6. Det är svårt att fly från det som finns inombords. Del 3

Det här är del 3/3 av avsnitt 6 av Inte perfekt, men duger ändå!

Det är svårt att fly från det som finns inombords.

Jag var 16 år när jag äntligen fick en egen lägenhet.
För många hade det varit en dröm att bo själv, men för mig var det fruktansvärt.
Jag mådde verkligen dåligt av det.
Flera nätter sov jag över hos mina svärföräldrar, eftersom jag inte vågade sova själv.
Lägenheten stod på min svärmor i ett års tid, tills min blivande man blev myndig…
När min efterlängtade man flyttade in efter bröllopet så kunde jag äntligen slappna av, trodde jag.

Så fort jag behövde vara ensam eller försökte kika inåt fick jag panikångest.
Jag började svettas, blev enormt rastlös, hjärtat bultade nästan utanför min kropp och luften tog slut.
Det var hopplöst för mig att vara själv, i tystnad.
Under många år gick det bara inte att kika inåt.

Jag gillade inte allt som hände i mig, men jag var tvungen att acceptera att det jobbiga i alla dess former som fanns inom mig, skulle ut.
Jag var tvungen att släppa ut smärtan som plågade mig.
Genom skrik, gråt, ångest och enorm smärta inom bords var jag tvungen att till sist kapitulera i min smärta.  Att acceptera att det gjorde så ont inombords och fortfarande gör emellanåt.

Problemet var att jag inte vågade vara själv, för jag var livrädd för vad som skulle hända om jag var tvungen att umgås med mig själv.
Jag behövde släppa kontrollen om så bara för en stund, men det kunde jag inte.
Jag var konstant tvungen att sysselsätta mig med olika saker eftersom jag var rädd för ensamheten. Till sist kunde jag inte vara ensam hemma alls.
Jag började träna aerobics 5-6 dagar i veckan eftersom min man tränade med sin bästa vän nästan varje kväll.

På fritiden kunde jag passa tvilling syskonen Jonas och Johanna som gick på dagiset jag jobbade på bara för att ha något att göra. Jag var tacksam för all sällskap jag kunde få.
Vad skulle jag annars hitta på än att sitta och titta på Glamour hos svärmor?

Varje dag hittade jag på något att göra, någon att hälsa på, någon att uppmuntra eller så bara strosade jag omkring i affärer utan någon som helst plan på att köpa något.
Jag städade och skurade lägenheten var och varannan dag, allt för att ha något att göra.
Jag gjorde allt för att vara så upptagen som möjligt så att mina tankar inte skulle göra mig illa och för att jag ville slippa vara ensam.

Väntar konstant på nästa käftsmäll

Efter att jag kraschade in i min utmattning så blev jag tvungen att börja ”umgås” med mig själv igen.
Tvungen att möta det som konstant jagade mig.

Jag trodde att jag skulle bli tokig, eller så skulle jag dö?
Jag var rädd för att luften skulle ta slut.
Det låter jätte konstigt… jag vet.

På något sätt trodde jag att jag hade kontroll över mina känslor, när jag krampaktigt höll fast vid dem. Det fanns inte på kartan att jag tänkte slappna av, aldrig i livet.

Jag minns mitt första psykologsamtal.
Psykologen bad mig att ta ett djupt andetag och samtidigt blunda.
Långa andetag, in och ut.
Det gick inte.
Det gick inte att andas så djupt som hon sa.
Jag andades väldigt ytligt och snabbt hela tiden för jag kämpade för att inte bryta ihop.
Jag fick en panikångest attack och på allvar trodde jag att jag skulle dö, där och då.

Det var så jag kände.
På allvar.
Jag menar allvar.

Dom senaste 5 åren har jag varit mer bekväm med att vara själv, jag har varit tvungen att vara själv.
Jag kämpade emot ensamhet i så många år och det är faktiskt tack vare utmattningen som jag åter kan och vågar vara mer i min egen ensamhet, utan att det skrämmer mig.

Någonstans har jag alltid trott att något hemsk kommer att hända mig om jag slappnar av och bara är, njuter …

Jag har konstant gått och väntat på nästa käftsmäll och då vill jag vara redo.
Ingen vila, ingen ro.
Men vet du, oavsett om du är beredd eller inte, så kommer käftsmällen ändå. Du behöver inte vänta och vara beredd. Slappna av, tillåt dig själv att andas.
Vi går alla igenom tuffa saker och vi måste börja med att vara snälla mot oss själva så att vi orkar ta hand om andra.

Nu kan jag äntligen efter 8 år vara ensam igen, utan att det känns skrämmande.
Men det har varit en lång väg att gå.
Det har inte varit enkelt och jag behöver blir mer disciplinerad med vila och återhämtning nu när jag inte längre är lika rädd för vad som ska dyka upp i mitt inre om jag lägger mig ner och vilar.

Jag behöver verkligen min egen tid, annars blir jag jätte dålig i min utmattning.

Nyårslöften eller mål?

Förr förra året 2018 var första året då jag försökte lyssna inåt.
Jag ställde mig en fråga.
Vad behöver jag göra för att må bra, ja eller må så bra som möjligt?
Min tanke var att jag skulle ta bättre hand om mig själv och göra det på ett helt nytt sätt.
Det har varit jätte svårt.

Jag hade 5 punkter som jag tänkte att jag skulle förbättra för att må så bra som möjligt. Inlägget finns här.

Som Nr 1 stod det: Ta hand om mig själv och unna mig skönhetsbehandlingar och massage.
Där misslyckades jag totalt. Jag har inte ens varit hos frisören förra året.

Nr 2 var att jag skulle lyssna på några positiva poddar på mina längre promenader, när hjärndimman och ljudkänsligheten inte var frö påtaglig.

Jag lyckades lyssna på några avsnitt av 3 olika poddar.

Nr 3 var att jag skulle laga mer mat och testa nya recept. Jag är en person som kan leva på korv, kaffe och smörgåsar.
Det blev att jag testade några nya recept, men maten blev inte alls lika god som när min man gör maten, så jag har överlåtit matlagningen till honom om det inte är att jag bara ska göra typ köttfärssås eller tonfiskröra.
Men jag försökte. Plus poäng på det.

Nr 4 var att jag skulle försöka upptäcka nya intressen och det gick rätt bra.
Jag lyckades att starta podden, vilket jag aldrig ens har haft en tanke på.
Det har verkligen inte känts som min grej, men det visade sig att vara en utmaning för mig och jag gillar utmaningar så jag hoppas att ivern hänger kvar.

Jag har även blivit bättre på att skriva och det tror jag beror på att jag skriver ner mina tankar innan jag spelar in mina avsnitt.

Det finns så mycket text inom mig. Hjälp alltså.

Förr förra året upptäckte jag paddel boarden.
Och förra året 2019 alltså, så förälskade jag mig totalt i att vara ute på havet med min paddel board.

Nr 5 Jag skulle börja planera mer.
If you fail to plan you, plan to fail.

Där misslyckades jag, helt och hållet.
Tanken var att få ordning på maten, men även aktiviteterna som jag är tvungen att testa på genom försäkringskassan.
Det var svårare än jag trodde, jag är nog inte riktigt redo än.
Jag har svårt för att få ihop min vardag om jag har något inplanerat.
Jag klarar inte riktigt av att ha inplanerade saker på schemat.

Min utmattning gör det fortfarande riktigt jobbigt för mig att ha något inplanerat, för då betyder det att jag måste förbereda och strukturera upp min tid.

Jag har provat och provar fortfarande med jämna mellanrum att ha saker inplanerat, men det är fortfarande väldigt svårt att få till det.

 Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket med energi och struktur för att få allt att flyta på som jag egentligen vill. Det är just därför som jag har svårt för att komma iväg till frissan och skönhetsbehandlingar också.
Allt beror på hur mycket energi jag har för dagen och då kan jag inte ha saker inplanerat för oftast måste jag avboka.

Jag tänker inte längre tvinga mig själv till aktiviteter som jag egentligen inte orkar med eller jo, jag skulle säkert orka för stunden, men efterdyningarna är inte så goa och då känner jag att det inte är värt att göra det roliga heller. Just för att det blir så jobbiga sviter efteråt

Mål för 2020

Jag har inte avgett några löften för 2020, men jag har satt några rimliga mål för det nya året.

1. Jag ska fokusera på det jag har ansvar för.
2. Bli mer accepterande för saker som jag inte kan påverka eller förändra.
   
3. Utmana mig själv lite mer än förra året.
   Kanske inte så smart med tanke på min utmattning, men jag ska försöka hitta en balans i det jag gör.
   
4. Gå ca 10 000 steg varje dag.
   Eftersom jag inte tränar på något annat sätt.
   Jag önskar dock att komma igång med styrketräningen igen.
   Jag har ju inte kunnat träna ordentligt på 8 år eftersom all form av träning har gjort mig sämre.
   
   
5. Uppskatta det jag har.
   Det har varit så lätt att lägga fokus på fel saker eftersom sjukskrivningen varit så långdragen. Sjukpenningen är verkligen inte hög och jag som varit sjukskriven i 8 år vet precis hur mycket pengar jag förlorat pga. min sjukskrivning. Det är inte roligt, med tanke på alla drömmar som gick i krasch.
   
   Pengar är inte allt och det är därför jag vill lägga mer fokus på att uppskatta det jag. Allt kunde varit så mycket värre.

För er som känner mig sen innan, d.v.s. innan jag insjuknade i min utmattning vet precis hur driven och målmedveten jag var.
Jag är fortfarande väldigt driven långt inom mig och det märks tydligt dom dagar jag mår bättre.

Pengar och hälsa

Det gör ont att se tillbaka, det gör ont att snudda vid den gamla jag och se det jag har förlorat pga. min utmattning.
Vänner, pengar, tid och glädje.
Pengar… pengar är viktigt, men det är verkligen inte det viktigaste.

Människan drömmer om ett och annat som man kan köpa för pengar och det är helt okej, men den sjuke har en enda önskan.
Att bli frisk… Och hälsa går ju inte att köpa för pengar.
Många har det här problemet, jag vet.

Någonstans inombords vill jag tro att om vi medvetet börjar fokusera på det som trots allt är bra i livet, då kommer också glädjen tillbaka.
När vi släpper taget om det som vi inte kan förändra, det är då det blir lättare att leva med det som vi kämpar så hårt med.

Livet är inte en dans på rosor, inte för någon av oss.
Därför ska vi också vara extra rädda om varandra.
Se varandra, höra varandra och omfamna varandra år 2020.
Ett nytt årtionde har börjat, vad har du för mål inför detta år?
Berätta gärna!

Mina poddavsnitt finns även på Youtube om du hellre vill lyssna på dem där.
Avsnitt 2 innehåller även bilder från min barndom.