Bröllop, jäkelskap och längtan efter barn – Hela texten

Bröllop, jäkelskap och längtan efter ett barn

Vi var bara barn när vi gifte oss, jag var 17 och han 18 år.
Längtan efter ett barn var stort.
Skulle jag någonsin kunna ge min man ett efterlängtat barn?

I början skriver jag lite om det jag jobbar med i mitt inre.
Vill du inte läsa om det, så kan du skrolla längre ner där jag skrivit om bland annat vårt bröllop.
I förra avsnittet berörde jag ämnet ensamhet.

Jag berättade om hur jag ofta föreställer mig ensamma människor som olyckliga, när sanningen kanske är totalt motsatsen.
Det är mina egna traumatiska, ensamma stunder av ensamhet som fått mig att tro att alla människor är ofrivilligt ensamma.
Ja, vi är ensamma i grund och botten.

Det är den traumatiska ensamheten som har satt jobbiga spår i mig.
Jag ser alltid ensamhet som något traumatiskt, ett straff eller bara något oerhört obehaglig.

Jag är tacksam för att jag fick en rejäl tankeställare precis innan jul.
Nu kan jag se lite annorlunda på just ensamhet.
Jag tänker en extra gång när jag möter människor som jag tror är olyckliga.

Reagerar jag utifrån mitt eget trauma eller är det verkligen så att denna människa känner sig ensam?
Det går faktiskt att gå fram och fråga personen, men då får jag också acceptera och tro på svaret.

Jag börjar lära mig att tro på det som sägs.
Själv har jag inte alltid vågat säga sanningen. Jag har varit rädd för att bli avvisad trots att människor visat kärlek och omtanke.

Mitt förtroende för människor försvann i min barndom. Så nu har jag som vuxen bestämt mig för att tro på det som sägs, tills motsatsen är bevisad. Låter enkelt, men det är inte det.   

Hela min värld rasar

Ensamhet…
Trauma…  
Ja, att ensam reflektera över det som pågår på insidan av mig har gett mig nya perspektiv.
Insikten om hur jag ofta utifrån mina egna upplevelser reflekterar kring situationer som är obehagliga för mig.
Det är dom hjälplösa och dom som inte kan försvara sig själva som jag känner mest med.
Djur och barn.

En ny aha upplevelse för mig är att jag ofta reagerar jätte starkt när jag ser någon människa bli arg. Särskilt om det är ett djur eller barn.
Det kanske är en oskyldig tillsägning från en hundägare.
Eller en kärleksfull tillrättavisning från en förälder i grund och botten, men hela mitt inre skriker och signalerar fara.
Stop, här händer något väldigt obehagligt.

Hela mitt inre reagerar då omedvetet med ångest och ett jobbigt stresspåslag, som jag inte riktigt kan förklara. Jag kan börja gråta eller så får jag hjärtklappning och obehagskänslor i bröstet.
Jag vet nu att jag återupplever mina traumatiska minnen i en annan form.
Hela min värld rasar.

Någonstans har jag alltid trott att alla som är arga är onda människor. Mina minnen och mina egna känslor är så skadade på grund av en hotfull och elak styvfar. Det var ingen som skyddade mig från honom.
Jag fick försöka skydda mig själv bäst jag kunde
Det är det jag hållit på med i mitt liv, skyddat mig från onda människor.

Alla människor har varit onda i min värld.
Alla har haft en avsikt att skada mig. Därför har jag inte kunnat släppa in någon på djupet av mitt skadade jag. Inte ens min man. 

Stoppa karusellen

Jag har kommit till insikt om att min egen smärta och mina trauman inte är helade.
Men bara en månad tillbaka har jag sett ett nytt mönster och jag har medvetet satt in ett nytt beteende… att säga till mig själv att backa, omedelbart.
Känslomässigt alltså.

Jag måste låta mitt förstånd att ta över mina känslor.
Just för att det inte ska göra så ont, men också för att stoppa en ond cirkel av smärtsamma minnen. Minnen som är kopplade ihop med mina traumatiska upplevelser.
Mina känslor signalerar på en bråkdels sekund att det är fara och då sätts hela karusellen i rullning igen.

Det är inte alltid jag lyckas, med att låta förståndet ta över, alltså.
Men dom gånger jag lyckats att backa och tänka om har jag blivit stärkt och glad, över att jag inte hamnade i en djup svacka av ångest efter något jag upplevde så hotfullt.

Jag tänker och upplever saker utifrån min egen smärta.
Och bara för att jag inte alltid lyckas med att skydda mina egna känslor, så betyder det inte att alla går med liknande trauman som jag gått igenom.
Det är väl lite så jag har sett människor, lika brutna och skadade som jag själv.
Jag funkar lite så fortfarande, det är inte så noga med mig, bara alla andra mår bra så att säga.

Livet är inte alls så hemskt som jag hela tiden vill måla upp den som.
Det krävs en hel del jobb har jag förstått och än är jag inte där att jag kan avvärja alla hotfulla tankar som svämmar över mig, men snart så.
 

En kamp utan dess like

Jag tänker inte ge upp nu när jag äntligen kan se det tydligare än någonsin.
Jag känner vad som händer med mig och inom mig, jag ser att det faktiskt finns en koppling till mitt eget trauma.
Att jag funkat mycket utifrån mina egna upplevelser.

Jag tycker att det är så häftigt att se, men smärtsamt att jobba med.
Det tar tid att komma till den här punkten.
Det är en kamp utan dess like, det är inte enkelt.

Men ge inte upp, det kommer att bli lättare med tiden. Jag lovar!
Det var en kort, ja eller rättare sagt en lång uppdatering om det som jag just nu jobbar mest med i mig själv.

Kontakt

Vill du lyssna på avsnittet där jag berättar om min barndom kan du göra det på Spotify eller där poddar finns, det är i så fall avsnitt 2 du ska lyssna på.

Vill du komma i kontakt med mig så finns jag på sociala medier under namnet Ninis74. Instagram, Facebook och Pinterest.

Det går även att maila mig på info “@” ninis74.nu ( utan ” ).

Jag ska gå vidare med min livsberättelse som jag tänkt att berätta om här emellan mina andra tankar kring livet, så nu efter min barndom och tonårstid är det dags att berätta om vårt bröllop och vår längtan efter ett barn.

Du läser just nu en text från podden Inte Perfekt, men duger ändå!
Avsnitt 7. Bröllop och jäkelskap

Förlovad i nionde klass

Jag är evigt tacksam för att jag tidigt fick träffa den rätta mannen för mig.
Hur vi träffades har ni som läst eller lyssnat på tidigare avsnitt redan läst/hört och från den dagen kämpade vi med att träffas så ofta vi bara kunde, eftersom vi bodde 40 mil ifrån varandra.

Jag gick i nionde klass när min prins friade till mig hemma hos hans föräldrar, det var den 6 januari 1990.
Jag svarade förstås med att pussa och krama honom hårt och så svarade jag ja på hans fråga.

Det var strax innan jag skulle åka ner till tågstationen för att åka hem igen.  Vi båda grät när vi sa hej då till varandra, men nu hade vi något att se framemot så den gången hade jag ett svagt leende hela vägen hem… Jag skulle bli hans fru.

Jag var bara 16 år när vi förlovade oss och från den dagen kämpade vi för att få ihop pengar till vårt bröllop och för att skapa oss ett hem, en familj.

Vi umgicks mycket tillsammans bland våra vänner, där kunde vi se och uppmärksamma varandras sätt att bemöta människor och det var nyttigt kan jag säga.
Det var inte alltid man såg dom positiva sidorna, dom negativa sidorna poppade också upp emellanåt och det kunde bli en del tjafs och bråk.
Så nyttigt. Fast det tyckte jag inte då, förstås.

Ringen flög i väggen

2 kvällar innan vårt bröllop slängde jag förlovningsringen i väggen.
Jag var så arg på honom för att en tjej från bilskolan hade bjudit ut honom på lunch.
Han hade tackat nej, men jag blev så sårad och arg på honom för jag trodde att han hade flörtat med henne, så ringen flög i väggen och jag skulle minsann inte gifta mig med en flörtig kille.
Han fick helt enkelt ställa in bröllopet!

Jag var så arg.
Hjälp alltså.
Jag hade säkert kunnat skrämma iväg en och annan människa med mitt utbrott, men inte honom.
Det verkade på honom som att han visste att det skulle gå över… och det gjorde det.
Kvällen innan bröllopet fick vi leta efter ringen och hittade den tack och lov innan gästerna kom för att bo i vår lägenhet.

Det var inte bara guld och gröna skogar under vår dateing fas.
Det var och är ett hårt arbete med att vilja förstå den andra personen, när man inte kan förstå, eftersom vi är så pass olika.
Att sedan komma fram till ett gemensamt beslut om att vara överens även om vi inte är överens eller håller med om allt vad den andra tycker.
Det är svårt och det är nog detta vi fortfarande kämpar mest med, än idag… en hel del faktiskt. Och det är helt ok.
Agree to disagree.

21 juni 1991

På vår bröllopsdag vaknade vi upp till en mulen dag hemma hos hans föräldrar.
Vår lägenhet lånades ut till några gäster som var bjudna på vårt bröllop.

Det var en speciell dag 21 juni 1991, det är det för alla som gifter sig… en speciell dag alltså.
För mig var det en avstamp, en markering, en utmaning men framför allt var det min absolut lyckligaste dag.

Jag hade hittat en man som ville leva med mig… med mig?
Han ville starta ett liv tillsammans med mig…
Hur sjukt var inte det?
Det kändes på något sätt overkligt, men ändå så fruktansvärt rätt.
Vi var trots allt bara barn när vi gifte oss, jag var 17 och han 18 år.

Efter frukosten så började nästan omedelbart med att göra i ordning oss, eftersom bröllopet redan var klockan 1. Vi hade bokat tid hos fotografen klockan 11, så det fanns inte så jätte mycket dötid så att säga.

Min mamma hjälpte till med min brudfrisyr.
Hon började med att locka mitt långa hår.
Därefter skulle hon sätta upp hälften av håret. Tyvärr fick mamma jobbig värk i fingrarna så håret fick bli hängandes istället.
Men det blev väldigt fina lockar i alla fall och det är jag tacksam över.

Min svärmor och svägerska hade köpt fina underkläder till mig.
Jag fick ta på mig dem innan klänningen skulle på, det kändes lite pinsamt måste jag säga…
Inte skulle väl dom få se mig i så fina underkläder, det skulle ju bara min man få se, men det gick bra.
Jag hade gått upp lite grann i vikt precis innan bröllopet så jag var lite orolig om klänningen verkligen skulle passa, men det gjorde den… nätt och jämt.

Min brudklänning

Brudklänningen hyrde jag för 2.000 kr och den var sydd i spets, med stora puffärmar och hög hals.
Det var så brudklänningarna såg ut i början av -90-talet.
Allvarligt talat…
Aldrig någonsin skulle jag välja en likadan klänning idag.
Seriöst, är det ens tillåtet att gifta sig i en sådan gräddbakelse?

Jag försvann i min brudklänning.
Den stora fluffiga slöjan gjorde mig inte mer synlig heller för den delen.
Brudbuketten som hade cerise rosor, fresia, brudslöja med någon slags grönt i var enorm, den var alldeles för stor för min längd.
Den gjorde inte mig mer synlig den heller… så att säga.


Vi åkte till fotografen halv elva och blev fotograferade i en studio, där blev jag lite fnissig.
Jag hade så svårt för att se mig själv iklädd i en brudklänning och min blivande i frack. Det var så overkligt!

Sena bröllopsgäster

När klockan blev 13 så stängdes dörrarna till kyrkan.
Inmarschen skulle spelas när dörrarna öppnades nästa gång.
Vi var på väg ner för trapporna mot dörrarna då några sena gäster rusande in och öppnade dörrarna in till kyrkan. Bröllopsmarschen började spelas och avslutades lika fort då pianisten såg att det inte var brudparet som stod i dörröppningen.
Det hördes skratt från salen och vi skyndade oss ner till dom stängda dörrarna för att inga fler gäster skulle hinna in före oss igen.

Där och då blev min blivande nervös.
Nu skulle dörrarna öppnas och vi var redo.
Vi höll varandras händer i brösthöjd och plötsligt kände jag hur hans hand blev alldeles varm och hur handen började skaka.
Då blev jag nervös, men ryckte upp mig och sa till vaktmästaren att öppna dörrarna.

Kämpigt med brudklänningen

Vi fick gå ner till altaret tillsammans, han och jag.
Min klänning var aningen för lång, så jag trampade på klänningen flera gånger.
Kjolen hamnade till sist mellan mina ben och såg ut som en tjock byxa.
Det var kämpigt att sparka fram underkjolen tillsammans med massa tyll och spets för att jag skulle kunna ta mig framåt. 

När vi äntligen var framme vid trapporna upp till altaret så kunde jag pusta ut.
Äntligen kunde jag släppa hans hand och lyfta på klänningen så pass att jag kunde komma upp för trapporna utan att trilla omkull.

Tänk om jag bara hade vågat släppa hans hand lite tidigare. Lyft på kjolen, då hade jag kunnat fokusera på stunden, känslan, musiken och gästerna som tittade på oss.
Men, nej minsann, det gjorde jag inte.
Kanske var jag bara så nervös att jag inte vågade tänka på något annat än att komma fram till altaret?

Jaja, tur att allt gick bra i alla fall.
Vi sa ja till varandra och vårt liv tillsammans kunde äntligen börja.

Vi lämnade kyrkan i en röd liten Volvo 360 som hans morbror körde.
Det blev en runda i stan och sedan körde han hem oss.
Vi hade tänkt att vi skulle duscha av oss och byta till oömma kläder.
Efter det var tanken att gå hem till svärföräldrarna, men vi hade verkligen ingen aning om vad som väntade innanför dörrarna in till vår lägenhet.

110 plastmuggar i hallen

När vi öppnade dörren och min man skulle bära mig över tröskeln till lägenheten fick vi oss en överraskning som hette duga.

Det låg ca 110 plastmuggar fulla med vatten i hallen så vi inte kunde ta oss in. Där stod vi finklädda och började flytta ut mugg efter mugg för att komma in och hämta en hink.
När vi äntligen var färdiga med det gick vi in i vårt lilla vardagsrum och såg att det såg ut som om någon hade släppt en bomb där inne.

 Alla grejer var huller om buller och gardinerna hängde på sniskan.
Strumporna var knutna i omaka par och alla kläder var nerdragna från sina platser i garderoben.
Det kändes inte speciellt roligt att komma hem till det måste jag ärligt säga.
Vi bestämde oss för att städa lägenheten och sedan fortsätta vår bröllopsdag som planerat.

När det var städat och klart tog vi oss ett bad och när vi skulle torka oss så upptäckte vi att det inte fanns några torra handdukar.
Våra älskade vänner hade blött ner handdukarna så att vi fick leta efter alternativa handdukar att torka oss på.

Frysta kalsonger

Sen var det dags att ta på sig kläder och då var alla underkläder borta.
Jag hade hittat några av mina underkläder spridda i lägenheten när vi städade, så jag klarade mig. Hans kalsonger hittade vi nerfrysta i frysen.
Hur vi fick oss för att kolla där är ett mysterium.

Vi packade upp mikrovågsugnen som var en av presenterna.
Vi bestämde oss för att inviga presenten med att tina upp hans kalsonger.
Det är väl inget man gör varje dag precis, men det funkade.

När vi väl sett till att det såg någorlunda okej ut i lägenheten gick vi över till hans föräldrar.
Vi ville umgås med hans släktingar som var där från Finland.

När det närmade sig läggdags gick vi hem till vår städade lägenhet för att ”sova”. Det vi inte visste var att när vi tog av överkastet så låg det massa ris och knäckebröd i sängen.
Mellan lakan och påslakan, men också mellan madrassen och lakanet.
Det var bara att ta fram dammsugaren igen.
Sagt och gjort, nu var bädden ren igen.

Ris, knäckebröd och pappersbitar

Det började bli mörkt ute och vi behövde tända lampan i vardagsrummet.
Vad kan klockan ha vart 22.30 ?
När vi försökte tända lampan så hade den lagt av. Den var sönder.
Vad mer kunde gå snett liksom?
Upp och stå på en stol och byta lampa. När han drog av tak plafonden så ramlade det ris, knäckebröd och pappersbitar rivna i tusen bitar på golvet igen.
Nu var det verkligen inte roligt längre.
Det var bara att ta fram dammsugaren igen…
Några fler hyss hittade vi under kommande veckan men då skrattade vi bara åt det.
Nu efteråt är det ett riktigt roligt minne, men då var det inte speciellt roligt.
Vill ni se hur det såg ut, kan ni gå in här och kika.

Come what may

Några dagar efter bröllopet fick han sitt efterlängtade körkort. Vi lånade svärföräldrarnas bil, en beige Volvo 240 och bara åkte runt i Borås stad.

Det är väldigt roligt att se tillbaka och minnas.
Genom att minnas tillbaka får jag återuppleva kanske den viktigaste dagen i mitt liv.
Dagen då när jag gav mig själv helt och hållet till en enda man för resten av mitt liv.
Det var med den inställningen jag gick in i vårt äktenskap.
Come what may, så var det han och jag.

Han och jag mot världen, tänkte jag

Beslutsamheten om att skapa ett annorlunda liv än det som jag var uppvuxen med fick mig att sikta högt.
Det här var för resten av mitt liv.
Jag skulle på alla sätt som var möjliga lära mig att lösa problem och sikta mot månen. Om jag misslyckas skulle jag åtminstone landa bland stjärnorna och det var inte dåligt det heller.
Han och jag mot världen, tänkte jag.
Vi kommer att klara allt och lite till.

Det som jag precis skrev/sade, kommer jag att komma tillbaka till, flera gånger under kommande avsnitt.
Det har inte alltid varit lätt, men det har alltid varit värt det.
Kanske är det tur att jag gick in i äktenskapet med den inställningen.
Då livet verkligen visat sig vara mycket tuffare än vad jag någonsin hade kunnat ana.
Men som sagt, ni kommer att få höra några av våra tuffaste resor genom åren.

Längtan efter ett barn

Det tog 2 år från att vi träffades tills vi gifte oss.
Nästa stora beslut var att skaffa barn och vi hade bestämt oss för att det skulle ske rätt omgående.
Det var liksom ingen ide att gå och vänta med det liksom.
Vi hade bestämt oss för att leva med varandra.
Därför såg vi inte heller några hinder i att skaffa barn tidigt.

Det fanns en längtan efter att vara en ung förälder. Det skulle bara vara en fördel för oss när barnet växte upp. Då skulle vi minsann vara pigga och alerta föräldrar.

Att bli med barn var inte alls så lätt som vi hade önskat.
Det var en besvikelse varje månad när mensen kom.
Ibland kom inte mensen alls, eftersom min längtan efter ett barn var så intensiv.
När vi var inne på vårt andra år med att försöka bli med barn så uteblev mensen i 7 månader.
Det var en så konstig känsla, inget plus på stickan, men symptomen fanns där.
Brösten spände och jag mådde illa, ibland hade jag tom sug efter speciell mat…
Kroppen spelade verkligen ett spratt med mig.

Ultraljud

Till sist fick jag boka en tid för ultraljud.
Jag behövde få veta om det trots allt låg ett litet barn i magen.
Det gjorde det inte och jag hade så svårt för att acceptera det.

Efter läkarbesöket gick jag till toaletten och där bröt jag ihop…
Tårarna rann och det gjorde fruktansvärt ont i bröstet.
När den hysteriska fasen gick över till lite lugnare gråt tog jag mig samman. Jag behövde åka hem.
Helt plötsligt började jag blöda, där kom kvittot.

Självföraktet växte.
Jag blev så arg på mig själv.
Hur kunde jag tro något så dumt, att jag var gravid?
Vad fick mig att vänta 6 månader med att boka tid för ultra?

Jo, jag ville inte tro på att alla dessa graviditet stickor som jag hade kissat på hade rätt.
Jag ville tro på min kropp.
Alla signaler pekade på att jag faktiskt var gravid, det var väl inte så konstigt?
Min längtan var större än mitt förstånd.

Allt hopp försvann, all glädje bara rann av mig.
Det blev ett så hårt slag och jag kände sakta livet gå ur mig.
Sorgen kom över mig och jag sörjde min oförmåga att bli med barn.
Jag skulle aldrig bli mamma. Aldrig.

Jag var övertygad om att jag var född till att misslyckas

Det här var en sak jag inte kunde bestämma över, jag kände mig förtvivlad.
Jag ville ha ett barn, men jag kunde inte!
Allt jag hade gått igenom i min barndom blev plötsligt så stort.
Alla ord om hur värdelös jag var som människa blev en verklighet för mig där och då.
Orden min styvpappa präntat in i min skalle hela min barndom verkade vara sant.
Jag skulle inte tro att jag var något eller kunde något, verkade vara sant.
Jag var övertygad om att jag var född till att misslyckas, jag kunde inte ens ge min man ett barn.

Mina tårar fortsatte att rinna längs mina kinder och jag behövde ta mig hem. Jag minns tyvärr inte hur det gick till.
Att sedan behöva säga till min man om att jag inte var gravid var något som jag upplevde fruktansvärt jobbigt. Jag kände mig så misslyckad och besviken på mig själv.
Jag ville inte tala om för honom att jag misslyckats igen, men jag var tvungen att säga som det var.
Ingen bebis.

Tankarna blev enormt destruktiva och snart såg jag ingen mening med livet.
Tänk om han kunde få barn med någon annan, men inte med mig?
Den tanken kändes ända in i märgen och den gav mig en känsla av död, jag ville dö.
Det var mitt fel, allt var mitt fel.

Det var ingen idé att lägga sig ner och dö

Här tror jag att jag hamnade i min första riktiga depression efter att jag rymde hemifrån.
Jag har förstått att jag har varit mer eller mindre deprimerad hela mitt liv. Det visste ingen annan eftersom utåt såg allt helt fantastisk bra ut.
Jag har alltid varit en glad, social, driven och karismatisk människa utåt…

När jag tänker på mitt liv, så ser jag att det har funnits en enorm längtan. En längtan att göra det som är rätt, sant och rent.
Jag ville att mitt liv skulle bli totala motsatsen till min barndom.
Det jag inte riktigt hade räknat med var att det fanns ett annat dike på andra sidan vägen, som man kunde hamna i.

Det fanns inte en lugn stund i mitt liv, fick jag inte det ena så såg jag till att få det andra.
Nu när jag inte ens kunde ge honom ett barn flydde jag känslomässigt in i mig själv.
Jag var tvungen att ta mig själv i kragen och fortsätta leva, fortsätta kämpa för det liv jag ville ha. Det var ingen ide att lägga sig ner och dö, för då fick jag ju inget alls.
Så målmedvetet började jag att sikta framåt igen.
Jobb, träning och gemenskap med våra vänner fyllde mina dagar så att jag inte behövde kika inåt igen.

Jag bestämde mig för att fly från mina känslor och nu skulle jag stoppa ner känslorna i rätt fack igen.
Där inne i mitt hjärtas djup där besvikelse, självförakt, skam, rädsla och överlevnad hade var sitt rum.
Mitt hjärta var delat i 5 delar, det hade jag fått med mig från barndomen.
Hur skulle jag kunna känna något annat än det som fanns inom mig?

Vad hände med döden skiljer oss åt?

Snart är avsnittet slut.
Innan jag säger tack för denna gången så vill jag säga något mer om mina svärföräldrars skilsmässa.
Deras skilsmässa kom 3 år efter vårt eget bröllop och det tog väldigt hårt på oss alla inblandade.

Drömmen om det perfekta äktenskapet raserade, tills jag förstod att vi faktiskt hade chansen att lära oss av deras misstag.
Jag ville inte gå i deras fotspår längre.
Det raserade hela min bild av vad ett lyckligt äktenskap handlade om.
Vi hade sett och levt i en lögn.
Vad hände med döden skiljer oss åt?

Att jag upplevde deras äktenskap som perfekt beror på att jag hade lite annat att jämföra med.
I min barndom var det separationer och destruktiva förhållanden bland vuxna som jag fick både se och uppleva väldigt nära.
Det var nog därför jag beundrade mina svärföräldrars äktenskap.
Just för att det var så vackert och annorlunda mot vad jag hade sett.
Kärleksfullt, vackert, sant och heligt precis så som jag hade drömt om att mitt äktenskap skulle vara med deras son.

Hemmafru på heltid

Det lilla jag hade sett och upplevt av mina svärföräldrars äktenskap under 4 års, tid fick mig ändå att tro på ett livslångt äktenskap.
Jag har vuxit upp med en hemlig dröm om ett hus ute på landet, ett livslångt äktenskap och flera barn.
Min dröm var att bli hemmafru på heltid.
Mitt liv skulle gå ut på att göra min man lycklig och när han var lycklig så var jag lycklig.
Men riktigt så enkelt är det inte.

Livet är mycket mer komplicerat än en romantisk Disneyfilm där man lever i ett slott som prins och prinsessa.
Det går inte att beställa lycka på beställning.
Man kan absolut göra sina önskningar hörda, men man måste jobba för resultatet alldeles själv. Det kommer inte automatiskt för någon av oss.

Vi är personligen ansvariga för vår egen lycka.
Din och min bakgrund är ingen bra ursäkt för att slippa jobba på det som hindrar oss, från att bli lyckliga.
Ingen människa kan göra det för varken dig eller mig.

Min egen lyckas smed

Att komma till insikt om att man föddes till världen alldeles ensam och att man lämnar jorden precis lika ensam, ger mig perspektiv på mitt liv.
Jag behöver själv ta ansvar för min lycka, jag kan inte sätta mitt hopp till en annan människa. Jag är min egen lyckas smed.
Tillsammans kan vi skapa oss den framtid vi önskar.
Vi ska också vara beredda på att det kanske inte riktigt blir som vi tänkt oss.
Och då gäller det att vara snäll mot sig själv.

Sörj det som inte blev som det skulle och res dig upp igen.
Visa dig själv lite extra omsorg och sluta var så hård mot dig själv.
Jag säger det här lika mycket till mig själv.
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra skillnad.
Var rädd om dig själv och så hörs vi snart igen.

Tack för att du har läst/lyssnat på Inte Perfekt, men duger ändå!
Vill du komma i kontakt med mig hittar du mig på sociala medier under namnat Ninis74. Det går även att maila till mig på info “@” ninis74.nu.

Glöm nu inte att gilla och dela detta så fler hittar till min sida eller till min podd.
Tack för din hjälp!