter en stund kom en dam och sa att det var min tur och vi gick in.
Jag fick fylla i en lapp med namn, personnummer, sista mens datum som by the Way var 24 januari.
Sedan sa sköterskan att dom skulle sätta i en sticka i muggen och så skulle vi vänta 5 minuter.
Redan efter 2 minuter vände jag mig om och tittade på stickan och till min förvåning såg jag att det var 2 sträck.
Jag frågade genast vad det betydde, precis som om jag inte visste.
Jag hade ju gjort detta ett antal gånger tidigare.
Men i alla fall… jag frågade henne och hon svarade att jag definitivt var gravid.
Vi skulle ändå vänta ut dessa 5 minuter för säkerhets skull.
Jag började gråta och Maria kramade om mig, samtidigt kom en annan barnmorska in och sa grattis och då förstod jag att jag var gravid.
Det låg en liten bebis i magen.
Eftersom jag grät så mycket, så frågade barnmorskan om det var planerat och jag svarade OM… Ja, absolut!… Definitivt.
Ja, så som vi längtat.
Är detta verkligen sant?
Är det okej att luras?
Efter mötet med barnmorskan strosade jag i centrum och tittade på alla dessa mini kläder som jag nu behövde köpa till vårt barn.
Det var en så overklig känsla, men härlig.
Vi skulle äntligen efter 3 år bli föräldrar, vågar jag ens tro på att det är sant?
Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, men jag gick runt på Åhléns barnavdelning med ett leende på läpparna och så köpte jag en pytte liten vit hjälmmössa och en vit sparkdräkt och slog in det som en present tillsammans med en godispåse som min man skulle få senare på kvällen.
Näst efter Maria fick min mamma veta att hon skulle bli mormor.
Hon blev glad, men samtidigt väldigt oroligt eftersom jag tränade så mycket på den tiden.
Min pappa blev ”väl” glad, har jag skrivit. ( Fy vad tråkigt det var att läsa det… )
Men så står det faktiskt i min dagbok och då måste jag väl ha upplevt det som att han inte riktigt blev glad för min skull.
Egentligen skulle min man fått höra nyheten först av alla.
Men jag fick inte tag på honom eftersom han var i sin vakttjänst, men han skulle ju komma hem till kvällen och få sig en ordentlig överraskning.
Jag var ju tvungen att berätta för någon om miraklet jag bar på.
Därför fick min mamma och pappa veta det först.
Det här var inget att skämta om!
När den blivande pappan kom hem hade jag lagt mig i sängen och jag väntade ivrigt på honom.
Jag ville berätta direkt, men jag hade ju en liten överraskning till honom först, jag skulle lura honom.
Han kom in i sovrummet där jag låg med ansiktet i kudden och låtsades vara jätte ledsen. Det första han frågade var om jag var gravid.
Jag höll masken, såg ledsen ut och jag ansträngde mig verkligen för att inte avslöja mig för mycket.
Jag tog fram presenten och sa att det var en tröstpresent.
Under tiden han öppnade paketet tittade han på mig och när han såg sparkdräkten och mössan sken han upp som solen.
Han såg väldigt förvirrad ut och till sist fattade han varför babykläderna låg där. Han blev överlycklig och vi kramades länge.
Helt plötsligt frågade han mig om jag var absolut säker?
Han klargjorde för mig att det här inte var något att skämta om.
Jag var tvungen att hämta lappen från barnmorskan och visa honom, då sa han att han fick en stor klump i halsen. Så lycklig.
Han tog en snabb dusch och sedan skulle vi hem till hans föräldrar för att berätta om miraklet.
Svärmor studsade fram och tillbaka mellan hallen och köket.
Hon kunde inte tro sina öron.
Hur hans pappa reagerade kommer jag inte ihåg, men jag minns att han inte var hemma när vi berättade.
Cypern igen
Tiden gick och min trötthet höll i sig, jag kan inte ha varit en rolig person att vara med.
Vi åkte till Cypern igen en andra gång när jag var i vecka 26.
Min svägerska hade redan åkt ner med några av hennes vänner och vi tänkte överraska dem.
Och det gjorde vi.
Vi tyckte det var jätte kul att överraska dom, men det var inga glada miner vi möttes av. Efter ett tag tyckte dom också att det var hur mysigt som helst att vi kom.
I solen var det underbart.
När jag låg stilla i min solstol och försökte sola min bebismage, så reagerade bebisen med att sparka och knuffas riktigt ordentligt.
Bebisen var väl inte lika förtjust.
Antingen blev det för ljust eller så blev det för varmt för bebisen, så jag fick sola med handduken på magen eller ligga i skuggan.
Då slutade bebisen att sparkas och verkade må hur bra som helst.
Kielkryssning
Till hösten åkte vi på en kryssning till Kiel med svärföräldrarna.
Det var en konstig atmosfär kring dom och vi kunde inte lista ut vad det var för fel på dom.
Svärfar var gulligare än någonsin mot svärmor och han köpte saker och blommor till henne.
Vi fattade ingenting.
Den 14 september fick vi veta vad det berodde på.
Dom skulle skilja sig och det kom som en chock för oss.
Nu vet jag inte om det är möjligt att bebisen i magen kunde reagera så starkt på att vi mådde dåligt efter skilsmässobeskedet.
Vår bebis hjärta började slå extra slag.
Det upptäckte barnmorskan på ett besök.
Ljudet av ett hjärta
Så här skrev jag den 16 oktober 1994
Älskade bebis.
Du skrämde mamma och pappa något fruktansvärt.
Det var den 16 september och vi var på kontroll hos barnmorskan.
Jag var gravid i vecka 34.
Barnmorskan hörde att ditt lilla hjärta slog extra slag, vilket den inte ska göra.
Så hon skickade upp mig till förlossningen för att checka läget på ditt lilla hjärta.
Jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar.
Tårarna rann hela vägen till en blomsteraffär där jag frågade om jag fick låna telefonen och ringa din pappa.
Han skulle skynda sig till förlossningen så snart han bara kunde.
Sedan satte jag mig på bussen till förlossningen och grät hela vägen till väntrummet.
Jag satte mig ner och smekte min mage. Snälla säg att det inte är något fel.
Snälla Gud, låt bebisen få leva.
Din pappa rusade in i väntrummet och jag förklarade för honom att hjärtat slog oregelbundet, men att jag inte visste mer.
När en barnmorska äntligen kallade in mig så kikade vi på ditt hjärta i monitorn.
Hon pekade på ditt lilla hjärta, men sa inget mer.
Hon var osäker och behövde konsultera med en specialist.
Det tråkiga var att det inte fanns någon specialist på plats.
Alla var på kurs, så vi fick inte veta något mer den dagen.
Vi skulle nu få gå och vänta en vecka, en vecka för att få besked.
Vi var så oroliga och vi var övertygade om att vi nu skulle förlora vårt barn.
Hoppet om att allt skulle bli bra kändes oändligt långt borta.
Jag förstår inte att man får göra så här.
Skicka hem oss utan att tala om vad det var för fel.
Katastroftankar och babybegravning
Det blev mörkt inom mig och jag vågade inte hoppas alls.
Jag hade katastroftankar flera gången per dag och jag planerade till och med barnets begravning i huvudet.
Jag vek ihop kläderna som jag hade köpt.
La undan dem, eftersom jag var säker på att vi inte skulle behöva dom.
När dagen kom då vi skulle till specialisten så hade jag inte mycket hopp i mitt hjärta.
Jag var så ledsen och hade svårt för att se att allt skulle se bra ut.
Lever bebisen ens?
När specialisten tittade på hjärta så förklarade hon att hjärtat var något omoget. Därför kunde det spela ett litet spratt då och då.
Det fanns inget att oroa sig för.
Hjärtat skulle förmodligen återställa sig efter eller i samband med förlossningen.
Det var svårt att tro att det var sant.
Här hade vi gått och oroat oss i en vecka, i onödan.
För oss var det en riktigt tung vecka.
Äntligen kunde vi pusta ut.
Ja, eller nästan.
Än var inte bebisen i mina armar.
Vi hade en väldigt stor vänskapskrets i vår ungdom och det var många som väntade ivrigt på att vårt barn skulle födas.
Dagboksanteckning
Kära dagbok 14 oktober 1994
Snuttis, älskade bebis.
Mamma saknar dig och längtar efter att få hålla om dig.
Det är 3 veckor kvar tills du ska komma, men jag önskar att du kom lite tidigare. Men bara om du mår bra och det inte är fara för ditt liv.
Tiden går så sakta nu när tiden närmar sig.
Alla väntar ivrigt på dig.
Mina kompisar har redan köpt så mycket fint till dig.
Minna har hjälpt till att klä om din vagn.
Johanna har sytt jätte fina lakan och påslakan till dig och Maria har gett oss skötbord och mycket annat.
Det ligger så mycket kläder i din byrålåda som mina vänner har köpt till dig.
Du kommer aldrig behöva frysa eller gå i samma kläder mer än någon timma åt gången.
Så efterlängtad är du lilla bebis.
Du är så välkommen till denna värld, alla älskar dig redan.
Havandeskapsförgiftning
Några dagar innan bebisen kom så fick jag läggas in på observation.
Jag hade ont i huvudet, högt blodtryck och äggvita i urinen.
En lindrig havandeskapsförgiftning konstaterades och jag var tvungen att lita på det som läkarna sa. Det var mycket oroande och katastroftankarna satte igång direkt.
Vad skulle hända nu?
Jag var 20 år och på den tiden fanns det varken mobiler eller Google så att man hade kunde googla sig fram till vad det egentligen var för fel på mig.
Dagen innan bebisen kom fick jag åka hem på permission.
Det kändes otroligt härligt. Nu var det inte långt kvar.
Det jag inte visste var att bebisen hade bestämt sig för att komma 10 dagar tidigare än beräknat.
Jag var fortfarande inskriven på förlossningen, när vi kom tillbaka för att föda.
Så här gick det till när lillan kom till världen:
Jag vaknade strax efter 10.00 på morgonen och kände att jag hade mensvärk.
Helt förvånad och yr i nattmössan kom jag på att jag var ju gravid, så jag kunde inte få min mens nu.
Det var värkarna som hade börjat.
Jag åt frukost och därefter bäddade jag i ordning vaggan med spjälskydd, lakan och täcke.
Jag rättade även till några gosedjur som låg vid fotändan.
Det var 10 dagar kvar till beräknat datum, så jag började städa och dona i lägenheten.
Jag tog även en långpromenad mellan värkarna.
Jag hade fnatt på kokt potatis mosad i massa smör och till det ville jag ha stekt falukorv, aromat och en klick ketchup.
Det gjorde jag till lunch även denna dag.
Eld i rumpan
Tiden gick och värkarna kom allt oftare.
När tiden närmade sig 16.00, så skulle jag duscha och göra mig i ordning.
Min man kom hem 17.00.
Han åt sin pasta och sedan gick vi till svärföräldrarna för att låna bilen.
Det kunde faktiskt vara dagen då vi skulle bli föräldrar.
Jag ringde förlossningen och berättade att jag hade 4 minuter mellan värkarna och jag undrade när det var dags att åka in?
Som svar fick jag att jag kunde åka upp när jag kände att jag inte orkade så mycket mer och ville ha bedövning.
Jag tyckte väl att jag skulle orka några timmar till, så ont gjorde det inte.
Plötsligt fick min man eld i rumpan och vi åkte iväg med ilfart…
Gissa vart?
Jo, till hans heliga gym. Han skulle styrketräna precis som han gjorde alla andra fredagar innan vi skulle till kyrkan.
Det fanns inget som kunde rubba det, inte ens en bebis som var på väg.
Jag sa att jag hade hyfsat kraftiga värkar, men han tyckte att jag var alldeles för lugn för att föda just den här kvällen.
Sagt och gjort så åkte vi till gymmet.
Där satt jag och hanterade värkarna som kom allt kraftigare och tätare.
Jag var aningen lös i magen så jag sprang på toa med jämna mellanrum och försökte räkna mellan värkarna.
Tiden rann iväg, klockan blev snart 19.30.
Nu gjorde han sig i ordning för att vi skulle ge oss iväg till Pingstkyrkan och skulle vara där 20.00.
Shit, hon ska föda
Värkarna blev ännu kraftigare under bilfärden till kyrkan.
Jag kommer inte ihåg något av vad som hände den kvällen. Min tid och uppmärksamhet gick till att andas djupt och fokusera på annat så att det inte gjorde så fruktansvärt ont.
Vi hade planer på att gå på bio efter kyrkan, men jag kände att det inte var läge. Nu fick det räcka och jag sa till mannen att vi var tvungna att åka upp, NU!
Han såg lite tveksam ut, men helt plötsligt slog det honom.
Shit hon ska föda.
Klockan hann bli 20.30.
Vi satte oss i bilen och han fick ringa till förlossningen för att tala om att vi nu var på väg in.
Fem i nio var vi framme och inne på inskrivningsrummet kopplade de på CTG.
Akta skinnfåtöljen
Tio minuter senare gick vattnet.
Jag satt i en ny skinnfåtölj när vattnet gick. Sköterskan fick panik och hämtade papper för att skydda den nya fåtöljen.
Under tiden kom en annan sköterska in och ville känna efter om jag hade öppnats något och det hade jag, 9 cm.
Sköterskan som var lugn sa med en vänlig röst att det var dags att föda nu.
Då fick jag panik, nu ville jag inte mer. Hjälp kommer det att göra mer ont?
Jag började gråta och sa att jag inte ville vara med längre.
Hon svarade att det kanske var lite för sent att ångra sig, barnet ville ut.
Barnmorskan körde mig till ett annat rum och då fick jag hoppa upp på sängen och det var absolut inget tal om smärtlindring, det var för sent.
Det lilla jag fick i mig av lustgas var det enda jag fick mot smärtan.
Jag andades in lustgas max 3 gånger, eftersom det kändes bättre att krama om masken jättehårt i handen.
Jag tänkte inte släppa den, förrän bebisen var ute.
Hur tänkte han där?
Efter några krystvärkar sa sköterskan att huvudet på bebisen syntes och hon frågade om min man ville se och det ville han.
Han tyckte sig se håret på barnet.
Han kom tillbaka och undrade om jag ville ha hjälp med att få av mitt hårspänne som höll håret borta från ansiktet, men det ville jag ju inte.
Hur tänkte han här?
Jag muttrade och sa att jag ville ha håret uppsatt.
Efter en liten stund frågade sköterskan om han ville se när bebisen kom ut.
Det ville han.
Efteråt har jag fått höra att första gången han kikade på babyns hår hade han tittat fel.
Ursäkta, men iu hur fel kan det bli?
När han PÅ RIKTIGT hade sett bebisens huvud kom han fram till mig.
Lutade sig framåt och sa att han nu var absolut säker på att det var en dotter vi skulle få.
Och visst var det så.
En flicka
Hon föddes 28 oktober
kl.22.21 och det var en fredag.
Hon var 48 cm lång och vägde 3030 gram.
Barnläkare tillkallades för att kontrollera hennes hjärta och allt såg fint ut.
Det fanns inga spår av varken extra slag eller omognad.
Det var en helt fantastiskt känsla.
Allt hade gått så fort och så smidigt.
Tack gode Gud!
Efter att vi gått lite te och mackor flyttades vi till BB avdelningen.
Jag och min efterlängtade dotter fick åka rullstol upp till avdelningen.
Den nyblivna pappan fick tyvärr åka hem över natten eftersom det var fullt på BB avdelningen.
Jag kunde inte tro att det var sant.
Hon är min… och hans.
Helt perfekt och alldeles fantastisk.
Tänk att jag hade mitt barn på bröstet.
Jag ville inte lämna ifrån mig mitt barn även om jag behövde sova en stund.
Men till sist var jag tvungen att lämna över det lilla knytet till en sköterska så att jag kunde vila en stund.
Det tog inte lång tid förrän hon kom tillbaka med en jätte ledsen tjej och sa:
Hon vill nog ha sin mamma.
Mamma, hon ville ha sin mamma.
Jag studerade varje finger och varje tå.
Hon var alldeles perfekt.
Jag gick runt i korridoren och satt en stund i TV: rummet med min dotter vid bröstet.
Vilken fantastisk känsla.
Vilket mirakel.
