Hur har jag det egentligen?
Jo, bara bra brukar jag säga och det kan det ju vara emellanåt.
Jag vill vara mycket för mig själv, behöver ha lugnet utifrån för att finna någorlunda lugn på insidan…insjunken i mina egna tankar, min egen lilla värld som jag inte trivs i alls. 

Den kan ju var farlig, den kan även vara lite skrämmande ibland,
men hur ska jag någonsin lära känna mig själv om jag inte har egen tid och
får reflektera kring det jag gått och går igenom?
Jag behöver mycket lugn och ro… 
Det är en fråga jag ställer till mig nu?
Borde funderat kring detta såå mycket tidigare.
Efter alla dessa år… när jag inser att åren bara rullat på….



Jag kom till insikt om en grej igår och det kändes lite skrämmande. 
GIVE YOURSELF A BREAK! 
Jag måste sluta titta tillbaka på hur jag var förut och fokusera på den jag blivit
och börja jobba med mig själv utifrån den förmåga och den kraft jag har nu. 
Självklart låter det hur klyschigt som helst och är betydligt svårare i praktiken än i mina tankar,
i mina tankar kan jag självklart bemästra det mesta.. 
Eller lite i alla fall… 



Ännu en tanke…
Tänk om jag aldrig mer kan jobba ?!  
Det gjorde inte riktigt lika ont att tänka tanken längre… 
Det känns som att jag kämpat så länge att jag någonstans inom mig börjat acceptera
att jag är dålig, sen kommer jag säkert aldrig att acceptera mitt ”handikapp”
( lika bra att erkänna) ja, det är ett handikapp att inte fungera som vanligt, att dagligen ha ångest, trötthet, sömnproblem och värk är ett handikapp i allra högsta grad och jag som hela tiden gått runt och förnekat detta tråkiga tillstånd, i 4 år har jag snart kämpat emot mig själv!!!!  
När ska jag bli lite hygglig mot mig själv? 
Gud hjälp mig.. att inse att jag också förtjänar lugn och ro i min själ.



Är detta en del av vägen till acceptans eller är det ännu ett rop på återhämtning till den jag var?
Jag måste erkänna att jag gärna vill tillbaka till den jag var, för jag var framgångsrik, ja, jag var ju det.
Jag älskade mina jobb och massa andra åtaganden…
 Hur kunde jag i så fall vara så himla blind att jag körde rakt in i betongväggen 3 gånger?
Sista väggen var lite tjockare än de andra… Konsekvenserna blev allvarliga även om jag än idag har svårt att se och förstå vad som egentligen hände?! 
Just ja… 
Jag var ju den odödliga stålkvinnan med läderbyxorna.
Och nu är jag bara… jag!

17 maj 2026
Här kommer en låt som jag skrivit. 
Det är från just denna tiden då jag kämpade med många frågor och var så förtvivlad.
Mer av vår musik, hittar du på Youtube eller i bloggen HÄR
 

Melodisk rock -Steel Woman – Christian Music

Verse 1
I thought I had to be perfect to be seen,
chasing attention, sharp edges, pristine.
Spoke every word like it had to be right,
hiding my pain just to stay in the light.
Is this acceptance or a pull to my past?
Back to the version that seemed built to last.
Successful, carried it all—
So how did I run into every wall?

Pre-Chorus
God, help me soften, help me release,
Teach me that I am still worthy of peace.

Chorus
I’m already enough, even when I fall,
Not just in the moments I’m giving my all.
Not perfection, not what I achieve,
But in who I am when there’s nothing to prove or to be.

Lyrics: Nina Böhm
Music: AI

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *