”Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Babyface.se”

Idag har det varit en ångestfylld dag igen.
Vad jag än försöker få gjort så lurar ångesten så pass starkt att jag blir deppig.
Depressionen känns påtaglig och känslan av värdelöshet blir starkare för varje andetag.
Jag skulle så gärna vilja ha ett jobb att gå till, men skulle jag klara av det?

Nej, jag tror inte det.

Jag tog med Lazy på en lite längre promenad eftersom det kröp under mitt skinn.
Känslan är som att jag vill kliva ur min egen kropp, det sticker och bubblar under huden och olustkänslan blir bara starkare och starkare.
Så promenaden gjorde gott.
Jag kände tydligt att depressionen blev allt djupare då jag såg massa glada människor ”ha bråttom” och dom verkade vara på väg någonstans.

Kroatien 2018

På något sätt känns det som att mitt liv har stannat upp.
Mitt liv är så begränsat och litet.
Jag längtar efter att känna mig lite större och nu pratar jag inte om kroppen.

Mina drömmar var stora innan jag kraschade in i min utmattning.
Drömmarna har verkligen krympt i takt med åren.
Jag har så svårt att plocka fram mina drömmar igen eftersom döden gör sig ständigt påmind.
Mina tankar kretsar kring meningslöshet och död, utan att jag kan påverka det.
Visst kämpar jag med att försöka tänka andra tankar, men det är sjukt svårt.

Det känns som att jag inte kommer att hinna med något mer i mitt liv än att vara sjuk.
Kanske orkar jag med en och annan promenad med hundarna, luncha med mina svägerskor då och då.
Men då blir oftast hushållsarbetet lidande.

Känner mig som ett litet trotsigt barn

Stressen känns ända in i märgen.
Jag vill…
Hela jag känner mig som ett litet barn.
Jag vill… JAG VILL!

Men så är inte stress bra för mig över huvud taget.
Jag klarar inte av stress.
Är ljud och ljuskänslig, så det är svårt.
Jag får värk i kroppen av att jag anstränger mig för mycket.
Min hjärna kopplar inte lika fort som tidigare och mitt minne ska vi inte ens prata om.
Tröttheten kommer i kapp mig när jag gör för mycket.
Och barnet i mig skriker, jag vill inte sova!

Jag vägrar att sova på dagarna.
Det känns som att jag sover bort mitt liv och det vill jag inte göra.
Istället kämpar jag mig igenom dagarna och mår också därefter.

Jag kommer inte att hinna njuta av mitt liv.
Eftersom det alltid kommer att finnas ett hinder.
I form av värk, depressionen, utmattningen, minnes och koncentrations problem eller stress.
Att konstant leva med dessa följeslagare är mycket påfrestande.
Jag vill inte leva så här och jag har svårt för att acceptera att det kanske är så här jag kommer att leva resten av mitt liv.

Att lära sig leva med dessa krämpor vore bäst.
Men så hänger försäkringskassan över mig.
Pressar mig ut i någon slags aktiviteter fast jag vet att jag inte kommer att orka gå.
Och självklart resulterar det i att jag blir sämre.

Trogir 2018

Rädslan kväver mig

Tänk att jag konstant är livrädd för att jag inte ska hinna med något ”vettigt” innan jag dör.
Kanske är den redan slut i morgon eller kanske redan idag?
Hur ska jag kunna njuta av mitt liv fullt upp utan att rädslan konstant knackar på och påminner mig om min bräcklighet.
Ångesten påminner mig om min otillräcklighet och rädslan kväver mig.

Idag är ingen bra dag, men jag försöker verkligen att tänka positivt.
Det här är bara en dålig dag, inte ett värdelöst liv.
Det kunde varit värre.
Jag har kommit en bit på vägen mot mitt tillfrisknande och det är jag tacksam över.

I morgon är det säkert en bättre dag.
Kanske Inte helt Perfekt, men duger ändå!

Ålderstecken

Jag ser mina ålderstecken tydligt och det känns som att jag inte hunnit leva alls.
Var kom dessa rynkor ifrån?
Jag har inte ens hunnit leva mitt liv och snart är det slut.
Det är så mina tankar lyder.
På det har jag även fått åldersnoja.
Jag har beställt prover på hudvårdsprodukter från Elemis Pro-Collagen Oxygenating Night Cream 15 ml | Elemis Pro-Collagen Marine Oil | Elemis Pro-Collagen Marine Cream Spf30 50 ml |



Vilka hudvårdsprodukter kan du rekommendera?