Välkommen till avsnitt 12 av min podd, fast i textformat.
Jag är jätte tacksam för all respons jag får av er lyssnare och det gör min lycklig, tack snälla ni.

I min podd berättar jag om mitt liv från barndom till nu.
Jag försöker att hålla en röd tråd igenom alla händelser, men ibland blir det alldeles tomt i hjärnan och jag kan inte komma åt vissa minnen. Så undrar ni över något eller att jag pratar över huvudet på er, så tveka inte att höra av er.

Mitt liv började inte enkelt, men jag har kämpat mig dit där jag är idag.
Jag kämpar fortfarande med många saker från min barndom i mitt dagliga liv.

Obehagliga minnen kan helt plötsligt ploppa fram i mitt inre som bilder eller som mardrömmar. Det är ingen lätt match att vinna över dessa minnen, men jag kämpar på.

Han slängde mina dagböcker

Mitt skrivintresse har jag haft med mig ända sen jag var en ung tjej.
Jag skrev dagbok, men tyvärr har min styvpappa slängt dem så jag har inte tillgång till dem.
Det hade varit fantastiskt roligt att läsa dem nu med tanke på vad jag gått igenom i mitt liv.

Jag startade min första blogg 2005.
Sen började jag att blogga lite mer regelbundet 2006 men var tvungen att testa mig fram med allt möjligt innan jag började skriva ner mina drömmar och tankar.

Sen dess har min blogg varit en del av mig.
Jag älskar att skriva.
Att sitta i min ensamhet med mina tankar utan att bli störd är så skönt. Det är terapi för mig.

Ibland är det riktigt jobbigt att få ner allt strukturerat, så det blir att skriva ner allt från hjärnan så snabbt som möjligt, så att jag inte glömmer.

Bloggen är viktig så att Podden funkar

Det jag skriver om i min blogg är viktigt för mig.
Jag skriver ner tankar och funderingar för att jag ska komma ihåg saker i framtiden.
Som nu till exempel när jag har min podd så har jag text att gå tillbaka till och jag kan minnas hur jag tänkte då och hur det var.

Jag bearbetar många händelser som jag aldrig fick tid till att sörja.
Livet gick väl lite för fort.
Jag ville mycket, jag kämpade mycket och jag vägrade att lägga mig under mitt förflutna.
Nu har jag chansen att minnas tillbaka så mycket som mitt minne och koncentration tillåter.

Podden har blivit min terapeut och därför måste jag påminna er om att det är mina tankar och funderingar ni får ta del av.
Mitt liv, mina problem men också en del lösningar som jag kommit på under årens lopp.

Jag gräver i mina minnen, tittar på foton, försöker återuppleva bra händelser och så försöker jag sätta ord på det jag upplevt.
Min utmattning och stresskänslighet gör mig väldigt ledsen och frustrerad emellanåt.
Så min podd och min blogg har hjälpt mig att läka.
Jag är långt ifrån frisk, men jag gör så gott jag kan och orkar.

Förra avsnittet i kort

I förra avsnittet fick ni höra om vår längtan efter ett syskon till vårt barn.
Alla tips var välkomna och jag läste till mig att man skulle ha en ispåse under pungen för att sädescellerna skulle få fart. Det fanns massa tips och trix för att påskynda en eventuell graviditet. (avsnitt 11)

Nu är det dags för avsnitt 12.

Livet skakades om igen…
Min man skadar sig och vi var med om en olycka.
Vi börjar bli vana vid att motgångarna aldrig tar slut.

Hur svårt är det inte att ibland släppa taget om sina barn och lita på att de faktiskt klarar sig själva?
Varför har jag överbeskyddat mitt barn?
Varför fick inte min man vara den pappa han var så bra på?
Det och många andra frågor får du svar på när du läser vidare.

Avsnitt 12

Min man jobbade som glasmästare i 11 år.
Han började som lärling och han trivdes väldigt bra med det yrket.
Men det slet på hans kropp och han började få enorm värk i högra axeln.
Nätterna blev sömnlösa och hela hans identitet började sakta rasera.

Han kunde inte borsta tänderna med höger hand och han kunde inte hjälpa till med höger hand när han skulle tvätta håret och övriga kroppen.
Det var svårt att bära kassar, spela innebandy (som han verkligen älskade) och köra bil.
Det tog riktigt hårt på honom.

Han gick hos sjukgymnasten med jämna mellanrum och han fick kortisonsprutor, men till sist blev det en efterlängtad operation.
Operationen utfördes på samma sätt som han hade fått skadan.
Med stämjärn och hammare.
Kirurgen behövde göra plats åt rotation skuffen i axeln.

Efter operationen

Efter operationen väntade en jobbig tid med rehabilitering och sökande efter en ny identitet. 6-7 månader är lång tid att gå hemma och fundera över livet. Över det som hänt och vad som skulle komma.

Det fanns inte en chans i världen att han hade kunnat fortsätta som glasmästare så det var bara att gilla läget och se sig om ett nytt arbete.

Men vad skulle han kunna göra med en arbetsskada?
Vem var han utan sitt jobb?
Allt han hade jobbat upp under 11 års tid, raserade framför hans ögon.
Allt rasade.

Skulle vi kunna bo kvar i huset?
Vad skulle hända hans familj?
Meningen med livet började sakta men säkert rinna ur honom.
Det fanns ingen glädje till något egentligen, ångesten växte i takt med frågorna om framtiden.

Nytt jobb?

Alla våra drömmar raserade och vi kunde faktiskt inte se en utväg, hur positiv jag än försökte vara.
Allt var riktigt tungt för både, han tappade livsglädjen helt enkelt och det var även jobbigt för mig.

Vi har pratat en hel del om just den känslan man kan få när man förlorar sitt jobb på ett eller annat sätt.
Antingen om det är pga. sjukdom eller en ofrivillig uppsägning.
Vissa reagerar inte alls lika hårt och andra är nästan villiga att dö för att de inte känner sig lika viktiga och behövda längre.

Skulle han någonsin kunna jobba normalt igen?
Skulle han känna glädje för ett annat jobb?

Ja, det fanns ett jobb som han numera trivs med.
Sen att lönen inte alls är vad den borde vara är en helt annan femma.
Skulle han ha fått följa löneutvecklingen som glasmästare så skulle han fått betydligt mycket mer i lön, men nu kunde han inte fortsätta med det jobbet så det var bara att ta nya tag och vara glad över det.

Nu skulle vi kämpa för att få bo kvar i huset och fokusera på att vår dotter skulle börja 1:a klass.

Överbeskyddande?

Jag och min man var väldigt oense om vilken skola hon skulle gå på.
Min längtan och önskan var ju att hon skulle gå en kristen skola, medan min man ville att hon skulle gå i en ”vanlig” skola.

Vi bråkade en hel del om det beslutet, vi argumenterade och till sist sa min man att hon inte alls skulle gå på en kristen skola, det skulle ske över hans döda kropp.

Nästa morgon skrev han på ansökan till kristna skolan och där började hon.
Jag vann!
Ja, det gjorde jag.
Men det kändes inte bra, eftersom vi fortfarande var oeniga.

Eftersom vi båda är troende så var inte det ett konstigt beslut, men vi var lite oense kan man säga.
Egentligen vet jag inte vad det var som fick honom att ändra sig, men jag var glad.

Det fanns ingen eller inget som skulle fått mig till att ändra mig, men idag hade jag kanske tänkt annorlunda.
Vem vet?
Skolan var rätt liten och det kändes som att det var ett bra alternativ för vår dotter.
I början var det bara 7 elever i hennes klass och det betydde att läraren skulle ha bra med tid med eleverna.

Växthus

Så här resonerade jag.
Hon behövde skyddas tills hon blev starkare och mer självständig.
Tänk dig att jag önskade ha henne i ett växthus som skyddar sköra plantor och när plantorna är redo så flyttas de ut i det verkliga livet där dom skulle tåla sol och vind, storm och frost.

Här kan jag känna att jag var otroligt överbeskyddande.
Så fruktansvärt överbeskyddande.

Kan det bero på allt som hände innan vi fick henne?
Att vi fick kämpade med att få ett barn överhuvudtaget?
Och när hon väl var på väg, när hon låg i magen alltså så drabbades hon av extra slag och ett omoget hjärta.
Vi trodde att hon skulle dö.

Kan det bero på kidnappningsförsöket som jag berättade om i avsnitt 10?
Här följer ytterligare en händelse som skakade om oss rejält.

Naxos för återhämtning

Vi åkte på en resa till Naxos tillsammans med svärmor och hennes man.
Både jag och min man mådde inte bra, så vi tänkte att detta var ett måste för vår återhämtning.
En dag hyrde vi mopeder och åkte runt på ön, åt pita gyros, solade, badade och bara njöt av livet.
Tacksamheten var stor eftersom vi kunde göra denna resa, trots att pengarna hade börjat sina.

Vi njöt av att åka runt och utforska olika ställen, men just den här dagen skulle vi bara köpa lite mat.
Vi tog moppen in till staden för att köpa lite matvaror.
Min svärmor och hennes man var med oss på resan och självklart ville dom hänga på den här dagen också.

Vi tog på oss hjälmarna och dottern satte sig mitt emellan oss på mopeden och så åkte iväg.
När vi hade handlat klart så åkte vi tillbaka till hotellet, men på vägen dit hände något otäckt.

Mopedolycka

När vi kom in i en skarp högerkurva upptäcker vi att en vit lite mindre lastbil kommer i full sula och genar över på vår sida av vägen så att min man tappar kontrollen på moppen när han i panik försökte bromsa.

Vi ramlade omkull och glider mot underredet av lastbilen men stoppas av en stöt som slungade oss på marken, flera meter i sidled tills det tog stopp.

Svärmor och hennes man såg allt, de åkte bakom oss och den ångesten hon kände när vi ramlade, den var inte nådig.
Att sedan ha med sig den bilden i näthinnan måste varit riktigt jobbigt för henne.

Jag kan bara tänka mig om mitt barn och barnbarn slungats iväg på det sättet, jag hade nog varit hysterisk. Svärmor däremot hon var rätt lugn av sig. Hon agerade snabbt och var först på plats för att hjälpa oss upp.

Lastbilen åkte vidare utan att stanna.
Vi stannade vid olycksplatsen och fick hjälp med att tvätta rent såren vi fick. Men det ingen förstod var att de yttre skadorna var inget jämfört med den chock vi hamnade i.
När ångesten lagt sig så förstod jag att vi hade änglabeskydd.
Vår dotter var då 7 år gammal.

När vi skulle åka hem så åkte vi förbi olycksplatsen och såg märken i marken efter vår olycka, det var en otäck känsla.
Märkena var så tydliga även på våra kroppar, även om de inte var så allvarliga.

Konstigt?

Är det då så konstigt att vi överbeskyddade vårt barn?
Vi har varit med om många olika traumatiska händelser.
Rädslorna styr mitt liv och oron att något hemskt ska hända mitt barn även fast jag inte är medveten om dem, dem finns där och jobbar på utan min tillåtelse.

Jag ville verkligen skydda henne från allt ont.
Tanken skrämde mig att hon nu skulle klara sig själv.
Jag ville ge henne allt det där som inte jag fick som barn.
Trygghet, frihet och glädje.

Vad ligger bakom detta överbeskyddande?

Personligen tror jag att det var min egen rädsla att något dåligt skulle drabba mitt barn.
Inte kunde jag lita på någon annan än mig själv.
Jag hade koll på hur arg jag kunde bli och jag kunde kontrollera min ilska.
Men jag hade ingen koll på hur arg min man kunde bli däremot.

Därför kunde jag inte riktigt lita på honom 100 % och då tog jag hellre fighten med vår dotter själv, än att han skulle göra det.
Jag hade svårt för att lite på hans föräldraskap
Och ja, det kunde skapa ångest när han sa till vår dotter på skarpen.
Vet ni varför?

För min styvfar var ingen bra pappa för mig.
Han var arg, hotfull och gick över gränsen.
Han slog mig, han hotade mig och kallade mig massa fula saker som gjorde ont i mig.
Det var min erfarenhet av en pappa.
Denna bild har jag burit med mig så länge jag kan minnas.
Först nu efter alla år har jag förstått att mina personliga minnen skapat obehag kring min mans faderskap.

Därför tror jag att jag hade svårt för att släppa kontrollen och lita på att han klarade uppgiften som förälder galant.

Tack och lov så finns det hjälp att få

Jag förstod inte att jag behövde ta itu med mina spöken förrän mitt barn var vuxen.
Nu låter det som att jag var världens häxa, men det var jag inte.
Jag hade bara väldigt starka åsikter om det mesta.
Vår dotter fyller 26 år i år och jag har aktivt jobbat med mig själv i 7 år.
Jag har jobbat med att släppa taget och att inte konstant oroa mig.

Jag ville vara den perfekt mamman till varje pris.
Det finns ingen perfekt uppfostran eller utbildning av våra barn.
Det vi kan göra som föräldrar är att finnas där för våra barn när DOM behöver oss.
Vi behöver inte konstant vara närvarande och se till att de klarar sig, behöver dom något så säger de till på ett eller annat sätt.

Vi kan stötta, erbjuda kärlek och ömhet varje dag, men inte lägga oss i för mycket i onödan.

Backar vi och låter barnen lösa sina problem själva så tror jag att barnen kan utvecklas till självständiga och starka människor.

Fortsätter vi att vara överbeskyddande föräldrar så tror jag att förr eller senare kommer bubblan att spricka.
Vårt överbeskyddande skapar nämligen barn med en rädsla för världen utanför, eftersom dom blivit så vana vid att allt omkring dem varit skyddat. 

Att släppa taget

Tanken är att barnet ska växa upp med en stark känsla av att kunna bemästra allt.
Be om hjälp när det behövs, men för övrigt vara självgående.

Jag tror att alla föräldrar vill att ens barn ska känna sig älskade och att dom ska växa upp med en övertygelse om att dom klarar vad som helst med lite stöd och hjälp.

Jag hade behövt släppa taget mycket tidigare, men rädslan att något ont skulle hända henne förlamade mig.

Med detta vill jag bara säga att livet, att föräldraskapet verkligen är en enda stor berg och dalbana.
Det är inte lätt att vara människa.
Ibland tror man att man gör rätt och det blir fel.
Ibland gör man fel och det blir rätt.

Huvudsaken är att man aldrig ger upp hoppet och att man aldrig slutar att göra det som är sant och rätt.
Blir det fel, så kan man be om förlåtelse!
Det går att lösa saker på ett eller annat sätt.

Har man svårt för att lösa problem så får man helt enkelt komma överens om att man inte är överens och sedan släpper man allt groll och går vidare i livet, utan sura miner.

Alla onödiga bagateller som vi ibland håller på med vill jag bara slänga i havets djup och så vill jag sätta upp en stor skylt med texten.
FISKE FÖRBJUDET

Vill du komma i kontakt med mig så kan du kommentera nedan eller kontakta mig via sociala medier, där heter jag Ninis74.

Jag påminner er och ber er om att prenumerera på mina kanaler så att ni inte missar något.

Gilla, dela och kommentera gärna, det skulle betyda mycket för mig.
Var rädd om dig själv, så hörs vi snart igen!

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *