Både jag och min man trippade på tå när hon var hemma. Det spelade ingen roll hur gulliga vi än försökte vara så hade hon taggarna utåt. Hon fick raseriutbrott och hotade ibland med att ta livet av sig.

Människor som vi kände kunde komma med dem mest konstiga kommentarer om vår dotter och de hade oftast massa tips och råd på hur vi skulle lösa vår dotters problematik.

Kyrkan

Det är bara att sätta gränser.
Bara att göra si eller så.
Det är bara och bra att gå till kyrkan för där får ni stöd.
Ursäkta?
Stöd i kyrkan?
Är det inte människorna i kyrkan som är kyrkan?

För mig har det alltid vart självklart att leva som jag lär och då praktiserar jag också livet jag vill leva utanför kyrkan.
Vad är det för vits att sitta i kyrkbänken och lyssna på undervisning om man ändå inte tänker leva kärleksfullt utanför kyrkan?

Vad jag menar är att när jag mött flera ”vänner” församlingsmedlemmar så har jag mötts av konstiga och dömande blickar.
Vilka är vi att döma någon annan?
Hur var det nu?
Står det inte i bibeln att man ska hjälpa, styrka och uppmuntra varandra?
Vad är det för vits att sitta och göra det i kyrkan när all hjälp, styrka, kärlek och uppmuntran verkligen bör levas utanför.
Det är verkligen där det behövs.
I vardagen.

Jag har mött ”vänner” som vänt sig om och gått när de sett att det var jag som kom gående mot dem. De ville inte möta min blick, inte heller har dem lust att hälsa på mig.
Ett HEJ är väl det minsta man kan ge någon som man känner, eller?

Sämsta mamman i världen

Mina tankar irrade ofta iväg och jag kände mig som världens sämsta mamma.
Skuld och skamkänslorna rotade sig verkligen djupt, mycket djupare än jag någonsin hade trott var möjligt.

Emellanåt kände jag att jag var mer upptagen av vad folk skulle tycka än av hur vår dotter egentligen mådde. Jag skämdes helt enkelt.
Vår dotter slutade sköta om sin hygien och varje dag som gick upplevde jag som att hennes ögon bara blev mörkare och mörkare.
Det fanns inget annat än en tom blick jag möttes av när jag tittade på henne.

Maktlösheten förlamade mig och det kändes som att jag skulle gå under.
Det kändes som att något drog ner mig i ett mörkt hål.
Det fanns inget jag kunde göra och det gjorde ont.

Varför var det så svårt att bara sluta tänka på vad alla andra tänkte och tyckte om vår familj.
Antagligen var det just prestationsprinsessan och perfektionisten i mig som inte riktigt kunde acceptera att det faktiskt inte såg så bra ut i vår familj.
Inte för att vi är märkvärdiga på något sätt, men vi har alltid varit väldigt öppna med våra liv.

Både bra och dåligt

Självklart är det både bra och dåligt, men jag har så svårt för att låtsas något jag inte är.
Sån är jag.
Jag kan inte låtsas att jag är glad om jag inte är det.

Frågade någon så berättade jag allt och det var inte alltid populärt.
Jag var aldrig tyst om det som pågick i vår familj.
Ibland blev jag avbruten mitt i ett samtal eftersom det blev alldeles för jobbigt för personen att höra hur jobbigt vi hade det med att vår dotter.

En annan gång fick jag inte berätta mer än att vi varit uppe på akuten och sytt hennes handled
förrän personen avbröt mig.
Hon måste ha trott att jag bara skulle svara kort och gott att jag mådde bra.
Så som man gör för artighetens skull.
– Hur mår du?
– Jo, tack jag mår bara bra. Hur mår du?
– OH, vad bra!
– Hej då!
– Hälsa familjen!

Normalt är jag en sprudlande glad tjej, kvinna.
Så är jag inte glad så är något fel.
När du ser att jag inte är sprudlande glad, fråga då mig inte om hur jag mår om du inte är beredd att höra det jag har att säga.
Självklart lyssnar jag om någon vill berätta något för mig om jag inte har jätte bråttom.
På riktigt alltså, inte för att jag vill komma undan.

Hur svårt kan det då vara att ringa upp personen eller skriva privat meddelande på FB eller Instagram eller försöker nå personen på annat sätt för att höra det personen ville berätta.
Är inte det bonna vett på det?
Jag talar öppet om du frågar.
Vill du inte lyssna, lämna mig ifred.
Artighets formler är jag inte speciellt intresserad av, jag är intresserad av sann vänskap och genuina människor.

Varför har ni inte sagt något?

Jag minns att jag en gång fick frågan: Varför har ni inte sagt något?
På den tiden kändes det som att alla visste.
Jag var övertygad om att ”ryktet” hade nått ända upp till min barndomsstad, vilket det tydligen inte alls hade gjort.
Alla såg ju hennes ärr på armarna och alla kunde se hennes mörka livlösa ögon. Jag behövde inte berätta något… eller kanske skulle jag lagt tid på att berätta för mina närmaste?
Vad hade dem kunnat göra?
Det hände så mycket i vår familj på den tiden så hjärnan fungerade inte normalt.

Mitt barn mitt ansvar

Ville folk tycka att jag var en misslyckad mamma så fick dem tycka det, jag tänkte ta hand om mitt barn på ett eller annat sätt.

Det blev många besök till BUP och det tyckte jag var bra. Nu hade hon chansen att få professionell hjälp. Det jag däremot inte gillade, ja eller. Jag blev riktigt arg på var att de hade tystnadsplikt.
Vår dotter var 16 år och mådde riktigt dåligt och jag ville veta varför. Det vill väl alla föräldrar. MEN vi fick inte veta vad som pågick.

På ett sätt förstår jag det eftersom det kan hända att det har med oss som föräldrar att göra, men i vårt fall var det inte så. Inte vad jag vet i alla fall. Inte mer än verbalt bråk.
Ingen misshandel eller dylikt.
Då hade jag förstått att det var sekretessbelagt.

Men i vårt fall så var vår dotter ett allvarligt hot mot sig själv.
Hon mådde så dåligt.
Hur kan det då vara möjligt att vårdpersonalen inte kan upplysa oss om vad som pågår?
Blodprover och kissprover togs regelbundet, men vi som föräldrar fick inte veta något.
Eller jo, att hennes levervärden var förhöjda en period.
Jag tror inte att jag någonsin fick en förklaring på det heller.

Religiösa åsikter

Under dessa år som vår dotter mådde allra sämst var det inte många personer som räckte ut sin hand till henne.
Vissa kom med religiösa åsikter om vad som var lämpligt och vad som inte var det.
Hur hon borde leva och vad hon helst skulle göra.
Det är lätt att vara en åskådare och ge råd, men det är helt annat att leva mitt i kaoset.
Oförståelse har vi alla mött på, på ett eller annat sätt.  

När ett barn mår så dåligt som vårt barn gjorde så hjälper inga pekpinnar, ryck upp dig fasoner eller dylikt. Det fick jag lära mig och det var genom den hårda vägen.
Det var så lätt att säga ryck upp dig, men det var svårt att inte förstå att hon inte kunde.
Det var så lätt att säga; du har allt när hon inte ville ha något av det utan ville bara bli frisk.
Det var så lätta att säga; det är väl inte så farligt när hela hennes värld rasade.
Listan kan göras lång.

Varför?

Nästan alla som skär sig har en underliggande depression, social fobi, panikångest och ätstörning.
Det är anledning nog för dem eftersom de inte står ut med de starka negativa känslor som de har på insidan.

När man skär sig så känner man inte den inre smärtan lika tydligt längre och då brukar man kunna känna sig mer närvarande. Det lättar avsevärt.
Den inre smärtan avtar när man ser och känner smärtan på sina armar eller andra ställen.
Tyvärr brukar det leda till att man fastnar i det beteendet, eftersom det gör att man mår bättre. Det blir helt enkelt en krycka och en tröst. En smärtlindring på ett sätt.

Hur ska kompisar och föräldrar bemöta en person som skadar sig själv?

Med respekt och omtanke
Absolut inte skuldbelägga eller minimera personens känslor.
Våga, våga prata utan att bli rädd.
När människor drar sig undan någon som skadar sig, så kan självskadandet öka i vissa fall till något värre.

Jag har ett exempel på det.
Vår dotters vän kom hem till oss efter skolan och tjejerna skulle se på film.
Mitt i filmen får vännen ett telefonsamtal från sin mamma och hon frågade var dottern var.

Hon berättade och sedan hör jag ända till vardagsrummet där jag satt hur mamman väldigt bestämt sa till sin dotter att hon inte fick umgås med vår dotter.
Hon kunde bli påverkad och börja skada sig själv osv. osv. 
Tjejen fick åka hem och där slutade deras tjejkväll.
Så sjukt tråkigt, när människor drar sig undan på grund av okunskap.
Det är inte en sjukdom som smittar.

”Kompis” skära sig

Självklart kan det finnas fall där man ”kompis” skär sig och oftast vågar inte personen skära djupt första gången.
Då har man oftast inte heller ett allvarligt problem . Om man inte fortsätter med att skada sig förstås.

Skär man sig djupt första gången så finns det oftast en underliggande orsak till att någon verkligen vill testa på att skära sig.

Håll koll på armar, bröst, under bröst och insidan av låren om du misstänker att någon skär sig. Det gäller både tjejer och killar.

Sökte bara uppmärksamhet

Vår dotter fick ofta kommentaren att hon bara sökte uppmärksamhet.
Det kan vara sant till en viss del, eftersom hon mådde så pass dåligt.
Hon sökte uppmärksamhet för att få hjälp med var hon kände inombords.
Jag tror inte att hon själv förstod hur allvarlig ångestproblematik hon hade, det förstod inte jag heller.

Fortfarande idag kan jag hamna i ett destruktivt tänk där jag slår på mig själv och önskar att jag hade förstått bättre.
Vad tjänar det till nu?
Inget alls.
Vi som föräldrar gjorde vårt yttersta utifrån det vi förstod och kunde.
Allt annat är helt ointressant.

Hundar är en bra medicin när man mår dåligt!

5 råd till dig som kämpar med någon som skadar sig själv eller mår psykiskt dåligt.

1. Sök hjälp så fort du bara kan.
Det är bättre att söka hjälp i tid så att det inte blir ett allvarligt problem som håller i sig länge.

2. Var öppen med er familjesituation.
Finns det syskon med i bilden informera dem och deras lärare om hur det ligger till hemma hos er.
Då har skolan en möjlighet att ha lite extra koll och kan tidigt informera dig om det skulle bli problem.

3. Säg ifrån och sätt upp tydliga regler för hela familjens skull.
Var enade om beslut och informera den drabbade om vad som gäller.

4. Tänk på dig själv!
Det är inte lätt att tänka på sig själv när någon annan i familjen mår dåligt.
Men det är verkligen jätte viktigt att få egen tid!
Se till att du får egen tid så att du orkar med allt som händer.
Gå på spa, promenad, träna, pyssla, träffa vänner osv.

5. Ta reda på så mycket du kan om sjukdomen.
INTE i första hand hur du ska bota ditt barn.
Det är inte ditt ansvar.
Ditt ansvar är att vara förälder, vän eller anhörig.
Lämna över ansvaret till vården och se till att ni får en pålitlig läkare.


Jag har inte alla svar!
Men jag ger er det jag har.
Jag kan ge er våra erfarenheter och så får ni lägga till era förmågor och så kan vi tillsammans göra världen lite lättare för ungdomar som mår psykiskt dåligt.

Tipsar om min podd – Inte Perfekt, men duger ändå!

Där berättar jag om mitt liv och just det här tuffa ämnet i avsnitt 18-20.
Nästa avsnitt ( avsnitt 20 ) kommer min dotter att medverka och svara på frågor.

Vi föräldrar har inte alla svar och det är nyttigt för oss att söka hjälp i tid.
För det är jobbigt att leva med ett barn som mår dåligt.
Ibland behöver man få prata ut om alla känslor man har.
Så glöm inte dig själv!
Det finns inget vi inte skulle göra för våra barn!?
Eller hur?
Du måste orka, därför behöver du också ta hand om dig själv.

Gillar du det här inlägget?
Lämna gärna en kommentar och dela inlägget på sociala medier så fler får ta del av innehållet.
Tack!



Har du frågor eller vill komma i kontakt med mig når du mig enklast via sociala medier.
Det går även att maila mig på Info”@”ninis74.nu



Inte Perfekt, men duger ändå!

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *