Läste igenom några gamla inlägg jag skrivit och helt plötsligt så stannade jag upp vid en mening och började fundera lite mer kring dess innebörd. Inbyggd falsk styrka som byggs upp på massa krav!

”Kanske är det en inbyggd falsk ”styrka”, en styrka som byggts på måsten, borden, tyckande, andra människors förväntningar, inte vet jag!”

Läs hela inlägget som egentligen handlar om min ORK”bakis” här.
Ska försöka förklara hur jag nu tänker kring den meningen, förstår att jag tänkt väldigt annorlunda i november 2013 då jag skrev inlägget, men nu tänker jag lite annorlunda. Till min förvåning upptäckte jag precis att det är ett år senare jag kommit på lite andra tankar.
Allt har varit väldigt svart och vitt för mig, det har inte funnits några grå zoner alls. Helhjärtat eller inte alls, gasen i botten eller stanna, allt eller inget helt enkelt. Varför? Jo, för att ”styrkan” jag trodde att jag hade grundades på andra människors förväntningar och mina egna krav. Jag trodde detta var styrka att ständigt vara tillgänglig och alltid ha någonting att göra eller prestera. Visst, jag har älskat att ha många bollar i luften och jag har klarat det väldigt bra, men som jag förstår det nu har det inte varit hela sanningen om mig. Jag har ofta varit trött, men inte erkänt det för mig själv för då kanske jag har känt att jag är en sämre människa ? Kan det verkligen ligga i grunden? Jag har oavsett mående ställt upp i alla lägen, eller om jag inte kunnat ställa upp gått med jättedåligt samvete för att jag inte orkat! Vem trodde jag att jag var, vem tror jag att jag är?
När jag varit sjuk så har jag trots allt jobbat på som vanligt eller kanske aningen lugnare då orken inte funnits där, MEN viljan har alltid funnits där.
ALLTID!
Det är det jag tycker är så konstigt!?
Är det för att jag inte kände mig själv eller för att jag kände mig själv FÖR bra, men borde ha lugnat ner mig några hekto när kroppen sa i från? Kanske hade jag behövt lyssna på vänner som tyckte att jag höll på för mycket och allt gick så fort osv.? Kanske? Kanske inte!
Livet är en resa och denna resa är tydligen jag också tvungen att gå, måste lära mig detta genom den hårda, tuffa vägen. Det är tragiskt! Tänk om man hade fått rätt redskap från början?
Tänk om man fått någorlunda trygg uppväxt med empati ( någon som förstår mig och min värld, som finns där och bekräftar mina känslor),  skydd ( vägledning, stöd och någon att vända sig till ) och omvårdnad värme, tillgivenhet, fysisk beröring och uppmärksamhet från föräldrarna) då kanske jag varit trygg i mig själv och inte varit en högpresterande  ja-sägare som hela tiden varit rädd för att bli övergiven. ( Läste en jättebra text om vägen till ohälsa i PDF format, men jag kommer inte ihåg var jag hittade den 🙁 …det här med minnet alltså… Livets bilder länkade dit från nån sida tror jag.. )

Så det finns en sann styrka alltså?
Tror att den styrkan kommer ifrån att man känner sina starka och svaga sidor och är rädd om sig själv, dvs älskar sig själv som sin nästa, för visst är det lättare att älska sin nästa/andra/vänner/make/maka/barn än älska sig själv ?
Det måste betyda att jag måste vara snäll mot mig själv, precis som jag skulle varit mot vem som helst. Jag måste pyssla om mig själv, förlåta mig själv, unna mig själv, älska mig själv och ta tid att lyssna på  kroppens signaler !
För mig låter allt detta som ett enda stort EGO… men jag tror att jag börjar att förstå lite mer….bara lite om att inte GÖRA/STRESSA så mycket utan börja VARA/VILA i stället, för utifrån varandet/vilandet är det lättare att göra rätt saker, i rätt takt och i rätt tid.
LÄTTARE SAGT ÄN GJORT,
men jag är ju på min NYA upptäcksresa nu, ska bli kul att veta om jag lär mig något bra om mig själv på denna resa… för visst handlar det om att lära känna sig själv i det läget jag är i nu, fullständigt utmattad, stressad och frustrerad över situationen ?
Det blir spännande att se om det går att lära en gammal hund sitta?!

Puss & Kram
Nina
ninis74
info@ninis74.nu

2 tankar om “Falsk styrka – Stress vs Vila – utmattad”

  1. Där slog du huvudet på spiken! Känner igen mig själv till hundra procent. Även det där med att växa upp utan empati. Visst är det det som gör att man tror att man alltid måste finnas där för andra, annars kommer man att bli totalt övergiven. Det är svårt att börja om när man har hållit på som man har gjort i femtio år, måste jag säga. Men det måste gå. Det finns inget annat sätt. Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *