Avsnitt 16 av Inte Perfekt, men duger ändå!

I förra avsnittet berättade jag om min värsta sommar hittills.
En sommar som började med cancerbesked från min pappa och därefter var jag tvungen att sakta men säkert börja släppa taget om min älskade far. Min pappa som jag inte visste speciellt mycket om.

Att på det här vidriga sättet vakna upp och förstå att min pappa faktiskt var döende var ingen höjdare.
Jag mådde fruktansvärt dåligt och det som jag konstant kämpade med var min rädsla för att min pappa skulle känna sig förkastad, bortglömd och ångestfylld.

Jag var 28 år gammal när jag fick beskedet att pappa hade endast 2 månader kvar att leva, men jag kände mig som en liten flicka.
Den här lilla flickan kröp fram från mitt inre.
Flickan som ville ha pappas fulla uppmärksamhet och godkännande i allt jag sa och gjorde.
Det var ingen lätt match eftersom jag samtidigt behövde ta mitt vuxenansvar som mamma och fru.

Att kämpa och behöva ta vuxenansvar när livet var så tufft har varit en riktig utmaning för mig.
Jag ville vara den här lilla tjejen som kröp upp i pappas famn och kramade om honom utan att döma honom för det han gjort. För allt som hänt.

Jag ville inte att han skulle ha dåligt samvete för det han inte gjorde.
Att han inte såg mig.
Att han inte såg till mitt bästa och att han faktiskt inte brydde sig om att jag hade det jobbigt hemma hos mamma.

Det ultimata hade varit om jag hade kunnat vrida tillbaka tiden och börja om.
Då skulle jag varit modigare och mer envis än vad jag är nu.
Jag hade sett till att pappa hade tagit sitt ansvar och han hade också sett till att jag kom ur den destruktiva miljö jag levde i och så hade han bett mig att flytta hem till honom.

Nu ligger allt det där bakom mig.
Jag är vuxen och måste ta mitt eget ansvar för den familj som jag har skapat.

Sjuk

Jag förstod inte innebörden av hur jobbigt livet kunde vara som förälder och medmänniska när man inte själv mådde bra.
Jag förstod inte hur skör människan faktiskt kunde vara förrän jag själv blev allvarligt sjuk.
Det är en skit jobbigt insikt jag måste leva med.

Att jag ofta var sjuk på våra resor var bara början på ytterligare en resa som jag gärna hade hoppat över.
Stressen på att alltid ha det fint omkring mig, varje sak på sin plats.
Jobba, städa, diska, putsa, tvätta och damma.

Depressionen och ångestattackerna som ständigt påminde mig om hur värdelös jag var som mamma eftersom jag inte kunde ge vår dotter ett syskon.
Hur värdelös jag var som fru som inte kunde ge min man ytterligare ett barn.

Att jag var och varannan vecka insjuknade i influensa, magsjuka, urinvägsinfektioner och migränattacker borde fått mig att inse att allt inte låg rätt till.
Envis som jag var och fortfarande är så var det bara att lägga i ytterligare en växel för att farten inte skulle ta slut.

Jag ville bara vara en glad och trevlig fru.
Jag ville vara världens bästa mamma och orka med allt, precis allt hela tiden UTAN att ha dåligt samvete när jag behövde göra annat än att vara mamma.

Krav

Ni som lyssnat eller läst mina tidigare avsnitt vet att jag levt under väldigt tuff press ända sen barnsben.
Kraven har varit skyhöga på mig själv och jag skulle alltid sätta alla andra människor före mig själv.
Kraven dom kommer från mig själv. Det är ingen som säger åt mig att jag ska ha höga krav, det är någonting som jag anammat när jag var liten.

Jag skulle minsann klara mig själv och göra allt själv.
Jag behövde ingen hjälp.
Jag skulle minsann orka, jag skulle absolut göra allt i min makt för att andra skulle må bra och så skulle jag göra lite till.
Ställa upp bara lite till och så bara lite till.

Alla måsten som jag behövde göra trots att jag var helt slut både mentalt och kroppsligt fick min kropp att till sist säga stopp.
Men innan det hände så var jag tvungen att gå igenom två saker till.
Pappas begravning och en bilolycka.

Det var terapi för mig att att få pyssla med blommorna till begravningen.

Begravningen

Det finns inte så mycket att säga om begravningen.
Det var en fruktansvärd upplevelse.
Att se kistan nedsänkas flera meter under marken med ett hjärta av rosor på locket fick mig att bryta ihop. Inte förrän här slog det mig hårt att hans kropp nu skulle förmultna i marken.
Vilken äcklig känsla.
Jag visste att pappa inte var där, det var bara hans kropp.
Men det var ändå en ångestladdad stund.

Förutom att det fanns några vänner till pappa på begravningen så var det en fin känsla av kärlek och att vi alla faktiskt var en familjemedlemmar.
Det slog mig under minnesstunden.
Vi barn hade en och samma pappa.
Mina 3 äldre bröder
Jag och mina 2 yngre syskon.

Vi sex var allihop knutna till varandra genom vår pappa.
Det var så märklig känsla. Det kom så nära.
Faster och farbröder fanns där och det var min familj från pappas sida?
Det kändes enormt konstigt och så fel att vi samlades så här på hans begravning och inte på hans födelsedagar. Han fyllde 60 år några månader innan han dog.
Det var där alla dessa människor skulle vara.
Fira honom.
Nu var vi samlade på hans begravning istället. Så sorgligt.

Bouppteckning och arv

När någon i vår närhet dör samlas vi för att ta farväl. Familj och vänner möts.
Vi äter och dricker ihop och sedan är det inget mer.
Kanske hörs vi några veckor framöver eftersom arvet ska lösas.
Vem ska ärva vad, vem tar vad och vem har rätt till det som blir kvar efter människan som dött.

Här brukar det uppstå kiv och bråk.
Falska testamenten, oro och rädsla.
Blir jag utan?
Kommer barnen eller någon annan att roffa åt sig allt?
Värdesätter min bror eller syster just det som jag ville ha?
Delas det verkligen upp lika?
Eller tas det massa saker bara för att?

Hur mycket har dem som levt ihop med människan redan fått när han levde.
Vad händer med mig som inte fick vara med i familjen?
Får jag något över huvud taget?

Vad är min rätt och hur mycket får jag?
Jag, jag och jag.
Mig, mitt och mina.

Ett halsband, psalmbok och bibel

Det enda jag var intresserad av att få ärva efter min far, var hans psalmbok och hans bibel.
Även halsbandet som han alltid bar runt sin hals ville jag behålla. Den satte jag på mig strax innan jag tog farväl av honom vid dödsbädden. Kedjan har jag fortfarande runt min hals men med ett annat hjärta som jag fått av min älskade dotter.

Självklart meddelade jag mina syskon om att jag tog halsbandet och hjärtat som hängde i den. Jag lämnade kvar brickan med en kräfta på.

Kräfta betyder cancer så den ville jag inte ha med mig.
Det hänget lämnade jag kvar i hans necessär på sjukhuset.
Jag bad mina syskon att säga till om de ville ha det på något annat sätt.
Det verkar som att jag fick behålla det.

Efter ett par veckor blev allt tyst igen.
Som om vi inte alls var en familj.
Nu när pappa var borta hade vi ingen anledning kvar att träffas?
Eller?
Inte för att jag hade orkat att umgås och resa runt i vårt avlånga land, men ändå.
Det är så sorgligt.

Det finns säkert familjer som sköter allt jätte snyggt utan problem, kiv och orättvisor.
Och det är i så fall fantastiskt.

Vi däremot har varit med på flera bouppteckningar och det är lika tråkigt varje gång.
Så var snälla med varandra och värna om relationen istället för materiella ting.
Det är mitt råd till alla.

En månad efter begravningen

Exakt en månad efter pappas begravning hände något som förvandlade min kropp och min själ för evigt.

Som ni vet så var jag väldigt aktiv i kyrkan och hade många bollar i luften.
Även denna lördagsmorgon var jag full av liv och förväntan.
Jag ställde upp för att köra min väninna Abby till Forserum eftersom hon inte hade körkort.
Där skulle vi delta i en kvinnofrukost och Abby skulle berätta om sitt liv.
Vi tog deras bil, eftersom vår bil hade sommardäck.

Det hade snöat uppåt 40 cm och det var ett snökaos utan dess like.
Snön kom tidigt det här året och datumet var 19 oktober 2002.

Vi åkte tidigt på morgonen och jag var tvungen att köra försiktigt.
På vägen upp till Forserum såg vi flera halkolyckor.
Flera gånger gled vi ofrivilligt iväg när jag försökte svänga eller få stopp på bilen till väjningsplikt eller försökte sakta in vid skarpare kurvor.

Det var riktigt otäckt för jag anpassade verkligen hastigheten efter väglaget.
Eftersom det var omöjligt att se mer än några meter framför sig så körde jag väldigt lugnt och försiktigt.
Vi meddelade sällskapet som väntade på oss att vi skulle komma några timmar för sent.

Allt gick bra tills vi kom till en bro där jag skulle svänga höger och fortsätta backen ner.
På bron tappade kontrollen över bilen eftersom det var så isigt. Bilen slutade att lyda mig.
Vi gled rakt fram fast jag skulle svänga. Jag rattade höger men bilden bara gled.

Krasch boom!

Då ser jag en bil med släp komma uppför backen i full sula.
Bilisten genar på min sida och bilen jag kör åker rakt in i släpet.
Det smäller till ordentligt.
Förarsidan av bilen blev helt intryckt.
Jag försökte flera gånger att öppna dörren men det gick inte.
Det fanns ingen möjlighet att ta mig ut på förarsidan.

Jag satt kvar i bilen en stund eftersom jag kände hur det smärtade i nacken och brändes mellan skulderbladen.
Till sist vaknade jag till och fick krypa ut på passagerarsidan istället.
Plötsligt hajade jag att en annan bil var inblandad.
Jag trodde nämligen att vi glidit in i vägstaketet.

Jag körde verkligen inte fort, max 30 km/h.
Jag fick veta att mannen som körde bilen med släpet hade inte kommit uppför backen så han var tvungen att ta sats. Han var tvungen att ta ordentligt med fart för att komma upp för backen.
Han gasade på och kom upp för backen och tyvärr genade han på vår sida av vägen så att vi körde på honom.

Kanske var det tur i oturen. Jag har för mig att det var ett staket rakt fram i kurvan för att man inte skulle trilla ner på en annan väg under.
I så fall hade vi änglavakt.

Smärta

Vi ringde våra män och berättade vad som hänt och att dom nu behövde komma och hämta oss. Eftersom vi inte hade någon bil att ta oss hem med längre.
Männen kom på eftermiddagen och därefter åkte vi till akuten.
Jag ville kolla upp min nacke.

Den här ”lilla” händelsen förvandlade mitt liv.
Efter ca 3 dagar, det var en tisdag tror jag.
Jag vaknade upp som vanligt, men hade lite värk i nacken.
Jag gick upp och satte på kaffe och gjorde några mackor.
När jag skulle sätta mig ner i köksbänken så hände något märkligt.

Varenda led, varenda muskel började krampa.
Det värkte överallt.
Jag satte mig ner för att ta några djupa andetag och därefter avtog det sakta, för en stund.

Jag försökte föra min kaffekopp till munnen, men mina fingrar orkade inte hålla i kaffekoppen. Så jag fick snabbt ställa ner den igen.
Jag tog ett bett på smörgåsen istället, det gick bättre.
Sen försökte jag med kaffekoppen igen och det gick inte att få upp den.
Mina fingrar lydde mig inte.
Det fanns verkligen ingen ork i mina händer.

Jag började gråta och lyckades försiktigt att ta mig upp till stående.
Det värkte så i mina höfter, vrister, knän och tår.
Den värken satt överallt.
När jag kom upp till stående skrek jag av både rädsla och smärta.
Jag grät och med stapplande steg gick jag till telefonen för att ringa min man.

Vad är det som händer min kropp?
Jag kan inte röra på mig, allt värker och krampar.
Hela kroppen håller på att lägga av, vad ska jag göra?
Han lugnade mig med sin varma röst och sa att jag det säkert inte var något farligt.

Sjukskriven

Jag var sjukskriven för krisreaktion i samband med pappas död så jag hade inget jobb att gå till. Men mina egna krav slutade inte att bomba min hjärna med allt jag skulle göra. Jag ville faktiskt ut och jobba så snart som möjligt.

Det fanns stunder då jag bara stod och grät.
När jag diskade så kunde höfterna låsa sig av kramper. Det smärtade så att jag skrek rakt ut och om min man var hemma skyndade han för att hjälpa mig. Han försökte lyfta mig men det gjorde bara mer ont.

Det var bara att vänta ut smärtan.
För inte skulle jag sluta diska, det skulle göras först sen kunde jag gå och lägga mig en stund.

Det var under den här perioden i mitt liv som jag helt plötsligt inte längre kunde tvinga mig till att göra saker. Varken roliga eller tråkiga.
Det gick bara inte.
Jag började förstå att det inte spelade någon som helst roll hur mycket jag ville något.
Allt tog mycket längre tid och jag började verkligen deppa ihop.

Svar på min värk

6 månader senare fick jag diagnosen fibromyalgi.
Nu sa min kropp och knopp ifrån ordentligt.
Jag började känna mig som en utomjording.
En person som bara existerade för att jag var tvungen.

Jag hamnade i en djup depression som medicinerades rätt ordentligt.
Det kändes som att jag tappade min identitet och svävade på moln.
Jag kände ingenting. Jag var tom.  Varken glad eller ledsen.
Jag kände ingenting och det var väldigt obehagligt.

1,5 år var jag sjukskrivningen och sedan fick jag ny kraft till att bygga upp mitt liv igen.
Den resan ska jag berätta om nästa gång.

Gillar du det här inlägget?
Lämna gärna en kommentar och dela inlägget på sociala medier så fler får ta del av innehållet.
Tack!



Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig så når du mig enklast via sociala medier, men det går även att maila mig på Info”@”ninis74.nu



Inte Perfekt, men duger ändå!

Min podd om mitt liv. Du kan lyssna på Spotify och på Youtube, men äver där andra poddar finns.

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *