Välkommen till avsnitt 15.
Idag ska jag fortsätta min livsberättelse och året är 2002.
Ett år som förändrade hela vår familjs liv.

Året vi sålde huset och året då vi fick bekanta oss med den vidriga sjukdomen cancer.
Vill ni hoppa direkt till delen som berättar om tiden då pappa fick cancer,
kan ni klicka in HÄR istället.
Det visade sig att vi skulle få en och annan käftsmäll det här året.

Januari

I januari åkte vi till Dominikanska republiken utan några som helst förväntningar.
Jag var trött och sliten.
Det var inte alls konstigt att jag åkte på någon slags matförgiftning för det var ju min vanliga tur.
Trots att min energi inte var på topp så försökte jag hänga med i svängarna. Man ville ju inte vara en tråkig fru och mamma.

Ridtur

Dottern och jag åkte till en ranch där vi red på varsin häst och det var en rejäl utmaning för mig eftersom jag var jätte rädd för hästar.
Ridturen gick bra och vi ställde oss för att vänta på minibussen från hotellet som aldrig kom.
När vi väntat i 45 minuter bestämde jag att vi fick ta oss till hotellet själva.

Vi promenerade längst gatan och tog en taxi till hotellet.
Det var ren tur att jag kom ihåg vad hotellet hette, annars hade vi inte hittat tillbaka.
Vi hade ingen mobiltelefon på den tiden så att vi hade kunnat ringa och fråga efter adressen, så det här var rena turen att jag kom ihåg namnet.

Februari

Huset blev sålt och det var dags att flytta till en lägenhet.
När jag städade ur huset så kände jag mig väldigt hängig och mådde illa. Övervåningen gick bra, men när jag kom till källarplan så kände jag mig äckligt svag.

Jag var ensam i huset och visste inte riktigt hur jag skulle klara av att städa färdigt.
Plötsligt var jag tvungen att springa in på toa.
Det var nätt och jämt att jag hann ta av mig byxorna för det var verkligen akut nr 2 på gång.

Jag yrade och svettades, men jag tvingade mig själv att städa klart.
Men hur skulle jag ta mig hem?
Det var ca 15 minuters bilresa hem till lägenheten så det skulle bli spännande att se om jag behövde stanna på vägen.
Jag klarade mig.
När jag kom innanför dörren rusade jag in på toaletten och kräktes.

Mars

Mars var en tuff månad för mig. Någonstans kände jag att jag inte räckte till som varken mamma eller fru.
Tröttheten blev mer påtaglig och depressionen ökade i styrka.

Ur min dagbok från 16 mars 2002.
Var finns du när jag behöver dig som mest?
Det verkar som att du inte bryr dig.
Varför känner jag mig så ensam?
Ingen frågar mig hur jag mår… Ingen bryr sig.
Jag ska ta ansvar.
Jag ska be.
Jag ska ringa.
Jag ska orka.
Jag ska… jag ska… jag ska!

Jag känner mig totalt slutkörd, förvirrad och ledsen.
Vad är mina bra egenskaper?
Vad kan jag?
Är jag bra på något över huvud taget?
Jag vill förstå.
Jag vill orka.
Jag vill… jag vill!
Vem är jag?

April

1 april – Jag fick veta att Pappa är dålig. Han har gått ner i vikt och har smärtor i magen. Nu väntar han på provsvar.
3 april – Jag är verkligen jätte trött och har magkrämpor och illamående.
5 april – Min mage är verkligen inte okej och så har jag haft migrän var och varannan dag.

Juni

Dagboksanteckningar från 7 juni.
Min man och jag gick tydligen varandra på nerverna i en 2 veckors period.
Vi vet egentligen inte varför, men det var riktigt tuff period.
Jag försökte plugga på så att jag åtminstone fick godkänt i alla ämnen.
Jag var på helspänn. Dessutom mådde inte min pappa bra.

Vi fick veta att pappa hade en tumör i levern. Han berättade för mig att han känt sig enormt utlämnad av personalen på sjukhuset när han fick beskedet. Cancer.

Personalen hade lämnat honom ensam på rummet med beskedet och sedan fick han åka hem. Så sjukt dålig stil. Droppa ett cancerbesked och sedan lämna personen helt ensam?
Inte ok.

Juli

5 juli – Idag kom vi hem från Turkiet.
Min man och jag fick en amöba parasit i magen några dagar efter att vi landat i Alanya.

Vi var båda jätte känsliga i magen och hade smärtsamma kramper till och från. Det var synd om vår lilla flicka som var pigg och glad på semestern medan mamma och pappa turades om att springa på toa.
Kramperna var så intensiva att svetten rann och det kändes som att vi började hallucinera.
Kakelplattorna började röra sig på toalettväggen.

Egentligen ville läkaren lägga in oss båda på sjukhus, så dåliga var vi.
Men det var ingen bra ide, eftersom vår flicka skulle bli ensam. Vart skulle hon ta vägen?

Vi låg mest på hotellrummet resten av resan.
Som tur var fanns det en barnfamilj som bodde under oss på hotellet som ställde upp och passade vår prinsessa
Hon fick hänga med pojkarna vid poolen och spela spel med dem.

Tack snälla familj, men framför allt pojkarna för all hjälp vi fick med vårt barn på den resan, det betyder mycket för oss.

14 juli 

Igår var jag hos pappa, han fyllde 60 år.
Som tur var så var det fint väder så att vi kunde göra en bädd till pappa i trädgården så att han kunde vara med hela tiden.
Han orkade inte sitta upp.
Det gjorde ont att se honom så hjälplös.
Så svag och så blek.
Mager hade han också blivit.
Hans stora vackra ögon lös när familjen samlades i trädgården.

Det var underbart att få träffa min farbror, faster och några kusiner.
Min farbror berättade att min pappa alltid varit starkast av bröderna och varit mest i farten av dem alla.

Vem är mannen?

Så dyrbar en människa blir när något drastiskt händer i ens liv.
Den kärlek man vill förmedla blir så otroligt känsloladdad och svår.

Vem är han?
Känner jag honom?
Nej, jag tror inte det.
Alla telefonsamtal jag fick av honom var så smärtsamma.

Han kände sig värdelös. Han kände sig deprimerad.
Det var mycket han ångrade och det var mycket han önskade.
Ett rop på uppmärksamhet och en enorm längtan efter kärlek.
Att bli omfamnad och älskad för den han var.
Det var det absolut sista ropet som fanns kvar.

Men vem är han?
Han är en man som var tvungen att finnas med i Guds planer för att jag skulle födas. Massa tankar går runt i mitt huvud. Det gör så ont att inte känna sin egen pappa. Jag har ingen aning om vad han gillade att pyssla med när han var ledig. Jag vet knappt vad han jobbade med.

Han är en snygg man.
Han är smart, pedant och jättenoga med sitt utseende.
Lukta gott ska han också göra.
Jag minns hur förkrossad jag var som barn. Varje gång han körde hem mig.
Varje gång kände jag mig lika arg och besviken på honom.

Mälarsjukhuset

Och nu ligger han på Mälarsjukhuset alldeles ensam och det gör så ont i mig. Det sista jag vill är att han ska känna sig övergiven och oälskad.
Så som jag kände mig när jag var liten.
Övergiven av alla vuxna och så trött på ensamheten.
Nej, det får inte vara så att han känner så.
Jag vägrar.
Jag hatar den känslan.

Min Bön
Snälla Gud, var hans trygghet och hans frid. Hans kärleksfulla famn men också hans frälsare. Tack för att du inte ser på hans misstag och synder utan förlåter honom och ger honom din frid. Amen!

Augusti

2 augusti – Jag och min man var ledare på ett ungdomsläger tillsammans med några andra.
Jag försökte göra mitt bästa utan att tänka för mycket på pappa. Mina tankar fanns hos honom hela tiden. Bönen ekade i mitt inre, den som jag nyss läste upp.

Jag visste att pappa skulle få besked från läkaren så jag ringde upp honom från en liten röd stuga. Jag satte mig ner och andades djupt.
Telefonsamtalet började med att pappa hälsade på mig som han gjorde de senaste gångerna.
– Hej Niiiina, pappas älskling.
Sen frågade han hur jag mådde, men jag brydde mig inte om att svara.
Jag ville veta vad han hade fått för besked från läkaren.

Han släppte bomben försiktigt. Han ville inte riktigt säga som det var.
Men så sa han
– Jag har max 2 månader kvar att leva.

11 augusti

I lördags åkte vi till Eskilstuna.
Jag åkte för att hälsa på min älskade pappa på sjukhuset.
När jag kom in i rummet låg han på sidan och sov. Jag gick fram till honom och viskade Älskling i hans öra.

Han vaknade och log mot mig. Det fanns smärta i hans ögon men också en glimt av glädje.
Direkt frågade han efter min man och hans barnbarn. Vår dotter.
De stannade kvar hos mina syskon över dagen och skulle komma en sväng på söndag.

Vi pratade en stund och så slumrade han till.
Jag satt med hans hand i min och tittade på honom och beundrade honom.
Helt plötsligt insåg jag att han var min pappa.
Min pappa!
Han som ligger där, är min pappa!
Och nu ska han dö?!
Ska han dö nu när jag äntligen har accepterat att han faktiskt är min pappa?

Han vaknade till och jag tittade djupt in i hans ögon och då brast det för mig.
Jag bröt ihop och kramade om honom. Tårarna rann.
Jag grät som ett litet barn i hans famn och han kramade om mig.

Jag berättade för honom att jag bläddrat i massa foton hemma och tänkt mycket på honom och hans liv.
Undrade hur han egentligen haft det alla gånger han ringde mig.
Han svarade att han var glad över att ha mig och att jag var den enda som han faktiskt kunnat prata om allt med.

Jag kunde inte ta emot det han sa. Pratat om allt med?
Ja, han berättade ofta om saker som han ångrade och vilken ångest han hade för att han inte tog mer tid med mig när jag var liten.

Det var härligt att höra det, men det gjorde så ont i mig att han ångrade sig. Jag vet hur ånger känns när den är destruktiv. Det blir ångest.

Jag var tvungen att avbryta honom och det gjorde jag genom att säga
– Du är min guldklimp pappa.
– Och du är min, sa han tillbaka.
Sedan slumrade han till igen.

Frågor?

Jag var tvungen att ställa några frågor till min pappa.
Vad är det värsta du varit med om i livet?
Han svarade självklart att cancern var det absolut värsta.
– Det bästa då?
Det var när jag föddes sa han.

Han berättade historien om hur han stod i en telefon kiosk och ringde mamma. Hon berättade att han äntligen hade fått en flicka.
Han hade tre pojkar sen innan.
Han blev så glad att han nästan studsade upp i taket.
Samma berättelse var han tvungen att påminna mig om flera gånger per år.

Mellan tuppluren han tog så passade jag på att fråga om han drömde något.
Och det gjorde han.
Han hade drömt om att han och svärson var ute och gled med en fin båt. Efter ytterligare en tupplur hade han drömt att han slog in julklappar.

12 augusti

Söndagen kom och det var inte alls lika roligt att komma in i rummet pappa låg i.
Han låg på sidan och stirrade rakt in i skynket som gränsade av till ytterligare en patient.
Jag såg att han hade fått på sig en blöja.
Fy vad ledsen jag blev.
Min pappa behöver ingen blöja!

Jag kunde inte greppa det.
Det måste ta hårt på hans psyke.
Så nedvärderande.

Han hade precis fått en morfinspruta så han sov mest när vi kom in.
Men när han vaknade till så sken han upp som solen och såg att min man och dotter också var där.

Vår underbara dotter var så duktig. 8 år och så försiktig och hjälpsam.
Så fort pappa vaknade till gick hon fram och tog hans hand och frågade om han ville ha något att dricka.
Och självklart ville morfar att hon skulle servera honom lite vatten.
Han tackade henne och kallade henne för lilla minisköterskan, det gillade hon.

En vecka senare

16 augusti – Jag åkte 40 mil till sjukhuset igen för att tillbringa lite tid med min pappa.
Han blev glad när jag kom in i hans rum.
Det var riktig sommar så jag hade på mig en röd kjol och en vit topp.
Jag tyckte det var så tråkigt att pappa fick ligga i sängen hela sommaren och inte komma ut.
Han varken ville eller orkade.

Mina bröder hade ingen aning om att det var illa med pappa. Att han faktiskt bara hade några veckor kvar att leva.
Jag valde att ringa upp min yngsta storebror och berätta hur det låg till.
Han blev besviken över att ingen hade hört av sig till honom och det kan jag förstå.

Själv hade jag inte en tanke på att ringa upp mina bröder. Jag trodde att de själva hade kontakt med pappa.

Men så var inte fallet.
Nu fick mina bröder möjlighet att komma och besöka pappa på sjukhuset och göra upp med eventuella stridigheter.

17 augusti

Pappa andas oregelbundet och får andnöd 3 ggr.
Andas ca 6 andetag och sedan blir det ett uppehåll i 10 sekunder.
Jag förstår ingenting.
Jag tycker att det är otäckt och börjar gråta.
En sköterska kommer in och vill prata med mig i enrum.

Hon berättar att pappas konstiga andning kan bero på all morfin han får för smärtor men också på att kroppen håller på att lägga av.
Levern är så gott som ur funktion.
Gifter som han får i sig sprids vidare i kroppen eftersom levern inte kan ta hand om det längre.

Hans fötter är väldigt svullna och han har vätska i magen.
Hon berättar att pappa har enormt ont i magen.
Sen förklarar hon att han kan hamna i koma innan han går bort och att naglarna kan bli lätt blåfärgade.

Din lilla tjej

Åren har gått och allt gammalt har suddats bort.
De glada minnena ska jag för alltid behålla i mitt hjärta bara för att du är min pappa.
Jag har ingen annan pappa än dig och ingen kan ta den plats i mitt hjärta som tillhör dig.
Jag är din lilla tjej fast jag är 28 år gammal.
Livet är orättvist ibland, särskilt nu. Nu när du ligger där och plågas.

Sköterskorna säger att du är så lugn och fin.
Du säger inte så mycket, inte ens när du har ont. De behöver fråga dig om du behöver smärtlindring.

18 augusti

På morgonen klev jag in i pappas rum.
Han verkade pigg och orkade prata med mig.
Jag blev så förvånad.
Han berättade att han sovit gott hela natten utan morfin.

Jag berättade att han igår skrämde mig ordentligt med hans konstiga andning. Han tyckte också det var läskigt.
Efter att han fick syrgas har han kunnat andas lite bättre.

Kära dagbok

Tänk att han ska behöva lida så.
Tänk om jag ändå kunde vara där hos honom hela tiden.
Hålla hans hand, se på honom, bekräfta honom och ge ett leende när han vaknar.
Han är så fin min pappa.
Så lugn och harmonisk.

Fel svar

Jag ställde pappa en enkel fråga och frågade vad han önskade mest av allt.
Jag var inte beredd på svaret eftersom jag trodde att han skulle vilja göra något speciellt sista dagarna i hans liv.
Men han svarade bara att önskade att bli frisk och att må bra igen.

Jag började må dåligt.
Inte ville jag ha det svaret.
Inte nu är han ska dö.
Han skulle önska sig något annat.
En god maträtt, någonstans att åka eller samla familjen till en fest.
Vad som helst men inte hälsa.
Inte hälsa.

Nej, önska något jag kan ge dig istället.
Det är inte rättvist att du ska önska något jag inte kan ge dig.
Hur gärna jag än vill, så kan jag inte göra dig frisk.

Tänk att ligga där på dödsbädden mot sin vilja.
Att veta att vilken dag som helst kan jag dö.
Vilken ångest, vilken smärta det måste vara.
Att lida av något obotligt.

25 augusti

Idag ringde jag och pratade med pappas sköterska, jag tro hon hette Helene.
Om ångest och så.
Hon sa att pappa är väldigt lugn och fridfull.
Att han inte verkade ha ångest.

För en människa som har svår ångest rycker och sliter ofta i slangarna, sover oroligt och sover enormt dåligt.
Det har inte sköterskorna märkt av alls hos pappa och hon lovade att medicinera direkt om hon märkte av det.

Saknar min vanliga pappa

Jag saknar min pappa, min vanliga pappa.
Han som alltid var glad över att se mig.
Som alltid sa att han älskade mig och min lilla familj.
Han som var en stolt morfar till vårt barn och att han verkligen tyckte om mitt val av man.

Nu när jag verkligen förstår att han älskar hela min familj så ska han dö?
Vad är det för fel på honom?
Kunde han inte vänta några år?

Jag minns att jag kände mig trygg och älskad när han ringde mig varje fredag kväll.
Vi pratade länge och om allt.

Jag minns speciellt den gången han var hos oss och hälsade på över helgen. När han avrådde oss för att göra insemination.
Hans ord gjorde ont, men kanske gjorde vi rätt.
-Gud vet vilka barn som ska bli till, gör inget mot naturen, sa han.
Min älskade pappa.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

3 september

Jag satte mig i bilen klockan 8 på morgonen och jag var framme hos pappa omkring klockan 12.
Nu var han bara skinn och ben.
Han verkade orolig och besvärad.
Jag pratade med sköterskan så att han fick lugnande och smärtlindring.

Jag kramade om honom, pratade lugnt och helt plötsligt putade han med sina läppar.
Han ville ge mig en puss och självklart fick han ge mig en.
Han fick en tillbaka.
Sedan putade han med munnen igen och fick ytterligare en puss.
Kanske var det att han ville något annat, men jag tolkade det som att han ville pussas.

Sedan började jag berätta om vad som hänt hemma.
Hur min man och dotter mådde.
Jag pratade på lite allmänt men det kändes så onödigt, så fel.
Tänk om han blev ledsen eller inte orkade höra på mitt babbel.
Det var svårt att veta hur mycket han förstod och hur mycket han orkade. Det här var en jätte jobbig balansgång.

Jag satte mina hörlurar i hans öron så att han fick lyssna på musik och sedan bröt jag ihop.
Det gjorde så ont att se honom ligga där.
Med ett stort ärr över magen, blå knän, svullna iskalla fötter och ben.

Plågsam natt

Jag sova över i samma rum som han låg och det var ett av de jobbigaste nätterna jag varit med om.
Pappa har yrat och gnytt som ett litet barn.
Han klagade och ville säga något men jag förstod inte vad han sa.
Jag tryckte på knappen som gav honom en dos morfin, men det verkade inte hjälpa.
Jag kallade på sköterskan och bad henne ge honom lugnande och mer smärtlindring för det var så tydligt att han hade ont eller ångest.
Han lugnade ner sig och somnade.

Saknar min man och min dotter

På morgonen började han andas knasigt igen och så klagade mellan andetagen.
Jag gick ut till allrummet och åt frukost. Där satt jag och grät, funderade och saknade min familj.
Min man och min dotter. Som jag önskade att de var där.
Min yngsta storebror kom för att träffa pappa och jag tror nog att han fick en chock. Så han såg ut.
Vår likbleka underbara pappa, högt älskade pappa.

Helig mark

När min bror ville vara ensam en stund med pappa passade jag på att ringa hem.
Det var så tungt.
Jag hade åkt 40 mil och snart skulle jag behöva sätta mig i bilen igen och ta farväl av min far.
Jag gick in på rummet igen och ställde mig i fotändan av pappas säng och bara grät.
Snyftade och snöt mig.

Jag bad till Gud i himmelen att han skulle ta hem min pappa så att han slapp lida mer.
Nu var det nog!

Helt plötsligt kände jag att jag började darra.
Jag skakade inombords.
Jag blev lugn men tårarna fortsatte att rinna.

Det kändes som att någon steg in i rummet och platsen där vi var blev helig.
Jag kan inte förklara känslan, men den var underbar.
Rummet fylldes av sån frid.
En frid som övergår allt förstånd.
Det går inte att beskriva.

Brorsan åkte och några timmar senare var det var dags för mig att packa mina saker.
Det var dags för mig att åka hem igen.
Nu var det jobbigaste kvar.

Att ta farväl

Jag satt på en stol vid pappas säng och la mig på hans bröst.
Tårarna rann och jag försökte prata med honom.
Jag talade om för honom att allt är förlåtet och att jag var ledsen att hans liv behövde sluta på det här sättet.
Att det här var orättvist.
Jag tackade honom för det han gjort för mig och det han lärt mig genom sitt liv.
Både bra och dåliga saker.

Morfar, han var morfar. Morfar till mitt barn.
Svärfar till min man.
Jag sa att min familj älskade honom.

Det finns inga ord som kan beskriva det jag kände där och då.
Jag ställde mig upp flera gånger för att gå, men kunde inte.
Jag grät hysteriskt, jag ville inte.
Nej, inte min pappa.
Han fick inte dö.

Han skulle bli frisk.
Visst skulle han bli helad?

Sköterskan kom in och tröstade mig.
Hon var så fin mot mig.
Jag bad henne om en tjänst och det var att pappa inte skulle behöva dö ensam.
Att någon skulle vara med honom när han dog.
Hon lovade att göra allt hon kunde för att min önskan skulle gå i uppfyllelse.

Jag behövde verkligen åka hem.
Det var så svårt att jag satt en timme till.
Jag kunde inte lämna honom där ensam.

Till sist bad jag en bön.
Gud, jag lämnar honom i dina trygga händer.
Ta hand om honom.
Amen.

Och så gick jag.
Genom korridoren till hissen.
Från hissen till parkeringshuset och vidare till bilen.
Jag satte mig i bilen och skrek ut min frustration.
Sen samlade jag mig och började köra.
Hela vägen hem grät jag i bilen.
Jag kan än i dag inte minnas hur jag lyckats att ta mig hem.

20.35

Nästa kväll kom telefonsamtalet jag bävat för.
Klockan var några minuter i nio.
Nu har din pappa somnat in, lugnt och stilla tog han sitt sista andetag klockan 20.35.

En sköterska var inne på hans rum och skulle vända på honom och ge slemlösande då han tog några djupa andetag.
Därefter hade andningen stilla avtagit.
Ett svagt leende fanns på hans läppar.

Jag tackade för hennes samtal och la på.
Min man och min dotter kom för att kramade om mig och tjejgruppen som var samlad beklagade sorgen.

Resten av kvällen var jag i en dimma.
Det var så overkligt.
Jag skulle aldrig någonsin mer få höra hans lugna och fina röst.
Aldrig mer skulle jag få krama om honom, träffa honom.
Det gjorde så ont.

Det finns så många om, så många men vi inte får chans att ta igen.
Men jag är glad för att vi hann få sagt att vi älskar varandra.
Det minnet ska jag bära i mitt hjärta.
Trots allt och genom allt, min älskade pappa.

Tack för visat intresse.
I nästa avsnitt får ni höra fortsättningen på helvetesåret.
Det är inte många månader kvar av 2002, men det hann hända en hel del.

Glöm inte att gilla, dela och kommentera.
Var nu rädd om dig så hörs vi snart igen.

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *