Idag har jag haft otroligt ont i armarna igen och nacken. Sviter av överbelastning?
Inte vet jag!
Är så fruktansvärt trött på att hela tiden tänka på vad man kan och inte kan göra, allt jag väljer att göra påverkar mig på ett eller annat sätt och det gör mig galen!
Handlederna och fingrarna värker och med jämna mellanrum så känns det som att någon trycker in en kniv och vrider om, punktvis och helt plötsligt!
På något sätt önskar jag att jag kunde acceptera allt detta, men på ett annat sätt inte.
Skulle det vara lättare för mig om jag accepterade att jag kanske aldrig mer kan jobba?
Skulle det minska min stress, trötthet och värk?
Jag skulle få sörja ett tag, men sedan på något sätt slappna av och börja leva mer här och nu i acceptansen av att det inte blir mycket bättre än så här. Då slipper jag åtminstone stressa och försöka “kurera” mig så snart som möjligt, eller tänker jag helt fel?
Har försökt att leva här och nu, njuta av soliga dagar och vara tacksam för allt jag har omkring mig, det går bra emellanåt, men fokus har hela tiden varit att återgå till arbete så fort som möjligt och då blir jag frustrerad och ångesten växer!
Särskilt de dagar jag känner att
NU ÄR JAG PÅ RÄTT VÄG,
då snurrar tankarna mycket kring jobb och rätt som det är så kraschar man igen.
Käftsmällen är aldrig långt borta!
Jag känner att jag ältar detta jätte mycket och jag önskar inget annat än en förändring i mitt liv, ska jag sluta tänka på att komma tillbaka? Det som faktiskt är min drivkraft! Eller vad gör man?
Det är så FRUKTANSVÄRT IRRITERANDE OAVSETT om jag strävar efter att komma tillbaka till arbetet eller inte, så har jag min trötthet, ångest och värk. Skulle fokus ligga på att ta hand om sig själv om man tex. blev sjukpensionerad?

JAG ÄR EN ARBETSNARKOMAN, och det är säkert därför det är extra jobbigt också.
( Arbetsnarkomani är ett vardagligt uttryck som innebär en oförmåga att koppla av från arbete och ett skadligt beroende av arbete. Detta beroende kan bland annat leda till försummande av hälsa, familj och vänskapsrelationer.)

Det kryper i hela kroppen och ångesten är laddad, det känns som att jag snart går under, ja eller att jag vill bort ett tag och sedan komma tillbaka som en friskare människa…
Hur länge orkar man? Vad ska man göra? Hur ska man tänka?

Bestlutsångest över allting!
Orkar nästan ingenting!
Illamående!
Värk och yrsel!
Tung i huvudet!
Speedad in till tusen över allt jag vill och borde göra. Inte så mycket borde, men faktiskt vill göra !
( Läsa böcker, tapetsera, städa, röja, beställa kläder, leta efter ny soffa och bäddsoffa, umgås med vänner, träna och mycket annat)

Jag vet inte vart jag ska ta vägen snart, ska man behöva äta massa mediciner för att orka med sig själv?
Ska träffa “den dära braiga” psykologen på tisdag och så måste jag ringa min läkare för sjukskrivningen går ut denna månaden. BLÄ!

Puss & Kram
Nina
ninis74
info@ninis74.nu

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *