Kroatien levererar värme, det är jag tacksam över.
Vi åkte vidare från Cres och campingen Kovacine då det blåste så mycket där borta.
Jag frös nästan hela tiden och det känner jag att jag gör hemma så vi åkte vidare.
Nu är vi på Rovinj – Istra och campingen heter Porton Biondi. 


Jag hade väldigt svårt att somna i går kväll, hade ont i huvudet och värsta hjärtklappningen. Ibland undrar jag om det inte är något fel på mitt hjärta.?!

Jag vaknade väldigt tung i sinnet, stressad, uppjagad och med hjärtklappning, fattar inte alls varför?!

Jag är så förbannat trött på att må så här!
Hade hoppats på att mitt dåliga mående stannat hemma! 
Förstår att det inte går att fly ifrån sitt mående, det är tragiskt att man inte ens kan få lite semester ifrån eländet!

Ångesten och tröttheten förföljer mig 🙁

Vi är på semester och idag känner jag att jag hellre skulle varit hemma, där är allt som vanligt. Där behöver vi inte bestämma, planera och organisera så mycket.
Bara att köpa yoghurt blir ett stort problem för mig, då allt inte är som vanligt.
Det tar så mycket energi och jag blir så löjligt stressad.


Jag tycker så synd om min man som hela tiden får bestämma allt, han som vill att jag ska må så bra som möjligt. Det blir också ett stressmoment för mig, eftersom han inte kan slappna av och njuta för sin egen del.

 Jag uppskattar hans omsorg enormt mycket, men det blir ett konstigt kvar att jag måste försöka vara på ett visst sätt för att han också ska kunna slappna av.
Konstigt det här!?

Jag vill inget annat än att njuta, må bra och vara glad, men hur ska jag lyckas med det när trycket över bröstet kramar luften ur mig?
Tröttheten hänger som en svart dimma över mig, illamåendet som äcklar mig och hjärtat som snart hoppar ur bröstet, hur gör jag för att ”stänga” av?

Är rädd att mannen ska tycka att jag är jobbig, vilket jag är.
Skulle nog också tycka det om jag inte alls förstod problematiken. Suck!


Jag är verkligen ingenting av det jag var tidigare, bara ett vrak som inte orkar med livets stress, krav och måsten.
Ångesten och tröttheten är mina ”bästa” vänner trots att jag försöker ignorera dem.
Seriöst, finns det ett slut?
Finns det en ände på eländet?
Förstår inte vad jag mer ska göra för att må bättre?

Mår så illa, vill inte äta något, är inte sugen på något, vill bara försvinna!
Trots allt försöker jag hela tiden tänka positivt, det går snart över, i morgon är en annan dag, det kunde vara värre osv.
Jag vill aldrig bli otacksam, det är min värsta mardröm då jag verkligen uppskattar allt jag har tillsammans med min man och framför allt att han är min och orkar att stå med mig i ”vår” nöd.
Tack älskling för att du är den du är och tack för allt du gör för mig!

Trots allt- Genom allt!

Puss & Kram
Nina

ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *