Idag hade jag tid hos sjukgymnasten kl 10.00.
Jag hade tagit på mig träningskläder för jag trodde att vi skulle gå igenom lite övningar som jag sedan skulle ta med mig till gymmet, men så blev inte fallet.
Han ville istället gå igenom mina ifyllda papper som han sammanställt och hade
massa frågor kring mina svar.
Jag svarade så gott jag kunde, men kom av mig flera gånger och var tvungen att be honom repetera frågan. Mitt i mina svar kunde jag tappa bort sammanhanget helt och var åter igen tvungen att be om att han skulle repetera frågan, så himla frustrerande.
Han förstod att jag hade det riktigt jobbigt, så han la undan pappret, men jag envisades med 
– Jag klarar mig, vi fortsätter, vad var frågan?
Smart som han är sa han till mig att här slutar vi med frågorna, jag sätter stopp här
du är trött, du gäspar hela tiden,
jag ser att du har ont men du vill bara köra på,
du måste förstå att sluta i tid, du kan inte bara köra på även om du inte fungerar!
Jag fattade inte riktigt varför vi inte kunde slutföra pappret så han fick alla svaren?!
Där fick jag för min duktighet!

Vi pratade mycket om min långvariga smärta och träning, då jag hellre tränar och får ont än inte tränar och har ändå ont. Men vad jag tydligen inte har förstått är att jag inte slutar fast jag har ont.
Jag måste hitta en nivå där det inte gör ont, träna lagom, inte alls intensivt på något sätt, helst bara promenader och inte länge, just för att hitta ett läge där jag inte har ont, men jag tycker det är svårt, då jag har ont hela tiden, ska jag sluta leva liksom?
Jag blev jätte ledsen, tårarna rann när jag åkte hem… fattar inte detta.
Han vill att jag ska bli mer medveten om min smärta, vad jag kan göra och inte göra och börja med att vara snäll mot mig själv.
Jag är trött och har ont varje dag, har mina bättre dagar, men aldrig bra, ska jag då hela tiden gå och tänka på värken ? Nej, jag vill hellre försöka göra saker och när det riktigt smärtar sluta, fast jag är lite dålig på det, men kanske att jag behöver jobba på just det att sluta när det gör ont i stället.
Ush, jag har säkert inte hört riktigt allt vad han sa heller, koncentrationen var ju inte den bästa idag.
SUCK!
Fick med mig ett häfte om långvarig smärta som jag ska läsa på 2 veckor, ska bli kul att kika i den i alla fall…
Nedan kan du se en skymt av hur jag känner det nästintill dagligen, då kanske du förstår min problematik bättre?!
Vet inte var i från bilden kommer, hittade den på en fibromyalgi fb sida, någon som vet?
Är en artikel kopplad till denna tro?
Jag vill jättegärna läsa den i så fall.
Bilden är inte min alltså!

https://www.facebook.com/photo.php?fbid=449295475115273&set=pb.390327554345399.-2207520000.1384522987.&type=3&theater
Denna bild är länkad varifrån jag hittade den, klicka på bilden.
Daglig huvudvärk!
Jajamensan, lite olika varje dag, men mest tension, cluster och sinus,
migrän då och då, kanske 3 gånger i månaden.
Nu måste jag röra på mig, detta tog lite för lång tid att skriva ner och jag är helt slut.
ÖNSKAR ER EN FIN FREDAG och en UNDERBAR HELG
Puss & Kram
Nina
ninis74
info@ninis74.nu

2 tankar om “Att fungera med långvariga/kronisk smärta”

  1. <3 vilken tuff eftermiddag du har haft! Men vilken klok sjukgymnast du verkar ha – håll hårt i honom och låt honom hjälpa dej till en hållbar situation! Jag förstår att du är frustrerad, jag är också frustrerad som du vet…men jag har dock ännu inte haft turen att träffa en sjukgymnast som velat vägleda mej på det sätt du beskriver! Om det hjälper försök tänk kortsiktigt…fram till nästa möte med sjukgymnasten, eller en dag i taget – en timme…
    Många kramar!

  2. Tack för besöket och kommentaren inne hos mig! Klart du får plats!
    Jag känner så väl igen mig i det du beskriver här, bortsett från att jag inte tränar. För tillfället kommer jag inte ens ut på promenader, och det är väl inte så himla bra, men så är ändå läget för mig just nu. Men åh vad det är frustrerande att varken kroppen eller hjärnan fungerar som den gjorde förr. Undrar om man någonsin kan klara av att finna sig i det. Det är nog ofta vi "duktiga flickor" inte kan låta bli att göra saker som förvärrar symptomen. Varför är det så fruktansvärt svårt att vara snäll mot sig själv?
    Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *