Hela helgen har jag tryckt i mig massa chips och godis, varför?! 

Jag har funderat lite och orsaken till mitt moffande är ångest ! Ångesten tar över och den dämpas inte förrän jag är proppmätt på skit och mår skit över att jag åt massa skräpmat. 
Den andra ångesten får jag bara genomlida utan en massa moff moff ( dvs när jag inte äter massa onyttigt) , men då får jag kämpa mot känslan av obehag utan att koppla det till mat och därför är det lättare att äta för då vet jag varför jag mår dåligt när jag mår illa av skiten! Ursäkta språket, men hur kommer man vidare? Vill inte älta detta resten av mitt liv!

Känslan av att vara proppmätt på godis är äcklig, men så mycket lättare att hantera än tomhetskänslan som ångesten annars lever på….. 
Var tvungen att skriva av mig lite…. Vad kan jag göra i stället?  Kram
Puss & Kram
Nina
ninis74
info@ninis74.nu

En tanke på “Äta eller inte äta?”

  1. Här är en till som vill äta nyttigare! Hur mycket sötsaker jag stoppar i mig hör totalt samman med hur mycket ångest jag har/hur stressad jag är/hur trött jag är. I stunden känns det helt nödvändigt för att jag ska bli tillräckligt pigg/tillräckligt lugn/kunna hantera jobbig känsla. Men på sikt tror jag bara att jag stressar min kropp mer med dessa blodsockerhöjningar. Jag har nystartat (idag!) med att äta nyttigare. Den enda strategi jag har är att alltid ha tuggummi i närheten och när suget känns övermäktigt så måste jag alltid tugga ett tuggummi först och jag hoppas att toksuget ska försvinna… och tänka att jag vill stärka min kropp nu.

    Jag vet inte själv heller. Det lätta (men oj så svåra!) svaret är väl att sträva efter ett liv som inte ger lika mycket ångest. Sötsaksmofflandet är ju ett symptom på någonting annat, att någonting inte är bra och det försvinner ju inte bara för att jag slutar att tröstäta. Mitt tröstätande/stressätande hänger ihop med hur mycket press och krav, även de diffusa, jag upplever på mig jämfört med min upplevda förmåga att klara av det. Strävan efter den där balansen, där jag känner att jag har att ge det som krävs med råge. Oj så svårt.

    Nej, inga svar från mig, bara svammel. Jag är less på att gå upp i vikt nu! (jag har varit duktig länge på att inte bry mig och inte prioritera detta eftersom det känts som om jag då lätt kunnat vända ångesten mot maten då, även utan att ha en ätstörd historia.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *