Det tråkiga med att läsa är att jag inte kommer ihåg det jag läser. Känner igen mig i vissa saker och hinner reflektera lite kort, men sen är allt borta.
Det är som att hjärnan inte orkar lagra information. Datorn är full!
Jag kan alltså läsa en stund och sedan försvinner jag in i en helt annan värld utanför boken, koncentrationen är inte alls vad den borde.
Det är så frustrerande, då jag vill !
JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL !
Skulle någon fråga mig strax efter vad jag läst skulle jag endast komma ihåg att det var nåt om smärta, trötthet, skor, kläder eller nåt liknande, du får alltså ingen vidare utformning på det jag läst, för jag minns inte och kan inte forma det i ord. Så otroligt sorgligt.
Måste dock få säga att för ett år sedan kunde jag inte ens öppna en bok utan att få panikångest, jag fullständigt ballade ur, jag började gråta och fick hjärtklappning. Så jag är (om än bara lite) glad över att kunna öppna en bok och läsa även om det inte fastnar så mycket.
Min erfarenhet har blivit att när jag känner paniken eller ångesten komma över mig ska
boken inte öppnas eller så ska jag omedelbart sluta läsa
för att paniken inte ska bli värre, men den här lärdomen tillämpar jag inte alltid, då jag förstått att jag är fruktansvärt envis och ger mig inte även om det känns jobbig, men jag har förstått att det bara blir värre, ångesten ökar och jag kan fullkomligt kollapsa i trötthet om jag inte lyssnar på kroppen när den säger ifrån. Det är ju det som är det svåra… Men jag kämpar med att inte vara så envis….
Något är ju fel!
samt att jag lär mig att leva med de begränsningar och styrkor jag har, UTAN att bli frustrerad hela tiden när inte allt går som jag vill eller när tröttheten fullkomligt förlamar mig.
Nina
Det låter som att vi är inne på likartade spår för 2014, jag hoppas att din önskan blir uppfylld!
Kunde vara jag som skrivit ditt inlägg!
Jag är precis likadan. Fattar inte det jag läser om texten är lite längre, för stunden kan jag oftast förstå men när jag vänt blad är det borta!
Otroligt frustrerande för en bokmal!
Lyckdes dock på semestern lösa ett helt dock litet korsord, så jag får väl tro att det blivit lite bättre.
Sakta sakta ska vi nog fixa det!
Kram / Madelene G
Det du skrivit i ett tidigare inlägg, att acceptera att saker och ting är som de är, är det viktigaste steget på väg mot tillfrisknande, tror jag. Jag tror inte att jag skulle ha återhämtat mig så dnabbt som jag har gjort om jag inte hade lyckats acceptera läget ganska snabbt.
Om du inte redan har kommit i kontakt med mindfulness så vil jag verkligen rekommendera det! Jag fick i våas chansen att gå en åttaveckorskurs genom landstinget och det var guld värt. Mindfulness handlar just om acceptans, avslappning och att bli uppmärksam på det som känns/händer i kroppen just nu. Jag kan tänka mig att det kan vara till hjälp att lära sig tolka kroppens tidiga signaler vid smärtproblemtik också, för att kanske slippa överbelastning, med de följder det får.
Jag önskar dig lycka till på din väg! Tack för besöket på min blogg. Gott nytt år till dig med!
Känner SÅ igen mig i det du skriver om läsning. Inte panikångesten dock, men jag kommer inte alls ihåg vad jag läser, och för det mesta är det ingen idé att ens öppna en bok, för det bara går inte att läsa. Men om jag ändå lyckas ta mig igenom en bok har jag absolut ingen aning om efteråt vad den handlade om. Och jag som varit en riktig bokmal. Jag känner inte igen mig själv alls, och det är väldigt svårt att acceptera. Kram! ♥
Precis så har det varit för mej också och är ibland fortfarande. Jag måste ha helt lugnt runt mej för att kunna ta till mej en text och då är det 13 år sedan jag blev frisk från min utbrändhet. Så sviterna sitter i kan man väl säga…