Livet som mamma började väldigt bra.
Jag älskade varje sekund av hennes närhet.
Hormonerna efter förlossningen däremot, dom ska vi inte prata om.

När min mamma, syster och moster kom för att hälsa på vår lilla prinsessa. Var jag mitt i min baby blues eller tredjedagsgråten som den också heter.
Jag minns att jag öppnade ytterdörren till dom och
genast fick jag frågan om hur jag mådde.
Jag brast ut i gråt och sa.
– Jag är så lycklig!

Hormonerna spökade ungefär i 3 dagar och det var ett mysterium för både för mig och min man.
Det var ingen som hade talat om för oss att det kunde bli så efter förlossningen.
Ibland undrade han om jag var olycklig eller om jag hade ångrat mig, men det var det inte.
Hormonerna sprutade åt alla håll och kanter.
Det räckte med att säga: Maten är klar, så började jag gråta.
Rätt häftigt eller o häftigt hur kroppen fungerar egentligen.

En stor omställning att bli mamma

Min lilla donna var en oerhört lätt bebis.
Hon skrek nästan aldrig.
Det var väl när hon ville ha mat som hon gnydde lite, men för övrigt så var hon väldigt snäll.
Hon sov och rapade sig igenom dagarna.
När hon var 3 veckor gammal lyxade hon till det ännu mer.
Hon började sova hela nätter.
Det var helt fantastiskt lyxigt.
Jag kunde inte önskat mig en bättre start på föräldraskapet.

Trots att Lill tjejen var en enkel bebis så var jag väldigt trött i början och hade behövt lite egen tid.
Det var en stor omställning att bli mamma.
Min tid var vigd för hennes behov.
Mattider, byta blöja, närhet, BVC besök och promenader var viktigt så att vi fick frisk luft varje dag.

Mina bröst var det absolut viktigaste

Och däremellan försökte jag vara en perfekt fru.
En fru som såg till att allt var på sin plats, att det var städat och att maten var klar när han kom hem från jobbet.
För en perfekt fru det ville jag absolut vara.
Det var ingen skillnad i om vi fick barn, jag skulle köra på som vanligt.
Städa, diska för hand, sortera och tvätta kläder, vika kläder, laga mat och betala räkningar.

Det var ett heltidsjobb och dessutom var mina bröst det absolut viktigaste för tösen.
Ibland önskade jag att man hade kunnat flytta över brösten på min man, så att han var tvungen att sitta still och vara harmonisk när bebisen åt.

Ett barn har aldrig varit ett hinder för oss

Missförstå mig inte.
Jag älskade varje minut, men ibland kändes det som att det var det enda man hade tid till.
Att bli mamma i 20-års ålder var en helomvändning från mitt annars väldigt hektiska liv.
Jobb, träning, sy gardiner och överkast. Hjälpa och umgås med vänner.
Det var många järn i elden och någonstans trodde jag att livet behövde fortsätta på det viset även när man fått barn.
Det fanns inte en tanke på att jag skulle lugna ner mig.

Ett barn var inget hinder och behövdes det så fick bebisen följa med.
Mannen spelade innebandy och det var matcher nästan varje helg.
Jag hängde med på det mesta med bebisen i famnen eller i vagnen.
Jag satt och ammade på offentliga toaletter så att bebisen skulle få lite lugn och ro när hon åt.
Övriga tiden höll jag tummarna för att hans lag skulle vinna.

Var det inte matcher på nivå så var det korpen matcher och jag blev ofta ensam om jag inte följde med.

Kommer hon att bli en okej människa?

Hela jag var en mamma och fru.
Någonstans glömde jag mig själv.
Jag försökte ta mig egen tid, men det var svårt.
Jag ville ju vara med mitt barn hela tiden, jag ville inte missa något.
Min man hjälpte till där han kunde.

Det var inte bara yttre påfrestningar som att flänga runt överallt och ingenstans med stackars lilla tösabiten som gjorde att jag glömde mig själv.
Det fanns många tankar i mitt huvud och en hel del oro.

Hur skulle jag lyckas att fostra detta lilla barn till en kärleksfull människa?
Hur skulle jag lyckas föra över alla bra saker hon behöver ha med sig i livet, utan att det skapar trauman?
Vad skulle hända om jag dog?
Skulle hon få en bra styv mamma?
Osv… listan kan göras lång.

Det kunde inte bli värre

Eftersom min egen barndom var som den var, så var jag rädd för att inte räcka till.
Hur fostrar man ett barn?
Vad gör man för att barnet ska känna sig älskad och trygg?

Jag har inte fått uppleva trygghet och känna mig älskad av mina egna föräldrar så jag hade verkligen ingen förebild på hur man är en bra mamma.
Jag bodde alldeles för kort tid i fosterhem för att bilda mig en uppfattning om hur en bra mamma beter sig.

Lyssna gärna på avsnitt 2 som handlar om min barndom på YOUTUBE.
Där finns det också en del bilder.
Eller läs avsnitt 2
här .

Det kunde inte bli värre än vad jag hade haft det.
Jag skulle minsann göra allt och lite till för mitt barn.
Skydda henne och uppmuntra henne genom allt.
Hon skulle aldrig behöva känna sig utanför.
Jag ville verkligen se, höra och älska henne villkorslöst.

Ingen av oss har fått en manual/instruktionsbok att följa när vi fick barn!
Vi måste helt enkelt lita på att vi är bra föräldrar och gör vårt yttersta för våra barn.

Hade jag förstått bättre så hade jag gjort bättre

Jag brukar säga till mig själv att jag gjorde så gott jag kunde och förstod.
För om jag hade förstått att göra bättre, så hade jag gjort bättre.
Vi tar det en gång till.
Om jag hade förstått att göra bättre, så hade jag gjort bättre.
Det är jag helt övertygad om.

Alldeles för ofta trycker jag ner mig själv som mamma.
Jag borde ha gjort si eller så.
Varför gjorde jag inte dittan och dattan?
Hur kunde jag göra så?

Ibland lär vi oss saker av saker som vi gör fel, men det betyder inte att vi är fel.
Vi har höga krav på oss själva som mammor och pappor. Det kommer vi inte ifrån.
Vår uppgift är att hjälpa våra barn till att bli självständiga, starka, medkännande och ansvarsfulla medborgare.
Det är ingen lätt uppgift.
Det tycker inte jag i alla fall.

Något som gjorde väldigt ont i mig var att mina svärföräldrar inte engagerade sig i vårt barn på det sätt som jag hade tänkt mig.
Deras skilsmässa tog all tid från att umgås på ett normalt sätt.
De gick igenom en skilsmässa och svärmor hade träffat en ny man, så jag förstår att hon hade fullt upp med hennes nya liv.

Jag förstår det, men hon hade också blivit farmor.
Farmor till ett litet mirakel som hennes son och jag längtat efter i 3 år, dessutom var barnet hennes första barnbarn.

Besvikelse

Jag trodde någonstans att hela världen stannade upp när vi fick vårt barn.
Barnet var ju det mest centrala i våra liv, så det var väl inte så konstigt?
Det kändes som att allt kretsade kring oss, vilket det också gjorde, för oss.

Men jag hade någonstans hoppats att få dela glädjen med fler familjemedlemmar.
Självklart förstår jag att alla har sina egna liv.
Livet går vidare, det förstår jag.
Men det är en besvikelse att se en annan sida av det man trodde man skulle se.

Jag blev besviken för att mina förväntningar inte blev som jag hade hoppats.
Jag önskade mer engagemang i det lilla knytet som trots allt var väldigt efterlängtad av oss alla.

Det hände så mycket kring flera av våra närmaste när vi fick barn, så vi blev nog lite bortglömda med vår lilla bebis.
Vad kunde ha varit viktigare än att stötta sitt barn och glädja sig över ett mirakel tillsammans?

Ni kan tänka er att vi alla hade en hel del att deala med.
Skilsmässan mellan svärföräldrarna var inte lätt.
I en skilsmässa finns det oftast två sidor.
Det finns två personer som vill olika saker.
En som vill lämna och en som vill kämpa.

En envis svärdotter

Svärfar hamnade i en depression och jag som nybliven mamma tog på mig ansvaret att hälsa på honom varje morgon innan han gick till jobbet. Han började sitt skift 13.00.
Varje vardag morgon klädde jag på mitt barn, packade hennes lilla väska och sedan promenerade vi över till farfar för att äta frukost.

Ibland fick jag knacka och ringa på dörrklockan 100 gånger innan han öppnade dörren.
Efteråt har jag dock fått veta att han var så djupt ledsen över skilsmässan att han bara ville dö.
Han ville inte öppna dörren och han ville inte leva.

Nog för att det säkert blev jobbigt att ha oss där varje dag.
Men någonstans långt inom mig att det var det här jag skulle göra.
Jag skulle gå till honom varje morgon.
Genom att stötta, lyssna och se till att han fick i sig lite mat, men också att han fick en relation till sitt barnbarn var viktigt för mig.

Idag är jag enormt tacksam över min envishet, som jag inte alls förstod mig på då.
Det var en konstig period i mitt liv.
När han väl tog sig upp till vattenytan och fick lite perspektiv på allt.
Han berättade att han var enormt tacksam över att jag kom över med barnbarnet.
Hon gav honom enormt mycket glädje och mycket ny energi.

Han hade jätte jobbigt med att träffa sitt ex.
När det var kalas, bröllop och andra tillställningar där familjen skulle vara tillsammans så var hans inställning väldigt tråkig.
Han sa ofta att han inte KOMMER om hon kom, svärmor alltså.

Jag kan förstå hans smärta.
Att se henne och att det kan vara jobbigt att se förbi andras förväntningar när man mår så pass dåligt, men ändå.
Ofta försöker jag tänka mig in i hans situation och jag skulle nog inte heller velat se mitt livs kärlek så tätt inpå, det skulle nog göra för ont.

Självklart påverkade hans beslut oss jätte mycket.
Kanske var det lika bra att han fick vara sig själv.
För vem hade kunnat tala om för honom att han var tvungen att vistas i samma rum som hans stora kärlek som precis hade lämnat honom för en annan man?

Viktigaste arbetet börjar efter jobbet

Det var svärmor som ville ta ut skilsmässa.
Hon var lyckligt förälskad i sin nya kärlek.
Det var inte lätt för min svärmor, det kan jag säga.
Hon var pastors fru i flera år och därefter var hon aktiv i kyrkans kör och hade många ögon på sig.
Hennes man var ofta upptagen med andra människor som hade problem med sina liv, så det fanns inte så mycket tid över till att bygga på äktenskapet.

Förväntningarna på henne var väldigt höga.
En enorm press låg på henne och det var ett stort steg för henne att ta ut skilsmässa.
Det fanns ingen annan utväg för henne. 
Hon kände sig ensam, osedd och oälskad av sin man.
Han hade tid för allt annat, men inte henne.

Inom kyrkan har det länge funnits en konstig bild av hur ett äktenskap bör fungera.
Pastorer, präster och många kristna har genom åren trott att bara de gör Guds arbete så kommer deras äktenskap att bestå.
Det går inte att ge all sin tid till kyrkan och andra människor och samtidigt tro att allt är bra när man väl kommer hem till sina barn och fru.
Det är nu som det viktigaste arbetet börjar. Familjen.

Det är precis likadant för oss alla.
Efter att vi jobbat en hel dag, så kan vi inte bara sätta oss i soffan och förvänta oss att äktenskapet fungerar som den ska om vi inte aktivt tar tid med att umgås med varandra.
Hjälper varandra på olika sätt och avlastar när det behövs.

Relationer är inte lätt

Jag har umgåtts jätte mycket med min svärmor.
Vi har rest igenom land och rike med henne, så jag vet att hon ångrar skilsmässan bara för att hennes barn tog det så hårt.

Hon raserade en hel familj och det hade hon velat ha ogjort, men hon ångrade inte att hon träffade en ny man.
Äntligen fick hon en man som såg henne, uppmuntrade henne och såg hennes värde.
Äktenskap är inte lätt. Relationer är inte lätt.

Jag och min man unnar henne all den lycka hon fick tillsammans med sin nya man.
Visst hade vi velat se svärföräldrarna gifta resten av deras liv, men så är inte verkligheten alltid.
Det finns många saker som spelar roll.
Glöm inte det.

Bara gå och se inte tillbaka

Min mamma däremot, hon hade behövt ha hjälp med att komma ur ett destruktivt förhållande men ingen orkade bry sig. Inte ens efter skilsmässan som blev av alldeles för sent.
Destruktiva förhållanden är inte okej.
Lever du i ett destruktivt förhållande vill jag uppmuntra dig till att ta dig ur förhållandet nu.

Bara gå och se inte tillbaka. Det gör så mycket skada, det är svårt att ta sig ur en negativ spiral som sedan plågar dig resten av livet. Du vill inte säga varför gick jag inte tidigare?
Vi är för äktenskap.
Vi är för livslånga relationer, men det får inte kosta vad det vill.
Aldrig våld, aldrig psykisk misshandel och aldrig nonchalera den andra personen.
 
Relationer, äktenskap fungerar inte utan gemenskap med varandra.
Det är viktigt att vi tar tid för att umgås och prata med varandra.
Visar ömhet och uppskattning för vår partner.
Talar vänligt om och till vår partner, precis som vi gör med våra arbetskompisar.
Vi ska inte tro att vi kan bete oss hur som helst bara för att vi är gifta.

Exempel ur vårt liv

Jag har ett kort exempel på en sak vi har jobbat på.
Jag sitter ofta och jobbar vid datorn.

Nästan all min fritid går till att jag sitter vid datorn.
Jag skriver, läser, bygger sidor mm.
Jag är oftast väldigt kreativ och löser gärna mina egna problem, men ibland får jag tekniska problem som jag inte kan lösa själv.
Då frågar jag min man, så klart, eftersom han är väldigt duktig på det här med datorer och teknik.
Ibland blir han irriterad på mig för att jag frågar och envisas med att få hans hjälp.
Han kan fnysa åt mig på ett otrevligt sätt och be mig vänta eller så ber han mig att lösa det själv.

Attitydsproblem

Här har vi kommit på en grej som vi båda fortfarande jobbar med.
Vi skulle aldrig någonsin ha en dålig attityd och prata på ett olämpligt sätt till någon annan person som ber om hjälp.
Aldrig.
Vi skulle vara enormt tålmodiga och super trevliga.

Det är inte okej att fnysa och fräsa åt sin partner på ett otrevligt sätt.
Och sedan behandla kompisar och kollegor med en trevligare attityd än sin partner.
Vi har upptäckt bland annat att om det är någon som ringer för att be om hans hjälp, så ändras hans tonläge.
Klart jag kan hjälpa dig. ( Han pratar med jätte trevlig ton )
Och då har han precis avvisat mig på ett irriterande sätt.

Varför skulle det vara okej att fräsa åt sin partner?
Aldrig att vi skulle göra det mot någon annan?
Sådana här grejer har vi jobbat med mycket.
Jag är inte alltid den trevligast jag heller, men det här var ett bra exempel på hur man inte ska bete sig. Tycker jag i alla fall.

Bröllopsplaner efter en skilsmässa

Mitt i skilsmässan planerades det bröllop, min svägerska skulle gifta sig.
Det kändes riktigt konstigt att planera ett bröllop när hennes föräldrar nyligen skilt sig.
Frågorna kring äktenskap och evig kärlek dök upp från ingenstans.
Skulle vi också sluta så här?
Varför gifter man sig?
För att ha sex?
Man skulle ju inte ha sex innan man gifter sig, så gifta sig det skulle man göra.

Mina tankar kring mitt eget äktenskap började snurra och jag blev mer och mer besluten om att vi skulle hitta en väg som inte svärföräldrarna gjorde.
Vi skulle prata om allt och vi skulle bråka oss igenom dom tuffaste frågorna, precis som vi gjorde på Cypern.

Tillsammans med svägerskan började vi träna lite mer än vanligt och därefter planerade vi hennes bröllop.
Jag fick äran att vara hennes tärna.
Så fint och så otippat.
En sån ära.

Vill du komma i kontakt med mig så finns jag på Facebook och Instagram under namnet Ninis74.

Tre saker

Tre saker jag inte förstår mig på:
Krig, Djurplågeri och mig själv 🙂

Tre saker som finns på mitt skrivbord/bordet:

Dator, kaffekopp och min mobil

Tre saker jag gör just nu:
Skriver om mitt liv och mina tankar.
Försöker lyssna inåt och andas

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
Gå på min dotters bröllop
Bli mormor
Leva länge

Tre saker jag kan:

Jobba ( när jag är frisk ), inspirera och lyssna

Tre saker jag inte kan:
Ha tålamod, se på skräckfilmer och vara sjuk

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:

Din mamma eller pappa
Musik och fågelkvitter

Tre saker jag skulle vilja lära mig:

Webdesign, marknadsföring och ta hand om mig själv

Tre favoriträtter:

Min mans kycklinggryta med mango chutney.
Potatisgratäng med fläskfilé och tonfiskröra med rootpasta.

Det går även utmärkt att lyssna på hela avsnittet genom att klicka på videon ovanför eller gå in på Spotify och söka efter Ninis74.

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *