Det är lycka för mig när Loke kommer på ”mummudagis” på morgonen. Trots att jag har svårt för att gå upp när dom kommer så är det en glädje att få träffa honom och dottern.
Vi tar oftast en kopp kaffe och pratar lite först och sen beger jag mig ut på en runda med hundarna när dottern ska till jobbet.
I måndags började dagen med att gå en lite längre promenad med hundarna för att rasta dem ordentligt. Tyvärr blir det inga powerwalks för min del eftersom jag fortfarande är krasslig och just nu är jag också i en jobbig svacka känslomässigt.
Inte för att jag klarar av att gå ”power” promenader ändå.
Vissa dagar är det helt enkelt lättare att ta i lite mer än andra på grund av min utmattning som faktiskt slog ut det mesta i min kropp.
Efter promenaden slängde jag in kläder i tvättmaskinen och sedan pratade jag en stund med mamma.
Igår märkte jag tydligt att jag hade svårt för att koncentrera mig. Det har även varit extra jobbigt att samla mina tankar. Att samtala har inte heller känts bra, vill och är mest i mina egna tankar och surrar.
Fast egentligen så surrar det inte heller, jag är bara enormt seg i hjärnan och saker och ting tar lite mer tid.
Dom obehagliga tankarna spretar åt alla håll och kanter och jag har svårt för att bena ut vad som är vad?
Så obehagligt.
Vad är då dessa obehagliga tankar som skapar stress och ångest hos mig?
Det är så svårt att förklara, men jag ska försöka.
Går jag till exempel en promenad och ser en kvinna komma med sin lite studsiga hund och hon tillrättavisar hunden med en bestämd röst.
DÅ… precis DÅ, får jag en ögonblicks känsla eller en bild i mitt huvud att hon är en elak matte.
Hon misshandlar säkert hunden hemma eller så mår hunden dåligt. Hunden har typ inte fått vara ute på evigheter så det är därför hunden är så studsig eller vill nosa extra mycket osv.
Typ så går det till och sen kan jag inte släppa det på ett tag.
Ibland bligar jag ordentligt och ibland stannar jag och tittar på det som sker. Sen försöker jag se så att hunden är okej och går sedan gråtandes därifrån. Jag får en så kraftig känsla av att något är fel, fast det INTE behöver vara det.
Det är mina katastroftankar som sätter igång, som jag har VÄLDIGT svårt för att styra.
Det finns flera såna här tillfällen som jag bara stelnar till eller får svår ångest och jag har ingen aning om varför.
Jag mår dåligt när jag ser slaktbilen åka förbi och jag ser alla dessa söta trynen eller knorrar sticka ut genom gallren, fy alltså.
Nog om detta känner jag.
Det här är något jag jobbar en hel del med själv. Vi har tagit upp det några gånger hos psykologen men vi har inte kommit fram till vad det är som spökar. Så det här får jag fortsätta jobba med.
Nu till något lite roligare.
Bilder på woffisarna och hundens 11 bud
Hundens 11 bud
1. Mitt liv varar i ca 15 år.
Att vara skild från dig, betyder sorg för mig.
Tänk på det när du skaffar mig.
2. Ge mig tid att förstå vad det är du begär av mig.
Hetsa inte upp dig om jag inte förstår på en gång.
3. Gör mig tillitsfull, ty du är mitt liv.
4. Var inte arg på mig för länge, och spärra inte in mig som straff.
5. Du har ditt arbete, dina vänner och nöjen.
Jag – har bara dig.
6. Tala till mig, även om jag inte förstår dina ord – din stämma översätter allt.
7. Vet du att jag aldrig glömmer hurdan du är mot mig.
8. Om du slår mig, tänk då på att mina tänder med lätthet kan krossa din hand, men jag använder mig inte av min kraft.
9. När du blir irriterad på mig för att du själv har bråttom, så tänk på att jag kanske har ont i magen, är trött eller bara less på allt.
10. Ge dig tid med mig även när jag blir gammal ty du blir också gammal en dag.
11. Var hos mig när du har det svårt, ty allt blir då lättare för mig – om jag har dig.
-Din hund
