Även om jag ler så är det ingen som ser det jag går igenom inombords. Tröttheten och den konstanta ångesten som hela tiden lurar bakom hörnet.

Jag får passa mig för stress och för mycket intryck på en och samma gång. Jag måste passa mig för vad jag gör för annars får jag svår värk. Nacke, armar och huvud är värst.

Ibland vill jag inte leva eftersom jag inte kan och orkar njuta av det, vad finns det för mening liksom?! De dagar jag mår bättre vill jag göra allt, men kan inte utan att få ett bakslag.

Dagar jag mår bra är jag enormt tacksam för det jag har och jag är evigt tacksam för dem som vill och orkar ha kontakt med mig även om jag är riktigt dålig på att hålla kontakt. Så tack till er alla som finns i mitt liv, trots allt

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *