Inte perfekt men duger ändå – Läs här

Det här är texten till mitt första avsnitt av Inte perfekt men duger ändå.
Vill du hellre lyssna på podden så går det att lyssna på – Inte perfekt men duger ändå på Youtube, Podbean, Spotify, Acast, Stitcher och iTunes.
Du hittar även podden i vanliga poddappar för Android och Ios.
För att hitta sök ”Ninis74” eller ”Inte perfekt men duger ändå.”

Hej och hjärtligt välkommen till min efterlängtade podd.

Iden till att jag skulle starta en podd och där berätta om mitt liv, kom för ca 7 veckor sen. Tanken om att skriva en bok den har den har funnits mer än 10 år.

Eftersom jag varit svårt sjuk i min utmattning så har jag varken kunnat eller orkat att ta tag i vad som krävs för att skriva en bok, det var då min man kom på den briljanta iden att jag istället skulle starta en podd och där berätta om mitt liv. Så på den vägen är det.

( Ni kommer säkerligen att höra min assistent, både snarka och tassa omkring i bakgrunden, hoppas att hon inte stör för mycket.
Lazy är vår lilla Jack russell blandis som dottern kallar för promenadlimpan. Inte för att hon är speciellt tjock utan för att hon ser ut som en söt liten vandrande limpa.)

Varför jag valde det namnet på podden beror på att jag hela mitt liv har strävat efter perfektion.
Jag trodde att jag behövde vara perfekt för att bli omtyckt. Ha perfekt utseende och helst vara så där perfekt smal för att få uppmärksamhet. Och till och med prata på ett perfekt sätt för att någon överhuvudtaget skulle vilja lyssna på mig.

I hela mitt liv har jag gått med en känsla av att aldrig riktigt räcka till, oavsett hur bra jag presterar.
En gnagande känsla av att inget jag gör blev blir bra nog och att jag hela tiden ska prestera mer, mer, mer och bättre. Att jag aldrig riktigt känt mig riktigt nöjd, tär mig på insidan.

Att duga för mig har alltid handlat om prestation. Att kunna prestera på topp oavsett hur jag mår. Varken jag vill det eller inte.

Jag trodde helt enkelt att jag hade ruskigt bra karaktär eftersom jag kunde prestera även när det inte kändes bra, och det, det var för mig en väl presterande, älskvärd och lyckad människa, en människa som heter duga. Tänk så fel jag hade!

 Jag kämpar fortfarande med min självkänsla. Men har smått börjat inse att duga för mig, det handlar om en inre övertygelse, en känsla av att jag verkligen duger, är älskad och accepterad för den person jag är, inte för hur jag ser ut eller hur bra jag presterar.

Jag kämpar med att den inre jag, som verkligen är jag faktiskt är okej och att jag är viktig även när jag inte gör massa saker.
Det är inte prestation, perfekt utseende och jojobantning som gör mig lycklig, så jag måste lära mig att förstå att jag duger ändå.

Tanken är att jag i podden ska berätta om min uppväxt i en familj med både psykiska och fysiska övergrepp.  I min barndom fick jag ofta höra hur oönskad jag var. Att jag inte skulle tro att jag var något. Och att jag minsann inte skulle tro att jag kunde bli något för den delen heller.
Att min pappa skulle ha spytt på min mamma när jag blev till är nog det absolut jobbigaste jag hört i hela mitt liv. Så med det sagt, är det väl inte så konstigt om jag fortfarande känner mig aningen osäker.

Min tidiga barndom har satt väldigt djupa spår i mig. Och självklart har mycket av det som jag varit med om format mig till den människa jag är idag. Med tanke på vad jag varit med om så är jag är enormt tacksam för att jag förstod att rymma hemifrån när jag var 13 år gammal. Vem vet hur det annars hade slutat?

Det jag inte visste var att allt jag varit med om skulle komma ikapp mig, men när och hur, det visste jag inte.

Jag kommer också att berätta om hur utmattningssyndrom och stress som på olika sätt påverkat mig och hur jag envist försökte jobba mig frisk.
Jag förstod inte att jag var allvarligt sjuk förrän 3 olika läkare övertygat mig om att det var dags för vila och återhämtning på heltid.

Jag förstod verkligen inte hur allvarligt det var. Jag riskerade ärligt talat att dö i stress och utmattningen om jag inte tog läkarnas rekommendation på allvar. Snacka om att jag var envis.

Livet har för mig handlat om att jobba, renovera hus, jobba lite till så att vi i framtiden skulle kunna resa jorden runt. Samtidigt som jag strävade efter att vara en så perfekt fru som möjligt. Jag längtade efter en stor familj med många barn, gemenskap och glädje, allt det som inte jag fick som barn.

Jag tror ärligt att Mitt liv går ut på att hjälpa andra människor oavsett om jag känner dem eller inte. Att få hjälpa människor praktiskt, genom tid och uppmuntran, men också ekonomiskt är lycka för mig.

Men så blev jag sjuk.
Helt plötsligt kunde jag inte längre hjälpa människor på det sättet som jag var van vid. Det var då som jag fick mig en smärre chock.
Jag fick se att människor inte alls var som jag.
Det var inte lika självklart för andra att hjälpa mig som det var för mig att hjälpa dem.
 Det var då, när livet serverade mig något annat än det jag själv hade serverat, det var då besvikelsen och ilskan kom fram.
Varför? Vad hade jag gjort för fel? Vad har jag missat? Är inte jag värd att tas omhand?

Att bli mamma till en dotter är det bästa som hänt mig, men också bland det absolut tuffaste. När vårt barn i tidig tonår började må dåligt i samband med att hennes morfar, farmor och farfar dog i cancer, så förändrades våra liv dramatiskt. Hon ville inte leva längre och hamnade i en djup depression och har ända sen dess haft otroligt mycket ångest. Hon började strax därefter att skära sig. Hon ville få bukt på den inre fruktansvärt intensiva obehag av ångest som hon kände på insidan.

Jag minns att min enda önskan i livet var att någon, vem som helst som hade erfarenhet av självskadande och ångestproblematik hade gett oss tips och stöd.

Men det fanns ingen.

Nu vill jag berätta för andra mammor och pappor om hur det kan vara.
Och vad man kan göra för att hjälpa sitt barn som mår så dåligt.
Det här är kanske en av de tuffaste sakerna en förälder kan vara med om, så därför tror jag att det kan vara bra att prata om det i podden.

Hon är nu 25 år gammal, har fått diagnosen Borderline.
Hon lider fortfarande av jobbig ångest. Emellanåt är ångesten väldigt tuff för henne att härda ut. Självskadebeteendet finns tyvärr fortfarande med i bilden.
Tanken är att hon och jag tillsammans här i podden ska prata om den absolut tuffaste tiden i våra liv. Men det blir ett senare avsnitt.

Sedan 2002 har jag gjort en lång inre resa, en resa som fortfarande än idag handlar om att jag måste ta hand om mig själv, först. Ni som flugit vet att vid en olycka så måste man först ta på syrgasmasken på sig själv innan man hjälper någon annan.
Den bilden talar klart och tydligt om att ta hand om sig själv först, så att man sen kan hjälpa en annan människa. För mig har det inte riktigt fungerat så i livet, jag har hjälpt och fortfarande hjälper alla andra men inte mig själv.  Varför?
Jag måste hitta mig själv och jag måste lära mig att älska mig själv, ta hand om mig själv utan att ständigt plågas av dåligt samvete.

Förut var det extremt viktigt för mig att visa mig stark, då kunde liksom ingen komma åt mig på insidan. Jag trodde att jag på nåt sätt lyckats att resa upp en mur runt mitt hjärta. Ingen skulle längre kunna klampa in i mitt hjärta med smutsiga skor igen. Jag skulle minsann skydda mig själv från andra människor.

Men den muren rasade och omvärlden fick se att också jag, den här tjejen kunde gå sönder. En helt vanlig tjej, som behöver bli sedd, uppmuntrad och älskad, precis som vilken människa som helst.
Att bli älskad för den jag är och inte för vad jag gör.

Kanske var det tredje gången gillt.
Fatta att jag behövde gå in i väggen 3 gånger. Den tredje gången gick jag in i väggen med buller och bång. Så hårt att det blev ett hål rakt igenom väggen och jag blev allvarligt skadad på köpet.
Nu försöker jag krypa mig fram så att jag kan komma ut på andra sidan.
Erfarenheten gör ont.
Det har varit nödvändigt för mig att inse att jag inte är odödlig, oersättlig och att livet faktiskt fortsätter oavsett om jag finns eller inte.

Att vara stark var viktigt för mig, men inte längre
Jag blev allvarligt skadad, men nu är jag sakta men säkert på väg mot nya äventyr.

Jag har fått perspektiv på mitt liv.Min resa mot välmående och lycka har bara börjat.
Det ska bli spännande att lära känna mig själv på riktigt. Och så småningom ska jag också kunna säga till mig själv, som jag sagt till så många andra.
Inte Perfekt, men duger ändå.

I nästa avsnitt kommer jag att berätta om min tidiga barndom.
Jag ställer några jobbiga frågor till min mamma om min uppväxt. Och så kommer jag även berätta om några traumatiska händelser från att jag var riktigt liten.

Det här är min berättelse och ingen kan ta den ifrån mig.

Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig, så finns jag mestadels på Instagram under namnet Ninis74.
Det går även bra att maila mig på info @ ninis74.nu.

Tack!