Vad ska man ta sig till när ångesten stiger och stiger och det verkar inte finnas någon utväg?

I dag har jag försökt att ta det riktigt lugnt, men jag har känt mig så fruktansvärt jagad inombords.. så ledsen på ångesten som bara eskalerar under dagen! Kvällarna blir alltid ångestladdade och sorgliga.
Jag förmår inte att hushålla med min energi, jag vet inte hur man gör, det bara rinner rakt igenom.
Jag skulle träffa min läkare i dag och jag hade laddat upp för detta besök i nästan 2 veckor ( då jag hatar att ha något inbokat nu för tiden, får sån panik och ångest av det)
Vad händer i dag då? Jo, de ringer från mottagningen att min läkare ( ännu en ny läkare ) är sjuk!
Det rubbade hela min eftermiddag och jag förstår inte varför jag reagerar så starkt på det, jag hade så jobbigt med att rätta mig efter det beskedet, hela min eftermiddag blev konstig och det är väl därför ångesten stiger.
Oh, det kryper i hela kroppen och det känns som bubbeldricka i armarna och bröstet, känner mig så orolig och så ledsen, men jag kan inte koppla min ängslan till något annat än trötthet….
Är det någon mer än jag som känner att det mesta man ska göra känns motigt?
Gå upp på morgonen
Sätta på kaffe
Plocka undan efter sig
Ta på sig och gå ut ( när jag väl är ute, njuter jag… det känns så befriande underbart )
Laga mat, ska vi inte ens prata om, varken vill eller orkar, bara vägrar!
Duscha
Städa ska vi inte prata om
Inte ens roliga saker blir roliga längre för orken har redan försvunnit innan jag ens hinner göra nåt.
Viljan finns absolut som jag sagt tidigare, jag vill mycket saker, men att bara vilja får mig att må illa och jag kan inte hjälpa det!
Det känns som att när man bestämmer sig för att göra det i alla fall så kommer ALLA måsten över mig på en gång, jag kan inte göra en sak i taget utan jag flänger överallt och gör lite här och lite där, tills jag kommer på att jag skulle ju göra frukost eller gå ut med hunden, jag är så fruktansvärt okoncentrerad.
Hänger jag upp tvätt och blir distraherad så kan jag gå upp med ett plagg som hänger på galge och hänger den i hallen… Suck !
Jag skulle lämna paket till posten idag och jag går halvvägs utan att ta med mig paketen för jag hade väl redan glömt varför jag skulle ut och vad jag skulle göra.
Det finns så mycket ångest bakom varje beslut och varje sak jag ska göra att jag är helt slut när jag kämpat mig igenom ångesten… jag vet ärligt talat inte hur länge jag orkar?!
Jag skulle egentligen inte skriva något men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, så detta är väl ett sätt att lätta på trycket…. Snälla, är detta fullt normalt för en utmattad och ångestfylld människa, ska varje dag se ut på detta sätt?
Puss & Kram
Nina
ninis74
info@ninis74.nu

2 tankar om “Motigt och jag kan inte hjälpa det….”

  1. Hej. När jag läser dina inlägg här så är det som att läsa om mig själv, känner igen så mycket av din ångest och utmattning i mig själv. Är sjukskriven pga utmattning och ångest efter att ha jobbat och jobbat och jobbat för att slippa känna (förstår jag nu). Jag vet inte om det är normalt det du beskriver, men exakt så här ser många av mina dagar ut också. De blir färre när jag mår bättre och fler när jag kör på för hårt utan att känna efter. De är fruktansvärt jobbiga, jag är ju van att planera, strukturera och lösa problem och nu kan jag knappt gå och handla vissa dagar. Men jag har nog börjat inse att jag helt enkelt inte kan bekämpa dem, mer acceptera att de är ett symtom för den här sjukdomen. Om du orkar läsa böcker så är "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" av Anna Kåver ett tips. Klokt och tänkvärt skrivet. Tack för att du orkar dela med dig av det här. Det är skönt att veta att man inte är ensam mitt i kaoset. Kram Marie

  2. Tack snälla för din kommentar, det är både skönt och fruktansvärt tråkigt att det finns ett igenkännande, önskar ingen denna plåga.
    Önskar dig en fin dag❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *