Jag har försökt byta ut mina negativa tankar och upplevelser.
Förträngt och distraherat mig själv för att tankarna inte skulle bli så påtagliga.
Jag har verkligen försökt tänka positiva tankar och skapa egna minnen för att ersätta allt det jobbiga, men det är så svårt.
Hur svårt kan det vara egentligen?

Något som fick mig att tänka till riktigt ordentligt var när vi bjöd ut 2 ensamma personer på julmiddag precis innan jul.
Jag och min man försökte övertala damen som skulle spendera julen alldeles ensam till att komma hem till oss på julafton i stället för att vara själv, men det ville hon inte.
Hon avböjde, vänligt men bestämt och sa att hon ville vara för sig själv och läsa böcker.

Någonstans innerst inne ville jag ändå tro att hon inte alls ville vara för sig själv, hon är så mycket själv ändå.
Fast ärligt talat, vem är jag till att tro att hon inte är ärlig när hon säger att hon VILL vara ensam?

Vi försökte övertala henne, men hon var väldigt envis och bestämd och sa till sist att hon faktiskt hade valt det här själv.
Jag var tvungen att fråga henne om hon verkligen trivdes med att vara själv och hon sa ja.

Mina tankar och känslor kunde jag inte styra, där och då, men till sist försökte jag övertyga mig själv om att det kanske var så här hon ville ha det?
Men åh, vad svårt det var att acceptera, att släppa taget och bara låta det vara.

Den andra händelsen var några dagar innan jul, den också.
Min dotters vän var ensam hemma och städade.

Hon tog väldigt lång tid på sig och min dotter började bli lite otålig eftersom hon var så ivrig på att ge henne hennes julklappar.
Sammanlagt blev det 2 dagars städning, i en liten 2:a.

Hon berättade för min dotter att hon gick runt i lägenheten och lallade med ett glas vin och stortrivdes.
Skurade och fejjade i sin ensamhet. Hon verkade njuta av det.
Hon var ensam och hon mådde hur bra som helst.

Jag däremot tyckte lite synd om henne för att hon behövde vara ensam.
För visst kan man inte njuta av att vara själv?
Jo, det kan man.

Problemet ligger verkligen hos mig. Jag förstår det!
Det är jag som har problem med att människor vill vara eller är ensamma.
Jag är inte bekväm med tanken.

Det är inte alltid ensamma människor som är dom mest olyckliga i livet, det finns faktiskt människor som lever i nära relationer som konstant känner sig ensamma fast de har människor omkring sig.

Precis samma sak känner jag när vår dotter sitter ensam i sin lägenhet, hon har visserligen en underbar hund, men ändå så har jag så jobbigt när hon väljer att vara ensam en längre period.
Det är något som jag varit tvungen att acceptera ofrivilligt.

Sammanfattning

Dessa 2 händelser i samband med julen har fått mig att se en annan vinkling på det hela och det känns som att något inom mig läker, eller så börjar jag på något sätt acceptera att ensamhet inte nödvändigtvis behöver betyda isolering och ovilja att vara ensam.

Jag har haft så fruktansvärt jobbigt med att andra är ensamma, jag är gärna ensam bara andra slipper.

Kanske är det just därför jag önskar att ingen ska behöva känna det som jag kände som liten.
Att jag känner som jag gör för just ensamheten är ett mysterium för mig, men någonstans är jag väldigt säker på att det jag upplevt präglar mitt sätt att se ensamma människor.

Det sägs ju att det mesta byggs in redan i barndomen, så ensamhetskänslan är ett slags trauma för mig.
Kanske är det en reaktion från barndomen på hur jag ovilligt fick sitta på mitt rum, alldeles ensam.
Läs eller lyssna gärna på avsnitt 2 för att få en uppfattning om hur jag hade det som barn.

Att jag då i min ensamhet kände mig oönskad, isolerad, bortglömd och oälskad, måste ha med detta att göra, för jag kan inte förstå att min enda trygghet i barndomen blev min ensamhet.

Tonårsrädsla?

Men så hände det något i tonåren och jag blev livrädd för att vara ensam.
Kanske kom jag ut i den stora världen helt oförberedd, otrygg och därför tog fruktan ett grepp om mig istället.
Osäkerheten växte.

Rädslan att bli bortglömd och övergiven blev så stark och helt plötsligt associerade jag ensamhet med att vara oönskad. Och är man oönskad så blir man ensam.

Ni hör ju hur virrigt det låter, men det är en verklighet som många lever i.
En stark känsla av tomhet och isolering kan fortfarande komma över mig från ingenstans.
Då behöver jag gå ut för att få luft, andas, känna en frisk vind mot mitt ansikte och påminna mig om att jag inte är ensam.

Efter 2 viktiga lärdomar om ensamhet precis innan jul och extra självrannsakning så är det äntligen dags att släppa min sorg för alla ensamma människor. Nu kanske mitt eget trauma kan börja läka.
Nu är det dags att fokusera på 2020. Nya insikter är välkommet!

Självklart menar jag inte att jag kommer att strunta i dem som verkligen är ensamma.
Jag menar bara att min förtvivlan äntligen får lov att lägga sig, så att det inte längre gör så förbaskat ont varje gång jag tänker på ensamma människor.

Läs del 1 HÄR
Vill du hellre lyssna på hela avsnittet eller andra avsnitt, kan du göra det på Spotify eller Youtube.
För att hitta söker du på Ninis74 eller Inte perfekt, men duger ändå!

Nästa och sista delen av avsnitt 6 kommer ut i morgon.

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *